Fredrik är en jättebra pappa. Vi får ofta höra det. Med rätta. För han är verkligen en jättebra pappa.

Jag är en medioker mamma. Vi får sällan höra det (vem skulle säga något sådant, liksom?) men det faktum att vi så sällan får höra att jag är en bra mamma talar sitt tydliga språk.

Nittionio av hundra dagar är jag helt okej med att inte vara någon stjärnförälder, jag nöjer mig med att vara en vanlig för att jag på alla rationella plan vet att vanliga föräldrar är de enda som finns och att de allra flesta av oss haft vanliga föräldrar och ändå blivit ganska bra.

En av hundra dagar tycker jag ändå att jag borde vara mera. Idag är den där ena dagen. Jag ser på de två underbara jag blivit anförtrodd och tänker att de är alldeles för bra för en medioker mamma. De borde få ha en bättre mamma. En mamma som valt bort mer. Försakat mer. Tjänat mer. Gett mer. Orkat mer. Kunnat mer. Varit mer. Det är så mycket som är så fel med mig. Ingen av de där hundra dagarna har jag förtjänat dem.

Men hundra dagar av hundra är jag i slutändan ändå den mamma de har. Hur medioker jag än må vara är jag på något sätt ändå den bästa eftersom jag är den enda. Och när Arvid säger att han älskar mig så tror jag honom. Och när Ingrid viskar att jag är den bästa mamman i världen, så får hon mig att åtminstone vilja tro henne. De två underbara jag blivit anförtrodd… Kanske de är underbara nog för att klara av en medioker mamma?

  

Sjunger era barn också på morsdagsmorgon? Vad sjunger de? Uppvaktning på säng kräver ju på något sätt en sång, men i vår sångskatt finns ingen skräddarsydd morsdagssång. Hur är det möjligt? Vem tänker fylla luckan? 

Idag när jag låtsades sova hörde jag tre barn och en man försöka välja sång utanför dörren. Länge lutade det åt Björnen sover, men sedan blev det en lätt omskriven version av Ja, må ha leva (och jo, just ha). Väl så. Men hur är det möjligt att en kultur som har sånger om allt annat inte har en morsdagssång? 

Det var ett ytterst osentimentat blogginlägg. För dagar i allmänhet och morsdagar i synnerhet. Det inlägg som borde skrivas kanske skrivs senare idag. Om jag mäktar. 

   
 

Några gånger i året kan man numera läsa mina texter på nästsista sidan i Kyrkpressen. Till exempel i förrgår kunde ni göra det. Här finns texten. Det är en sådan där kolumn som kräver en skribent utan självbevarelsedrift. En sådan kolumn som jag hann ångra ganska många gånger redan före den publicerades och ganska många gånger också efteråt.

Jag är frestad att förklara och försvara och förtydliga, men försöker låta bli. Det går ju aldrig att säga tillräckligt mycket i en kolumn, men det är väl också något av charmen. Att det blir lite ofärdigt och på hälft. På ett sätt mera genuint än det alltigenom finslipade, men mycket mer riskabelt. Att du inte kan gardera dig så mycket när du har färre meningar på dig än du egentligen behöver. Du slänger bara ut huden genom fönstret och hoppas på att åtminstone någon någonstans ska orka försöka förstå även om första tanken kanske är att vända ryggen till.

Jag tror att det är viktigt att en del människor säger. Står upp för den sanning de tror på. Men jag tror att det finns en plats och en uppgift också för mig som inte vill vara i fack och inte heller vill ha andra där. Som tror att vi behöver våga älska och tro gott också när människor inte kryssat i rätt rutor i ett frågeformulär. Jag hoppas jag tror rätt. Det kanske kommer en tid när jag tror annorlunda, att min uppgift också är att stå upp för den sanning jag tror på. Men ännu har den tiden inte kommit.

Så gjorde jag det i alla fall. Lite. Förklarade och försvarade och förtydligade.

– Mamma, vet du att Gud finns?

– Nej. Det kan ingen veta. Men jag tror verkligen att han finns och jag hoppas verkligen att han finns.

– Jo, men man kan ju inte veta. För han syns ju aldrig och man hör honom bara ibland.

Jag blev naturligtvis sjukt nyfiken. Mina ögon måste ha vuxit med 200 %. Men jag frågade inte vidare. Ville men kunde inte. Det kändes som om jag kom in på ett område som var hennes eget och alldeles för intimt för mig att rota i.

Men nästan varje dag har jag undrat utan att jag en enda dag frågat. Hur låter han då när hon ibland hör honom? Vad säger han? Och är det alltså ändå så som jag tänkt ibland; att barn lever närmare?

Jag minns hur min syster höll Arvid när han var riktigt ny i världen. Hon tittade på honom med all kärlek i ögonen och viskade att Arvid nog ännu minns hur det var hos Gud.

Och det är kanske det hans syster också kan ana fortfarande. Kanske det är det hon hör.

Må hon aldrig sluta höra. Må hon aldrig sluta lyssna.

 
Må Maria Hedengren aldrig sluta fota. 

De flesta verkar vara överens. Påståendet om att vi kränker våra barn genom att ”stämpla barn med en viss livsåskådning” håller inte. Och jag är lika överens som de flesta andra verkar vara. Att låta ett barn växa upp i kontakt med en tro är inte att kränka barnet.

Om någon envist vill hävda att det är att kränka så är i så fall vilken livssyn som helst en kränkning och därmed blir det ju helt omöjligt att låta bli att kränka sina barn. I så fall; alla barn blir kränkta. Och i så fall; den kränkningen verkar inte vara speciellt farlig. Ingen av oss kan ju älska och fostra sina barn i ett värderingsfritt vakuum. Ganska få av oss vill och ingen av oss kan. Det finns inga neutrala liv och om vi vill dela våra liv med andra människor, till exempel våra barn, så kommer de att komma i kontakt med de värderingar vi själva har. Vi är veganer, borgerliga, ateister, vänsterinriktade, miljömedvetna, feminister, kristna, liberala… Vi är alla något och våra barn kommer oundvikligen i tät kontakt med det något vi själva råkar vara.

Det betyder inte att vi stämplar dem med en viss värdegrund eller ideologi eller religion. Det går inte att stämpla en annan människa på det sättet. Många har försökt och försöker fortfarande idag och alla som försökt och försöker har misslyckats. Det går att tvinga en annan människa att bete sig på ett visst sätt, ja. Men det går inte att tvinga någon att tro på en värdering eller ideologi eller religion som den människan inte tror på.

Att leva med en tro är inte detsamma som att kränka sin barn. Men att tala illa om andras livssyn, att förminska andra människor och förlöjliga deras värderingar inför mina barn är att kränka dessa andra och dessutom att visa mina barn att den kränkningen är helt okej.

Mina barn vet vad jag tror på. (Eller, jag vet ärligt talat inte vad Arvid vet. En person som nätt och jämt kan önska sig mera äppelsylt på gröten kan inte riktigt förmedla sin hela uppfattning om andra människors livsåskådning.) Men, alltså ja. Jag hymlar inte med min tro. Inte utanför hemmet och inte i hemmet. Mina barn vet också att långt ifrån alla i den här världen tror som jag. Och att det förstås är helt okej.

Jag vill inte att mina barn ska tro att vårt sett att se på världen och livet är det enda möjliga. Men jag vill inte heller att de ska tro att det går att leva utan att se på världen och livet på något sätt alls. Eller att det ens skulle vara eftersträvansvärt att försöka.

Vi har blivit med en ny regering. En borgerlig sådan. Jag är ju inte direkt förvånad, men samtidigt är jag ändå just… förvånad. Och jag frågar mig försiktigt; hur blir det nu? Vad händer nu?

De som jublar verkar vara de rika och starka och friska. De framgångsrika som tycker att vi inte har råd att hjälpa dem som inte kan hjälpa sig själva. Lätt att tycka när man aldrig själv behövt någon hjälp för att man varit vinnare redan från början.

Jag förstår vad de menar. Förstås. Jag är ju onekligen född med förståelsens gåva. Jag fattar. Vi har inte råd. Inte till vilket pris som helst. Men har vi råd med hårdare tag med dem som redan kippar efter andan? Vad blir priset då? Vad händer med ett sådant samhälle?

Hur blir det nu? Vad tror du?

(Ursäkta det ofrivilliga rimmet på slutet. Jag ville inte på något sätt äta upp seriositeten i mitt eget inlägg för min fråga är verkligen just seriös. Men jag pratar mycket lyrik på dagarna nu och sådant kan smitta även den bästa.)

Jag skulle kunna berätta att vi har varit i London. Först jag och Fredrik och sedan jag och Fredrik och våra bästa vänner.

Jag skulle kunna berätta om hur det var att i flera dagar bara få och få och få. Min insats för omvärlden var minimal om existerande.

Jag skulle kunna berätta om den hur det är att sjunga Amazing grace med tusentals andra till orgeln i Roayl Albert Hall.

Jag skulle kunna berätta om den enhet som kan finnas när människor från hundra olika länder och olika kyrkor möts i den tro som ändå förenar.

Jag skulle kunna berätta om hur det är att springa med sin man i Hyde park.

Jag skulle kunna berätta om hur det är att vara på engelsk mark när en ny kunglighet blir nationen given.

Jag skulle kunna berätta om hur jag i något skede var helt säker på att jag inte skulle klara av att inte shoppa och började planera mitt misslyckanden och mäta det i pund och plagg. Och om segerkänslan när jag sedan insåg att jag visst klarade det. Det enda jag köpte var springstrumpor och strumpbyxor, det enda jag hade tänkt köpa.

Jag skulle kunna berätta om hur det är att få vara med bästisarna i tre hela dagar. Utan våra barn och utan deras barn. Prata prata prata prata prata prata prata.

Jag skulle kunna berätta om hur varje dag kändes ofantligt lång men samtidigt gick ofantligt snabbt.

Jag skulle kunna berätta om hur det är att under fem dagar inte äta en enda protein eller näringsrik kolhydrat och vara mer än okej med det.

Jag skulle kunna berätta om hur det var att få se mer av det jag vill se mer av i mitt eget liv. Ny längtan, nya drömmar, nytt hopp och nytt mod.

Jag skulle kunna berätta. Men just nu vill jag hålla det mesta för mig själv. Så där som vi ofta vill med det allra största.

Må detta förbli det allra största för mig.

  
Jag har aldrig påstått mig vara en vass fotograf, men att det här är vad min kamera bidrog med är ett bottennapp till och med för mig själv. Vi i hotellhiss.

   
De här bilderna får ni se mest för att jag tycker att jag är rätt snygg i studentmössa.  
Det är kanske en konstig sak att säga, men som trettiotvåårig småbarnsmamma drunknar jag inte precis i komplimanger så de gånger jag blir imponerad av det jag möter i spegeln har jag inte riktigt råd att hålla tillbaka. 

Jag och Fredrik firade med vänner igår, barnen firade med farföräldrar på annan ort. Vi kom hem halv tolv och det kändes helt kreisit. Och jag är verkligen helt okej med att halv tolv på valborgsmässoafton känns lite vilt. 

Allt har sin tid. 

 Den här bilden får ni se mest för att jag vill illustrera det faktum att jag idag sprang 16 km. På 1.41.35. Om två veckor och en dag ska jag springa mitt livs tredje halvmaraton. Lär inte bli något personligt rekord. Med tanke på hur mitt liv (läs: Fredriks jobb) sett ut den här terminen i allmänhet och de senaste veckorna i synnerhet är det inte speciellt förvånande. 

Allt har i sanning sin tid. 

Just nu är inte rekordtiders tid utan tid att vara nådefull mot sig själv. Och kanske tycka att man är snygg i studentmössa.

Jag trodde jag var ikapp, jag trodde jag låg bra till. Men egentligen hade jag bara glömt ett möte. Och sedan ett möte till. 

Så att nej, jag låg rätt illa till. Att jag glömde två möten talar sitt tydliga språk.

På kvällen skingrades molnen när jag fick fira den hos vänner som jag vågar tränga mig på också när min familj är styckad då Fredrik jobbar. Sådana vänner är guld. Arvid kissade på deras golv och jag glömde tacka för maten men får tro att det gör inget eller ytterst lite. 

Men så skakas liv omkring mig när den här dagen närmar sig nästa. De mest sorgliga av nyheter. De mest sköra av liv. Vi är inte unga och odödliga längre. 

Väldigt många som argumenterar emot rätt att vägra utföra aborter hävdar att det här bara är början. Att den bakomliggande orsaken egentligen är att folk vill ha bort kvinnors rätt till aborter. Att de rättigheter som vi idag tar för givna är hotade.

Väldigt många som argumenterar emot könsneutrala äktenskap hävdar att det här bara är början. Att vi snart kommer att diskutera äktenskap mellan tre och fyra och fem personer, mellan vuxna och barn och mellan människor och djur. Att alla rimliga ramar för relationer är hotade.

Jag skulle gissa att ganska få befinner sig i båda dessa argumenterande grupper samtidigt. Därför är det på något sätt intressant att argumentationstekniken är så snarlik. Mardrömsscenarion och skräckbilder erbjuds frikostigt till både högst och lägst bjudande.

Jag tänker att det blir väldigt svårt att diskutera någon fråga alls om vi utgår från att folk inte menar det de säger att de menar. Och om vi inte diskuterar den fråga som är utan alla de många andra frågor som den knappast ens skulle kunna tänkas leda till.

Åtminstone jag har svårt att orka lyssna när det spårar ur. Och jag orkar ju alltid lyssna.

Men kanske det inte är diskutera vi vill. Det är ju tyvärr inte alltid det.