En av mina facebookvänner skryter. Han berättar att han har varit på talko, fört bort skräp, tvättat fönster, skurat golv, tvättat kläder, kokat mjöd, städat kökslådor och veckohandlat. På en enda lördag. Bara det gör egentligen att jag vill sitta vid hans fötter och lära mig allt han kan.

Men det är inte allt. Han skriver i slutet av sin statusuppdatering att han inte vet vad som felas honom, men att han saknar frun som är på jobbet så mycket. Och när jag läste det var det nära att jag loggade in på vr:s hemsidor och bokade en tågbiljett till Bennäs för att få lära mig alla den här mannens hemligheter.

För exakt sådär vill jag ha det när mina barn är vuxna. Och då menar jag inte att Fredrik på en enda lördag ska kunna utföra stordåd som borde ta två veckor, men jag menar att jag vill att han ska sakna mig när jag är på jobbet också om tjugo år. Så som han saknar mig när jag är på jobbet nu. Jag vill att vi hela tiden helst ska vilja vara tillsammans och alltid vara lite halva när den andra inte är med. Jag vill att vi alltid skrattar med varandra. Att den andra är den vi helst och oftast talar med.

Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt, börjar en stor roman. Och jag tänker att mänskligheten kanske har köpt det där och att vi därför avfärdat de lyckliga familjerna som ointressanta och bara ger de olyckliga utrymme i våra berättelser. Och jag kan verkligen sakna de där goda berättelserna om de lyckliga familjerna. De relationer som klarat allt det där svåra som varje människoliv för med sig.

En lycklig familj är ju inte en familj utan problem och fel och brister. Sådana familjer finns inte. Men lyckliga finns. De som är lyckliga mitt i problemen och felen och bristerna. Och i min värld är de inte det minsta ointressanta. De är sällsynta bristvaror som åtminstone jag vill se och höra mera om. De är lyckliga på sina särskilda sätt.