Jag trodde jag var ikapp, jag trodde jag låg bra till. Men egentligen hade jag bara glömt ett möte. Och sedan ett möte till. 

Så att nej, jag låg rätt illa till. Att jag glömde två möten talar sitt tydliga språk.

På kvällen skingrades molnen när jag fick fira den hos vänner som jag vågar tränga mig på också när min familj är styckad då Fredrik jobbar. Sådana vänner är guld. Arvid kissade på deras golv och jag glömde tacka för maten men får tro att det gör inget eller ytterst lite. 

Men så skakas liv omkring mig när den här dagen närmar sig nästa. De mest sorgliga av nyheter. De mest sköra av liv. Vi är inte unga och odödliga längre.