Jag vet nästan ingenting om svek. I berättelsen om mitt liv bor svek i barndom och tonårstid. Om vi med svek menar människor som vänder rygg när man söker en hand och en blick. Om vi med svek menar relationer som inte bara rinner ut i sanden utan relationer som den ena hugger av när den andra vill mer. 

Jag är skonad. Jag har varit omgiven av människor som står kvar. 

Men visst har det funnits besvikelser och mindre svek. Förhoppningar och förväntningar som inte blev. Tomhet som blev. Det har krävts förlåtelse. Och jag har valt att ge förlåtelse. Och gått vidare. Måste anstränga mig för att ens minnas de gångerna, så långt vidare har jag gått. 

Jag tror på att erkänna det svek som blev. Tala om. Erkänna sig sårad och sviken trots risken att framstå som svag. 

Jag tror på att be om en förklaring. Kräva den. För man har rätt till den, allt annat är att underkänna allt som relationen varit.

Jag tror på ilska framom bitterhet. Och att det rätt ofta går att välja. Ilskan kan vara konstruktiv, bitterheten har jag aldrig sett bygga något av värde. 

Jag tror mest av allt på att försöka förlåta. Inte sopa under mattan, inte förneka. Men förlåta. För den andras skull – vem vill vara den som binder en annan? För ens egen skull – vem vill vara den som binder sig själv vid oförlåtelsens ok? Du blir inte heller fri före du förlåtit. 

Ibland går det inte. Och då är det så och då måste det få vara så. Men det går alltid att sträva.

Jag tror tyvärr att vi ibland måste förlåta också den som inte ens bett om förlåtelse. Kanske för att stoltheten kom i vägen. Elle oförmågan att förstå den skada som blev. Ibland anar en människa inte att hen gräver sönder andras stigar med sina handlingar och ord. Vi är alla skadade fåglar, en dels skada syns i oförmågan att se den skada de förmår vålla andra. 

Jag försöker in i det sista tro det bästa om dem jag möter. Och ännu mer om dem jag lever nära. Jag tror att både jag och de vinner på att jag tolkar så generöst som möjligt. Inte oskyldig tills motsatsen bevisats, men kanske omedveten och oförmögen. Det hjälper mig att gå vidare. 

Jag lär mig aldrig, om vi med lära menar att jag slutar lita på och hoppas på då risken för svek finns. Den risken finns. Alltid. Men den största risken – så stor att risk inte räcker utan skada är mera sant – är att inte våga lita och älska. Den som aldrig blivit sviken för att hen aldrig vågat lita har blivit djupast sviken av oss alla. 

Ida ville läsa om mina tankar kring svek och förlåtelse. Det fick hon nu. Det fick du också.

En vänlig själ önskade sig ett inlägg i en kommentar tidigare idag. Den önskan ska vara min lag! Insåg också att det är flera år sedan jag haft frågestund eller aktivt erbjudit möjlighet att önska inlägg. Så nu gör jag det. Vad vill du att jag skriver om? Vad vill du läsa om? 

Jag lovar att svara på nästan alla frågor. Nästan eftersom jag på något slriftskolläger för mycket har lovat alla frågor. Fjortonåriga pojkar ställer inte alltid bara rumsrena och angenäma frågor. 

Igår ställde jag mig på startlinjen för att springa mitt livs tredje halvmaraton. Att jag alls ställde mig där kändes som en seger eftersom jag knappt vilat mig ur en förkylning. 

I början gick det bra. Lätt. Någon gång mellan tio och femton km trodde jag att det kunde gå riktigt bra (med mina mått mätt, naturligtvis) men sedan blev det tungt. Och jag fungerar inte fysiskt när det blir tungt. Då slutar jag eller bromsar. Jag tar aldrig ut mig på ett träningspass utan rör mig konstant i en konditionsupprätthållande bekvämlighetszon där jag inte blir bättre. 

Vid 19 km ville jag sluta springa och gå den sista biten. Märkte hur människorna omkring mig ökade, för det var ju bara två kilometer kvar. Märkte hur jag själv ville sakta ner, för det var ju bara två kilometer kvar. 

Jag tänkte på Fredrik. Tänkte att han nog skulle bli besviken om han fick veta att jag gett upp och gått med två kilometer kvar så jag sprang de sista två också. Men bara på hans tävlingsinstinkt. Tänk att den nådde mig ända från Lojo. Min egen finns ju inte.

När jag kom i mål på 2.15.28 var jag helt säker på att mitt tredje maraton var mitt sämsta någonsin. Och jag var så nöjd! Nöjdare än efter något av de andra. Sedan visade det sig att det var bara mitt nästsämsta (och samtidigt i ärlighetens namn också mitt nästbästa) men det var lite halvdåliga nyheter för det är ju inte en lika bra story att vara nöjdast efter sitt nästbästa som efter sitt sämsta. 

Jag är för bra på att vara nådig mot mig själv för att jag ska kunna bli bättre. Om jag någon gång ska bli snabbare och starkare måste jag fortsätta orka också när det blir tungt.

Just nu känns det som om jag vill. Men det är ju lätt sagt när jag ligger här nerbäddad i sängen och inte ens kan ana hur ett intervallpass känns. 

Å andra sidan (och här har vi min självnåd igen) så kan jag faktiskt springa 21,1 km. Och då spelar det inte så stor roll att det inte går snabbt. Det förundrar mig att det går. Alls. För tio år sedan hade jag inte klarat fem. Inte för fem år sedan heller. För fyra år sedan sprang jag min första mil och sedan dess har jag sprungit ett par gånger i veckan när jag inte varit förkyld, gravid eller nyförlöst. Ja, jag har sprungit i en zon där jag trivs. Men jag har sprungit och hittat tillbaka till det efter varenda ofrivillig paus. Och det är ju mitt egentliga mål. 

Med sådana mål skapas inte vinnare.

Så ett nytt mål. För att jag känner mig lite vild. Ett mål jag kanske inte ens når. Nästa år vill jag springa HCR på under två timmar. Nu var det sagt. Nu vet ni det. Halvmaraton på två timmar.

Och helst utan blod, svett och tårar på vägen.

Bring it on!

  

Det finns förstås mycket jag kunde säga idag, men ibland får allt annat ge vika när de riktigt tunga fiskarna simmar in. Som idag. Det finns egentligen bara en sak att säga.

Så vi konstaterar: heldag utan blöja. Noll kissolyckor. 

Konfirmation, studentexamen, bröllop och andra milstolpar får slänga sig i väggen. Blöjfrihet är stort. 

(Och nej, det är inte min egen blöjfrihet jag ordar om.)

Efter en ledig heldag med familjen kan jag konstatera att jag ju inte bli yngre precis. Några säkra ålderstecken:

– jag tycker att det går tio dåliga saker på en bra sak med en koja

– jag tycker inte det är det minsta roligt när Arvid gömmer tärningen när vi spelar spel

– jag tycker det är lite jobbigt när Ingrid kommer in i sovrummet med en tom mjölkförpackning och berättar att hon nu ska göra ett förstoringsglas

Men så är det ju också bara vi med ålderstecken som verkar märka att plastfolien, vattnet, saxen och de avdankade mjölkförpackningarna fortfarande står kvar på bordet i vardagsrummet. Det är bara vi märkta av ålder som röjer undan kojan till natten, för att ”ni får göra det för det är ni som vill ha bort den”. Det är svårt att inte bli gråhårig när minsta lilla insats för ordning och reda i det här hushållet gör i en motvind som får orkaner att kännas som stiltje.

I vanliga fall brukar jag inte vara så känslig för oreda. Tycker nästan det är ett svaghetstecken att lägga för stor vikt vid sådant, men min toleranströskel är lägre än vanligt nu när potträningen är på gång och går… sådär. När man torkar kiss ett par gånger om dagen i hemmets alla möjliga och omöjliga vrår orkar man inte riktigt med en passa andra projekt. När man själv röjt undan mattorna för att vara på säkra sidan känns det ju mindre lyckat att andra vill röja fram alla hemmets täcken och bre ut dem över golven. Tanken på kiss + koja… Man vill ju inte veta.

– I though there was more.

Mamman som blev mamma lite för tidigt är kring fyrtio när båda barnen flyttar hemifrån och hon säger att graven är nästa nu. Allt annat stort ligger redan bakom, alla milstolpar. Gifta sig, skaffa barn, uppfostra barn, skilja sig, se barnen flytta hemifrån. Var det här faktiskt allt?

Mamman är fiktiv och finns i filmen Boyhood. Och även om hon må vara fiktiv är hennes ord väldigt verkliga. Jag minns ett av de första 40-årskalas jag själv var på då kalasbarnet i fråga gav uttryck för exakt samma sak. Nu väntar bara graven. Jag förstod inte.

Och jag förstår fortfarande inte. Väldigt mycket ska hända här mellan trettiotvå och fyrtio för att jag ska kunna tro att ett helt halvt liv bara går åt. Att allt roligt händer före fyrtio. Jag är öppen för möjligheten att just så mycket kan hända på tio år, men det är verkligen brutalt mycket som ska hända då livet hittills ter sig bara bättre för varje år som går.

I thought there was more, säger alltså mamman. Jag vill ogärna verka oförmögen men jag kan faktiskt inte förstå det heller. Hur skulle livet på något enda sätt kunna vara mer än det redan är? Och då är mitt eget ganska platt och odramatiskt i jämförelse med hennes.

Jag mäktar åtminstone inte med mer än det här, mer av det här. Livet ter sig redan nu för stort för oss människor och jag blir med tiden bara mer viss om att vi egentligen är designade för en annan tillvaro än den här. Jag blir bara mer förundrad, mer förbluffad, mer förfärad och mer förförd av liv ju mer jag ser av det. När jag var aderton trodde jag att det roligaste låg bakom mig. Ha.

Så varför ska jag börja tro det bara för att jag blir fyrtio?

Varför skulle det vara så bara för att jag blir fyrtio?

Jag tycker verkligen inte om ishockey-VM. För det mesta är mitt ogillande ganska passivt. Jag tycker helt enkelt att det är fruktansvärt tråkigt och inte det minsta intressant. Jag kommer inte ens riktigt ihåg att det finns och blir lite överraskad varje år när det kör igång igen, jag hade liksom lyckats glömma och också lyckats glömma varför jag inte tycker om. Och som sagt; oftast rör sig mitt ogillande på en passiv nivå. Det stör ju inte mig att de som vill se VM-matcher ser VM-matcher.

Men. Ibland blir mitt ogillande mer än passivt. Rentav aktivt. Ishockey-VM lockar fram mindre vackra egenskaper hos en hel del av oss och även om de egenskaperna säkert finns där till vardags också så är det ju ändå på något sätt bättre när de hålls dolda.

Jag behöver ju inte ens säga att jag tycker bilden är förkastlig. Ni vet nog vilken bild jag menar, men om inte kan ni ju titta här. Nästan ännu mer förkastligt är det ju att så många försvarar och tycker att vi som reagerar är humorbefriade.

Och don’t get me started on folks reaktioner på domarna igår.

Jag har en känsla av att människan inte är gjord för kollektiv, nationalistisk tävlingsmentalitet.

Jag har en känsla av att jag plötsligt minns varför jag inte tycker om ishockey-VM.

– Man trodde ju att han inte kunde bli gulligare, men så började han tala.

Sagt om Arvid. Inte av mig eller Fredrik eller någon annan supersubjektiv förälder (vem det nu skulle vara) utan sagt om Arvid av en god vän med egna barn.

Och jag förstår henne. Hans gullighet är så maxad nu när han kan uttrycka den med ord. Stapplande ord, men tappra ord.

Något av det sötaste som finns är att han dagligen förser sin omgivning med komplimanger och vänliga ord. Redan under den knappa timme vi har tillsammans på morgonen hinner han.

– Fin klänning, mamma! utropar han om jag hunnit klä mig före hans väckarklocka ringer och vi möts för en ny dag.

– Snygga skor, pappa! säger han medan hans far bär ut honom till bilen.

– Mima, du är min vän, säger han till sin syster medan vi kör till skolan.

Och när vi någon gång ger tillbaka med samma mynt och säger att han är fin eller att vi tycker om honom så mycket så säger han med den allvarligaste röst jag hört hos en tvååring:

– Tack, mamma. Tack, pappa. Tack, Mima.

Det är lite svårt att inte skratta. För han är så seriös. Men samtidigt går det ju inte att skratta. För han är så seriös.

Igår gästade en bebis på tre månader vårt hus. Hennes föräldrar var också med. Också pappan till en bebis på nio månader var där och jag såg deras enorma kärlek, glädje och tacksamhet. Över livet, över att få ha en lite egen i sin famn. Och jag sa, lite klumpigt men jag hann inte hindra mig, att det blir bara roligare hela tiden.

Men det blir ju det.

Eller blir det? Mitt perspektiv är ju vansinnigt snävt när man tänker efter. Knappa sju år som förälder. Men hittills har det faktiskt stadigt gått åt just det hållet.

 
Arvid – årets första uteglass. Arvid – roligare hela tiden. 

– Hur orkar du jobba med tonåringar?

Många gånger har folk frågat. Och jag förstår egentligen inte ens frågan. Vad finns det att inte orka med, liksom? Det är ju inte trots tonåringarna som jag älskar mitt jobb – det är ju tack vare dem. Dessa människor som svävar mellan barndom och vuxenvärld är ju de mest fascinerande av människor. Stundvis så mogna och smarta att man baxnar, andra stunder så… något helt annat. Alla stunder värdefulla. Unika. Fantastiska. Värda allt jag bara förmår ge dem som en vuxen i deras värld. Och värda så mycket mer.

Det kommer ju mina egna tonåringar också att vara när den dagen kommer. Värdefulla, unika, fantastiska. Men jag kommer att se en betydligt mer ocensurerad version av arten tonåring och det blir intressant att se hur jag reagerar på den. För jag tänker ibland att min bild av tonåringar säkert är om inte snedvriden så åtminstone… (ursäkta pausen, jag fick gå och torka kiss i tamburen eftersom vi pottränar flitigt och det väldigt ofta går väldigt dåligt). Ja, min bild av tonåringar är alltså om inte snedvriden så åtminstone begränsad. Tonåringar finns nu både nära och på avstånd. Både jag och de orkar anstränga oss de där stunderna mellan åtta och fyra som vi har tillsammans.

Mina egna barns tonårstid är ännu långt borta, men redan nu suger jag åt mig som en svamp. Jag älskar berättelser om tonårsfamiljeliv och mår som en prins när Maria Sundblom-Lindberg, till exempel här, gläntar på den där dörren som jag så gärna skulle se öppen. Vidöppen. Jag vet redan nu att jag inte kommer att vara bra på det där med försvunnen läppglans. Det blir spännande att se exakt hur dålig jag blir och hur jag hanterar min dålighet.

Ja, hörni. I just det här forumet ligger dammet lugnt men det var livat värre på min facebook-sida igår. Vi kan säga såhär: kolumnen. När jag redan klockan nio på morsdagsmorgon hade gråtit på toaletten två gånger insåg jag att jag tydligen hade tagit ett steg som jag egentligen inte var redo att ta när jag skrev texten.

Men jag insåg ju det alldeles för sent. 

Jag hade en idealistisk vision om att bygga broar där broar kanske ter sig omöjliga. Min idealism fick sig en törn. Jag vill inte påstå att den dog, men den är betydligt mindre än i förrgår. 

Jag torkade tårarna, snöt mig åtta gånger och försökte tänka på annat. Lyckades. Tog det hela nästan med humor till sist. Nästan. Och försökte och lyckades lära mig några ting.

Lärdom 1: Jag är inte lika tuff som jag trodde. Jag har mer skinn på näsan än för ett år sedan men inte tillräckligt. 

Lärdom 2: Provocera ingen dagen före morsdag. Någonsin. 

Lärdom 3: De flesta andra har tröttnat på broar. Eller tappat tron på dem. Eller var aldrig någonsin intresserade. 

Lärdom 4: Vare sig jag tycker att man måste tåla leken eller inte så måste jag lära mig göra det om jag vill vara med och leka.