Jag tror att jag blev vuxen när jag var nitton. Jag vet att jag hade varit myndig ett år redan när det hände och jag vet att min hjärna inte var klar, men jag tror faktiskt att jag blev vuxen då. För när jag var nitton landade jag i mig själv. Väl medveten om att jag förstås kommer att förändras ännu, men också medveten om att många bitar redan fanns på plats och för första gången kände jag att jag kunde trivas med de bitar som fanns.

Ungefär så som jag kände inför mig själv hösten 2002 känner jag fortfarande. Alla nya bitar som kommit till har hittat en plats som fungerar ihop med de bitar som redan fanns. En del av de bitar som kändes som hörnstenar då gör det inte längre. Någon har säkert fallit bort helt. Men grunden är densamma. Den jag var då är jag väldigt långt fortfarande. Och jag kan fortfarande hantera mig själv. Jag har lärt mig leva med den människa som är jag. För mig var det långt det som det handlade om att bli vuxen; att acceptera och älska den människa som är jag. Både den människa som är när det är bara hon och den människa som är när det är väldigt många andra också.

Jag flyttade hemifrån när jag var tjugo. Jag bodde hemma under gymnasietiden och under mellanåret efteråt. Sedan flyttade jag till Åbo för att studera. Jag grät när mamma och pappa och systrarna lämnade mig i min möblerade etta. De åkte tillbaka i en husbil som inte längre innehöll mitt bohag. Jag har för övrigt kvar brödrosten, kastrullerna, strykjärnet… Det mesta.

I början åkte jag hem till Österbotten nästan varje månad och det var just hem jag åkte när jag åkte dit. I min värld flyttade alla hemifrån senast något enstaka år efter studierna på andra stadiet. Många för att studera och många andra säkert för att det var så man gjorde eftersom de flesta gjorde så. Det var därför på många sätt väldigt odramatiskt att flytta hemifrån, en icke-fråga liksom.

Något som däremot inte var en icke-fråga var det faktum att jag gifte mig när jag var tjugoett. Det i sig är nog en orsak till att jag har tänkt mycket på vad det är att bli vuxen. Att gifta mig ung är nog ett av de livsval som jag fått försvara allra flest gånger. Nej, förresten – det är det livsval som jag fått försvara allra flest gånger. Får man verkligen göra så, gifta sig när man är tjugoett? Jo, man får. Jag gifte mig väldigt lagligt och helt utan undantagstillstånd men utanför normen. Och de beslut som fattas utanför normen måste förklaras och försvaras.

Det kan ju hända att jag när jag är fyrtiofem känner att jag kunde eller borde ha väntat med ett så otroligt avgörande beslut, men jag kände det inte när jag var tjugoett och jag känner det inte nu heller. Inte har jag tänkt att jag missat något för att jag valde min partner tidigt. Det är förstås bara min berättelse, men det är ändå min berättelse som liksom alla andras berättelser är sanna och värdefulla i sig.

Jag tycker det är fascinerande att jag fortfarande känner mig som jag kände mig när jag var nitton. Livsskede, utseende, vardag, ansvarsmängd… Allt har förändrats och ändå känns kärnan så väldigt bekant. I slutändan är det bara jag, precis som det varit sedan jag var just nitton. Kommer det att vara så, alltid? Kommer jag att känna såhär också när jag är sjuttio? Kanske. Må jag få leva. Må jag få se.

Rebecca ville läsa om mina tankar att bli vuxen. Om att göra avgörande livsval, flytta hemifrån, studera och hitta en partner.

Igår kom rankningen. Du kan se den till exempel här. Den kommer varje år och den ifrågasätts och kritiseras varje år. Det är väldigt lätt att få goda resultat om man tar in bara goda elever, säger en kritisk. De skolor som tar in elever på hela skalan gör faktiskt ett bättre jobb, säger en ifrågasättande. Det kräver ingen pedagogisk kompetens att undervisa bara stjärnor, säger en elak.

Jag förstår. Både den som kritiserar och den som ifrågasätter, jag är själv långt ifrån övertygad om att rankningarna har sin plats och sitt syfte. Men jag blir lite tigerlärare – så där som en tigermamma men som lärare. För det känns som om kritiken och ifrågasättandet på något sätt förminskar eller vill förminska de helt fantastiska resultat som våra elever nått upp till. Och då ryter jag till.

Jag säger verkligen inte att det är bara skolans förtjänst. Jag säger inte heller att den här rankningen säger något om hur bra vår skola i sig är (vad nu en skola i sig ens är). Men jag säger att de 117 i vår skola som blir en vit mössa rikare på lördag minsann har förtjänat sina resultat och jobbat målmedvetet och hårt. Kom inte och ta glädjen ifrån dem!

Jag vet också att jag som lärare jobbar hårt. Om det är så att mitt jobb inte kräver något av mig för att mina elever redan är så bra i sig själva så har åtminstone inte jag märkt det. Kom inte och säg att jag jobbat i onödan!

Blivande studenter i alla skolor har tre intensiva, turbulenta och krävande år bakom sig. På olika sätt. Någon har kämpat med skolarbete, någon annan med hjärtesorg. Någon med föräldrars skilsmässa, någon annan med egen psykisk ohälsa. Någon med orimliga prestationskrav, någon annan med huvudlösa motivationsproblem. Alla de studenterna finns i alla skolor. Alla.

Slutresultaten berättar så väldigt lite. Vägarna dit berättar allt, men de berättelserna skapar inga rubriker. Vi överdriver lätt rankningarnas betydelse genom att överdriva våra reaktioner på dem. Och vi förminskar lätt de goda studentresultaten och det hårda arbetet som ligger bakom dem genom att hitta förklaringar och ursäkter.

Tro mig. Det är inte bara skolor nere på listorna som tycker att de här rankningarna är jobbiga. Också vi som ligger högre upp tycker det är ganska besvärligt. Gårdagen är paradoxalt nog den dag då mitt arbete värdesätts allra minst. Den dag då min skola är bäst i Svenskfinland är jag den lärare som gjort minst och haft det lättast.

Ryt.

21.44 en måndag i slutet av maj. Jag dricker fanta och tittar ut genom köksfönstret. Tänker tre saker:

1. Jag dricker fanta för sällan. 
2. Jag vill aldrig sluta förundras över kvällsljuset i maj. 

3. Så här ser det ut när jag tittar ut genom köksfönstret bara några månader till. 

  
Vi har vetat det länge. Över ett år. Nu vet ni också. Snart byter vi köksfönster. Och inte som i glas utan som i flytt. 

Nej, det är inte Österbotten. Nej, det är inte mission i Senegal. Nej, det är inte radhus i Esbo. Det är nära men bättre. 

Men just den här vyn kommer jag att sakna. Åtminstone i maj. Åtminstone med fanta.

Igår föll jag. Rejält. Landade lågt. Kanske lägst hittills. Mina barn kallade mig nämligen snopp-nössö. 

Den som sa att barn håller en på jorden sa helt rätt. 

Jag vet hur det är att ångra det som man aldrig kan och får ångra. Jag vet hur det är att ångra att man valde att bli förälder. Jag vet också hur det är att komma ur den ångern och jag vet hur det är att våga igen. Och jag vet – tack och lov för det är i sanning en nåd – hur det är att få ta emot ett nytt liv utan att ångra. Alls.

T ville läsa ett öppet och ärligt inlägg om hur det känns att vara mamma. Både det underbara och svåra. Faktum är att jag tror att jag redan har skrivit just precis det inlägg som T efterlyser. För ganska precis två år sedan, när det hade gått ungefär ett halvt år efter att jag vågat igen och aldrig ångrat det skrev jag ner mina tankar.

Jag tar mig rätten att låna mina egna ord. Kopiera dem. Så här skrev jag 11 juni 2013:

”Jag älskade min dotter från första stund så känslan av att inte kunna ta till sig det barn som är ens eget vet jag ingenting om. Men jag älskade inte att vara mamma. Och den känslan vet jag rätt mycket om.

Aldrig hade jag kunnat förbereda mig på hur omstörtande och skrämmande och jobbigt och irriterande det var att plötsligt vara så behövd av en annan människa. Att ständigt vara tvungen att sätta en annans behov framom mina egna. Att inte längre kunna göra allt det jag ville utan ständigt anpassa mig efter vad som var möjligt i den nya situationen. Att åka hem tidigt trots att samtalen just blev innerliga. Att inte få tala ostört. Att inte få äta varm mat eftersom någon annan också var hungrig när maten var klar och denna någon annan alltid kom i första hand. Att inte kunna duscha precis exakt när jag själv ville utan få vänta tills det på något sätt gick att ordna.

För vissa, kanske många eller rentav de flesta är allt det där ingenting. För mig var det mycket. Massor. Jag kände inte igen mig själv. Jag var rädd att tappa bort vem jag var mellan alla dessa blöjor, d-droppar, såriga bröstvårtor och smakportioner. Allt det där som hör bebistiden till.

Och sedan kom allt det där som inte alltid hör till men som hörde till under min första gång som bebismamma och som säkert gjorde det svåra ännu svårare. Den skrikande, missnöjda bebisen. Den oerhörda sömnbristen. Den trasiga huden. Den blodiga, såriga huden. Huden som så uppenbart led men av så betydligt mindre uppenbara orsaker. Den där medicineringen. Den där oron. Den där sorgen och smärtan när man träffade en ny människa och människan så snabbt frågade varför bebisen ser ut som hon gör. Den där bebisen som ju trots allt blod och alla sår var den finaste av alla. Såg de nya människorna inte det? Den smärtan.

Den smärtan får mig faktiskt att gråta nu när jag skriver det här trots att det är länge sedan. Aldrig glömmer jag den. Någonsin.

Och mitt i allt det där; kärleken. Den omedelbara som aldrig sviktade. Som fanns där bergfast från dag ett trots att det var så svårt att anpassa sig till allt det där andra som kom på köpet. Varför kunde det inte bara vara lite enklare?

Dagligen tänkte jag; Om jag hade vetat att det är så här att ha barn så skulle jag aldrig.

Och alltid tänkte jag så med tillägget; Jag ångrar ju inte henne för henne älskar jag. Men jag sörjer att jag inte visste hur det är att ha barn medan barn ännu bara var en idé, innan jag hade hunnit börja älska.

Så tänkte jag dagligen i nästan två år. Jag var osäker på om barn faktiskt var värt det. Efter nästan två år försvann osäkerheten och jag var helt säker på att barn faktiskt är värt det. Att också barn som idé är fantastiska och att de barn som är faktiska och älskade är ännu mera fantastiska än så.

Men det tog två år för mig att veta. Det tog två år före jag kunde älska inte bara det barn som var mitt utan också att vara mamma. Två tunga år, antagligen de tyngsta i mitt liv. Det är väldigt tungt att ständigt ifrågasätta det kanske enda helt oåterkalleliga.

Jag kom plötsligt att tänka på dig som kanske just nu känner igen det jag skrev idag mycket mera än det jag skrivit om bebistid under det senaste halvåret. Och jag tänkte att jag ska skriva såhär idag för det är precis lika sant som det jag skrev för några dagar sedan om en bebis som nästan alltid är glad och som är mera än föräldrarna hade kunnat hoppas på. Kanske du behövde läsa. Höra.

Dagligen tänker jag nämligen nu: Om jag hade vetat då att allt blir mycket, mycket bättre snart skulle det mörka ha varit mindre skrämmande. Jag skulle ha krävt mera hjälp. Jag skulle ha talat mera om det svåra eftersom de bördor vi delar faktiskt är delade. Jag skulle ha varit mera nådefull mot mina egna känslor, skuldbelagt mig själv mindre. Jag skulle ha sett mera ljus. Känt mera glädje. Haft mera förtröstan. Tagit det lugnare. Trott, hoppats och litat mera.”

Det har alltså gått två år sedan jag skrev det inlägg som jag hoppas att T vill läsa. Min första tid som mamma har inte förändrats alls och jag kan fortfarande minnas den där förlamande känslan av tristess och en tillvaro som var utmanande på ett helt ointressant sätt. Idag vet jag ännu mer än för två år sedan att det blir roligare hela tiden, att vara mamma. Jag gör mig bättre som mamma till lite större små barn än till bebisar och jag är helt okej med det. Det betyder inte att jag älskar mina barn mer när de är större men det betyder att jag tycker det är roligare att umgås med dem när de är större.

Att vara mamma är det mest omstörtande och dramatiska som hänt, samtidigt som det på något konstigt sätt känns som det minst dramatiska någonsin. Det är paradoxalt. Att vara mamma har lärt mig mer om mig själv än kanske något annat. Jag har sett mina fulaste sidor, de kryper liksom fram så lätt när det ständigt finns en lång lista på behov som inte är tillgodosedda. Att vara mamma har gett mig toppar som jag aldrig tidigare hade anat. Att säga att allt blev lite svårare och mer komplicerat är sant men inte alls hela sanningen och därmed på något sätt inte sant alls. Att säga att jag och livet och allt blev rikare är kanske det närmaste jag kan komma en rättvis beskrivning.

Ja, rikare. Absolut så är det att vara mamma. Därmed verkligen inte sagt att det var fattigt innan eller att ett liv eller en människa utan barn är en fattigare version av människa och liv än jag. Därmed bara sagt att just jag är en rikare version av mig och att just mitt liv är en rikare version av sig just för att jag är mamma.

Jag och de två som lärt mig att vara mamma.

Mia, som liksom jag tycker om att vara lärare, ville veta hur jag är som lärare. Vad är viktigt för mig? Vilka områden dröjer jag kvar vid och vilka skyndar jag förbi?

Jag ser mig i första hand som lärare och i andra hand som modersmålslärare. Ja, jag älskar litteraturen och ja, jag älskar språket men jag älskar att vara lärare ännu mer och huvudorsaken till att jag älskar det är uppenbar: eleverna.

Jag hoppas att jag är glad och snäll och att mina elever känner av att jag verkligen trivs med dem. Att jag ser det som en glädje och en gåva att få jobba tillsammans med dem. Jag hoppas att de vet att jag bryr mig om dem, att jag lyckas förmedla det.

Jag är en lärare som prioriterar att läsa elevernas texter med omsorg. När jag auskulterade sa en av mina handledare att elever alltid vill ha feedback på sina texter. Massor med feedback. ”Helst vill de att man skriver brev åt dem”, sa hon. Och jag skriver inte brev, men jag skriver mer än jag egentligen måste. Mer än jag egentligen hinner. Ibland mer än jag egentligen orkar. Men om eleverna har tagit sig tid att skriva en text känns det som det minsta jag kan göra; att ta mig tid att kommentera den texten. Det blir säkert aldrig någonsin tillräckligt men jag försöker och vill bli bättre och mer.

När det gäller mina personliga favoriter har jag tur. För jag har många. Jag tycker otroligt mycket om retorik och allt muntligt, kanske just det allra mest. Samtalen och diskussionerna. Mötena mellan elev och elev och mellan mig och dem. Lyriklek. Språksociologi! Reklamanalys. Journalistik. Drama. Jag älskar litteraturen och de rika formuleringarna men tycker mig fortfarande bara vara på jakt efter de verkligt lyckade sätten att jobba med de bitarna. Jag försöker hela tiden hitta nya uppgifter och nya sätt. Byter ut sådant som fungerade bara halvbra. Byter ut sådant som fungerade bra om jag tror mig hittat något som kan fungera bättre.

Egentligen borde ingenting behandlas styvmoderligt eftersom allt är viktigt, men som alla lärare vet är det omöjligt att hinna göra allt med samma omsorg. I så fall skulle man aldrig någonsin komma in på något djup någonstans. Det jag gör snabbt är nordiska språk och språkvård. Ismer. Litteraturhistoria.

Men om jag ska vara ärlig: hur är jag som lärare? Jag vet ju inte. Egentligen inte alls. Fråga eleverna. Jag har ju aldrig haft mig själv som lärare. Har ibland (och ibland ofta) en känsla av att jag inte riktigt vet vad jag håller på med. Och har ofta en känsla av att jag och mina elever upplever det som händer i mötet mellan oss på helt olika sätt. Men ibland tror jag att det ändå är rätt okej. När jag blir inbjuden på ett studentkalas. När någon tackar för kommentarer, för kurs, för ett samtal. Och egentligen varje gång vi skrattar tillsammans, vilket ändå är rätt ofta.

Mest är jag tacksam. Som lärare. Tänk att det blev så här! Jag skulle ju så mycket annat och så blev det så här. Bättre än jag trodde. Mer givande. Mindre fokuserat på mig själv och mer på dem. Precis som det ska vara.

Sofia ville läsa om hur det är att bo i Helsingfors och ha alla släktingar på annan ort. Hon ville säkert inte läsa en roman om det, men det blev en roman den här gången. (Obs! Om en studerande som ska skriva textkompetensprov inom snar framtid läser det här vill jag för säkerhets skull understryka att det här inte är en roman. Det är ett blogginlägg, men jag försökte vara lite lustig och ursäkta att det här blogginlägget är orimligt långt. Okej, genren är klargjord. Nu kör vi!)

När vi flyttade till Helsingfors flyttade vi åt fel håll. Helt klart. För vi hade ju redan flyttat tillbaka före vi flyttade bort igen. Vi hade studerat några år i Åbo (jag var en sjukt snabb men också sjukt dålig studerande, vilket är värt ett eget inlägg) och återvände sedan till Österbotten. Först flyttade vi till Vasa när Fredrik skulle auskultera och jag studera media. Efter ett år i Vasa flyttade vi till Nykarleby och då kändes det som om vi hade flyttat hem. Fredrik fick ett fast jobb och jag fick ett graviditetsillamående utan dess like, vilket var planerat och önskat. Eller inte just illamåendet, men ni fattar. Vi bodde i ett mysig liten radhuslägenhet. Hade trädgårdsmöbler och bollgrill och diskmaskin och en bil som startade alla dagar och inte bara de dagar den själv behagade. Sa jag redan att det kändes som om vi hade flyttat hem?

Jag säger inte att vi inte hade flyttat hem, men mycket hände under vårt första år i Nykarleby och plötsligt insåg vi att vi skulle flytta vidare. Vänner blev bästa vänner och vaga drömmar blev klara visioner. Efter ett halvt år till i Nykarleby och ett halvt år i Vasa flyttade vi sedan till Helsingfors. Det måste vara i dagarna exakt sex år sedan vi kom hit. Ingrid var inte ens ett. Vi hade bara sett tre foton från hyreslägenheten (oj, ett turkost badrum och oj, ett rosa kök?) och vi hade flyttat hem. Igen. Men nu till Helsingfors, staden där jag aldrig skulle bo. Vart som helst, men inte hit.

Kvar i Österbotten blev mina föräldrar och Fredriks föräldrar. Min yngsta syster och Fredriks äldsta. De flesta av våra vänner. Nästan hela vårt sociala nätverk som var lika med vårt skyddsnät. Här i Helsingfors fanns egentligen bara våra våra bästa vänner. Men de var bara två. Och även om de är världsklass är de ändå bara två och kan inte utgöra ett helt nät.

Och vi människor behöver nät. Vi människor i allmänhet och vi småbarnsföräldrar i synnerhet. Det är oftast det folk undrar; hur klarar ni er utan mor- och farföräldrar som hjälper till när det behövs?

Vi hade ju egentligen bara ett val: att binda ett nytt nät.

Så vi band. Och nu har vi ett nät. Det finns människor som bär oss. När vardagen krisar blir vi burna av det nya nät som byggts ihop under våra år här. När vardagen inte går ihop så har vi människor som kommer till vår undsättning. Det finns en lång rad människor som tagit hand om våra barn ibland. Bytt Arvids blöjor. Gett dem kvällsmat. Lagt Arvid att sova till natten och läst med Ingrid tills vi kommit hem igen. Människor som vi litar på, helt och fullt.

Så vi klarar oss. Det går ihop. På något sätt.

Men vi kan sakna. Oj, så vi kan sakna och saknar. Jag kan sakna min mamma så att det gör ont. Ibland när jag ser en yngre kvinna och en äldre kvinna tillsammans tror jag mig veta att det är en kvinna och hennes mamma och jag vill stanna dem och ruska om dem och lite skrikande fråga om de vet att de är lyckligast i världen som kan umgås bara sådär en onsdagseftermiddag.

Jag sörjer att mina barn inte får träffa sina mor- och farföräldrar oftare. Att de inte kommer till oss på eftermiddagskaffe på söndagarna. Att vi inte åker via dem på väg hem från butiken när vi handlat mat. Att de inte kan vara med på vårfesterna nästa vecka. Att de inte kan komma och sköta Arvid när han är hemma den där sista symtomfria dagen och vi faktiskt borde jobba igen. Att de är för långt borta för ofta.

Å andra sidan har jag lärt mig att se det goda; våra barn får umgås intensivt med sina mor- och farföräldrar. Vi stannar över natten, oftast fler än en natt. Vi kan göra varje möte till en fest för det finns ingen vardag alls över det. Vi ser det fina som finns i att sakna och förenas.

Jag saknar de vänner som gjorde som vi gjorde först. Som flyttade tillbaka. Men som sedan gjorde som man brukar och stannade kvar. Som fattas oss i vardagen. En av mina bästisar bor alldeles för långt borta, men egentligen vet jag ju att det är jag som bor på fel ställe. Jag behöver ju henne och hela hennes familj. Jag tänker på dem varje dag. Men också här har jag lärt mig att se det goda: vi lever nära varandra när vi har den egentliga tiden för varandra. När inte jobb och stress och världsliga saker stör. När vi kan bo på en sandstrand en hel dag. När vi kan fika tre timmar i hennes trädgård. Om några veckor, älskade vänner. Sommarfamilj. Då blir det vi igen.

Jag sakna mina systrar till döds. Det är osunt att inte bo nära sina systrar. Men bara en av dem bor i Österbotten nu så att vi skulle flytta tillbaka dit skulle lösa så få av våra problem. Och dessutom kan jag inte riktigt tänka på det för jag vill inte falla ihop av tungsinne såhär på kvällskvisten.

Så, hur går det att bo långt borta från släktingarna? Bra, om vi med frågan menar hur vi fixar vardagen. Tack vare ett helt makalöst nätverk av människor. Vi har insett att vårt nätverk här verkligen inte tillhör vanligheterna och vi har förstått att vara tacksamma. Det är långt genom församlingsgemenskapen som det nätet har bundits och starkt och stort har det blivit genom åren här. Vi klarar vardagen och vi vet att det i sig är en stor nåd.

Så, hur går det att bo långt borta från släktingarna? Dåligt, om vi med frågan menar hur vi fixar mycket annat än vardagen. Oftast är vi ju på fel ställe samtidigt som vi helt och fullt tror att vi är på rätt ställe. Men vi är långt borta också när vi borde vara nära. Varje gång något händer i någon av familjerna hemma är man så ohjälpligt fel och då är de där 450 kilometerna väldigt, väldigt många.

Hur går det för dig? Du som också bor långt borta hemifrån? Långt borta från släktingar och vänner?

  
Illustrerar med bild på saknad bästis. Fotograferad av saknad syster.

Ännu en gång ligger en skola i hetluften. Knappt hade vi kommit över den åländska julfesten och nu har vi den västnyländska hejarklacken. En av mina elever (!) ville att jag skulle skriva om frågan ur mitt lärarperspektiv och när en elev önskar så skriver jag.

För det första: jag tycker synd om den här skolan. Jag vet hur svåra en del beslut är när man själv är den vuxna och de andra är de inte ännu vuxna och jag vet också hur lätt det kan bli fel hur god viljan än är. Ingen vill vara den skola som hamnar på kartan på grund av en sådan här sak, den skola som diskuteras offentligt. Igår visste nästan ingen att skolan fanns, idag har hela halva Svenskfinland en åsikt om skolans agerande.

Men jag har är ju inte bättre än att jag också har en åsikt. Och nu efterlystes den och då för jag fram den. Om mina egna elever skulle vilja ha regnbågsflaggor i sin hejarklack skulle jag tillåta det. Absolut. För de vill något och de brinner för något. När unga människor vill och brinner så ska vi vuxna bara uppmuntra och ge utrymme. Ja, det blir lätt lite förenklat och lite svartvitt när unga människor tar till orda, men vi måste alla gånger föredra det framom att de inte tar till orda alls (här kan jag inte låta bli att dra paralleller till de diskussioner om andlighet som pågår främst i Österbotten just nu och som jag kanske borde återkomma till senare). Så låt flaggorna vaja.

Sedan kan vi förstås utgå från att det finns några elever också i Ekenäs som inte är bekväma med regnbågstema. Och det är en svår fråga, också här klappar mitt lärarhjärta. Vem vågar säga nej när en ofta ganska högljudd majoritet vill något som man själv inte vill? Som lärare vill jag stå på den minstas sida. Inte så att hen och jag behöver vara överens, men nog så att jag vill försvara och stöda hen om och när så krävs. Å andra sidan finns det också andra svaga och små. Det finns säkert också några hemligt homosexuella elever i Ekenäs. Tänk så stort det måste ha varit för dem när skolans hejarklack ville ha regnbågsflaggor! Och tänk så förkrossande när några vuxna sedan sa nej.

På svenska yle haglar kommentarerna. Förstås. Och jag blir min vana trogen lite matt. Tänker att folk både förstorar och förminskar. Och argumenterar konstigt. Jag har lite svårt för det här med att det inte är politik utan mänskliga rättigheter. Dels tänker jag att vi har gjort regnbågen rätt vid om den i sig är lika med mänskliga rättigheter. Eller så har vi gjort mänskliga rättigheter rätt snäva om de är lika med regnbågen. Och dels tänker jag (helt tvärtom, för jag är ju så sjukt bra på det) att det här inte är en speciellt politisk fråga mera och att eleverna är för sent ute om de vill göra politik. Vi har redan fattat ett beslut om en ny äktenskapslag så den politiska diskussionen är ju avklarad. Jag antar att eleverna vill uttrycka välvilja och att hävda att det är en politisk kampanj känns orättvist. Och att inte tillåta den välviljan känns ogeneröst.

Jag ser mest av allt en grupp unga som helt enkelt vill väl. Och jag har inte råd att förbjuda unga människors goda vilja. Jag tror inte att någon av oss har råd med det. Vid behov kan vi som vuxna styra upp glöden lite och knuffa den brinnande lågan i en lite annan riktning, men att blåsa ut den helt… Det blir så väldigt mörkt om inte våra unga får brinna och lysa.

Vi reser först tillbaka till min tonårstid. Hela högstadiet och hela gymnasiet var skolgymnastiken egentligen det enda jag gjorde (gick på något pass någon termin, men låg mest och tittade på när andra gjorde muskelövningar och sa ”Att ni orkar”). Så det var skolgymnastiken jag gjorde. Och de som var med i min grupp i gymnasiegymnastiken (vi hade nivågrupper) kan intyga att vi ofta gjorde rätt lite. Att skida tvåhundra meter och sedan duka fram varm kakao och smörgåsar i snön är ju inte ett träningspass. Vi gjorde ofta rätt lite, men vi hade alltid mycket roligt. Vår gymnastiklärare var magiskt bra.

Men jag rörde på mig bara när jag absolut måste.

Som vuxen har jag försökt ibland. Och ibland har jag hållit på rätt länge. Jag försökte lära mig springa under mitt första studieår i Åbo men tyckte aldrig om det och slutade. Under mitt första mediestudieår motionscyklade jag femton kilometer nästan varje morgon, och det tyckte jag om. Sedan blev jag gravid och fortsatte motionscykla. Sedan fick jag barn och slutade. Att motionera innan frukost passar dåligt med barn om man inte vill stiga upp mitt i natten. Och det vill jag inte. För en som just börjat röra på sig också utan måste är det inte riktigt läge att vakna halv sex och hoppa upp på cykeln. Tanken blev ju inte heller lättare av att Ingrid oftast var vaken ett par timmar mitt i natten. Att vakna halv sex när man redan vakat mellan två och halv fem är ju rätt mycket begärt.

Hösten 2010 började min moster springa. Jag har en fantastisk och fantastiskt spännande moster som jag inte kan gå in på nu, hon förtjänar en roman. Men hon började springa. Och sedan började min ena syster också, den som bor nära moster. Och sedan började jag och mamma och en annan syster. Minns inte vilken ordning, men under hösten 2010 började en familj hopplösa soffpotatisar plötsligt springa.

Jag började så försiktigt och långsamt att folk skrattade. Här finns det träningsprogram jag följde. Tre gånger i veckan sprang jag. Det allra första passet bestod av 5 minuter gång, 1 minut löpning, 5 minuter gång, 1 minut löpning och 3 minuter gång. Andra passet var inte mycket värre. Jag var i så uselt skick att den där första minuten hann bli tung. Men varje gång jag kom hem kände jag att jag skulle klara mer. Trots det hoppade jag inte över några veckor, för jag tyckte om känslan av att jag skulle klara mer. Jag tappade aldrig hoppet och det blev inte övermäktigt.

Och tolv veckor senare orkade jag springa 5 km.

Och då fortsatte jag med nästa träningsprogram. Det som skulle lära mig springa 10 km. Och jag höll mig till det programmet. Kände varje gång att jag skulle klara mer. Fuskade aldrig. Och kunde sedan springa 10 km. Inte snabbt och inte vackert, men jag kunde springa. Och i min bok var det egentligen helt otroligt.

Sedan fortsatte jag springa. För att jag märkte att jag mådde så väldigt bra av det. Kände mig stark och frisk och sund. Nästan vacker. Och den känslan ville jag ha kvar.

Så jag springer. I regel tre gånger i veckan. Och lär fortsätta tills kroppen inte längre låter mig. Varje gång jag springer – faktiskt just precis varje gång – fylls jag av tacksamhet för att jag alls kan springa. Jag tar det inte för givet.

Löpning är antagligen inte den träningsform jag allra helst skulle syssla med. I själ och hjärta är jag nog mer en zumba-tjej och i den bästa av världar skulle jag dansa i grupp några timmar i veckan. Men nu lever jag i den här världen och att passa tider på kvällarna fungerar inte alls när Fredriks jobb ser ut som det gör. Springa kan jag göra när och var som helst och det gör att löpningen slår alla andra träningsformer just nu.

Oj, vad långt det blev. Tänk att en kvinna på min löpningsnivå kan skriva så mycket om att springa. Jag avslutar med mina bästa tips till den som vill bli en sådan som springer:

1. Börja försiktigt. Det gör ingenting om det känns löjligt lätt. Börja försiktigt och märk att du blir bättre varje vecka.

2. Följ ett träningsprogram. Att bara springa på känsla är svårt i början. Antingen är du som de flesta jag känner och tar i för hårt. Eller så är du som jag och tar aldrig någonsin i. Båda utgångarna är dåliga utgångar.

3. Om du har barn (och en partner): försök ordna det så att du får springa när barnen är vakna. Att springa de där få få timmarna av egentid och lugn och ro kräver en viljestyrka utöver allt jag sett.

4. Spana in ett lopp på tio kilometer som ligger ungefär ett knappt halvår fram i tiden. Anmäl dig. Det är roligt! Speciellt om du springer tillsammans med någon annan. Jag och mina före detta soffpotatisar till familjemedlemmar har sprungit tjejmilen i Stockholm tillsammans fyra år i rad nu. En av årets absoluta höjdpunkter!

5. Anteckna dina prestationer. Mät gärna springrundorna och tiden med hjälp av någon app i telefonen (finns hur många som helst).

Lycka till! Och på riktigt. Kan jag så kan alla. Du kan!

e ville veta hur jag blev en sådan som springer. Nu fick hon veta det. Och du också. Önskeinlägg nummer två.

Och jag har skrivit mitt första rena träningsinlägg någonsin. Det tror jag inte att min gymnastiklärare hade trott att någonsin skulle hända. Undrens tid är i sanning inte förbi.

  
Här springer jag och min syster. 15 km på 90 minuter. Sommaren 2013. Och ja, jag har en nappflaska som vattenflaska. Den utan synd får kasta första stenen. 

Arvid ger oss inte bara ljus och glädje och perspektiv, han ger oss också nya kraftuttryck. Rumsrena kraftuttryck. När vår minsta blir upprörd, arg och besviken bemöter han det som han anser vara en felbehandling med:

– Ändå i livet!

Ofta säger han det flera gånger. Och med väldigt mycket tryck.

Jag har försökt hitta uttryckets ursprung. Jag antar att han smittats av att Ingrid säger ”Aldrig i livet” ett par gånger i timmen när hon är på det humöret och mitt ”O, liv!” är säkert inte heller oskyldigt. Gillar ändå att han tagit det vidare och gjort något helt nytt av det.

Ändå i livet.

Så bra sak att säga när man känner sig orättvist behandlad.

 
Vem hade trott det för två år sedan?