Att bli vuxen

Jag tror att jag blev vuxen när jag var nitton. Jag vet att jag hade varit myndig ett år redan när det hände och jag vet att min hjärna inte var klar, men jag tror faktiskt att jag blev vuxen då. För när jag var nitton landade jag i mig själv. Väl medveten om att jag förstås kommer att förändras ännu, men också medveten om att många bitar redan fanns på plats och för första gången kände jag att jag kunde trivas med de bitar som fanns.

Ungefär så som jag kände inför mig själv hösten 2002 känner jag fortfarande. Alla nya bitar som kommit till har hittat en plats som fungerar ihop med de bitar som redan fanns. En del av de bitar som kändes som hörnstenar då gör det inte längre. Någon har säkert fallit bort helt. Men grunden är densamma. Den jag var då är jag väldigt långt fortfarande. Och jag kan fortfarande hantera mig själv. Jag har lärt mig leva med den människa som är jag. För mig var det långt det som det handlade om att bli vuxen; att acceptera och älska den människa som är jag. Både den människa som är när det är bara hon och den människa som är när det är väldigt många andra också.

Jag flyttade hemifrån när jag var tjugo. Jag bodde hemma under gymnasietiden och under mellanåret efteråt. Sedan flyttade jag till Åbo för att studera. Jag grät när mamma och pappa och systrarna lämnade mig i min möblerade etta. De åkte tillbaka i en husbil som inte längre innehöll mitt bohag. Jag har för övrigt kvar brödrosten, kastrullerna, strykjärnet… Det mesta.

I början åkte jag hem till Österbotten nästan varje månad och det var just hem jag åkte när jag åkte dit. I min värld flyttade alla hemifrån senast något enstaka år efter studierna på andra stadiet. Många för att studera och många andra säkert för att det var så man gjorde eftersom de flesta gjorde så. Det var därför på många sätt väldigt odramatiskt att flytta hemifrån, en icke-fråga liksom.

Något som däremot inte var en icke-fråga var det faktum att jag gifte mig när jag var tjugoett. Det i sig är nog en orsak till att jag har tänkt mycket på vad det är att bli vuxen. Att gifta mig ung är nog ett av de livsval som jag fått försvara allra flest gånger. Nej, förresten – det är det livsval som jag fått försvara allra flest gånger. Får man verkligen göra så, gifta sig när man är tjugoett? Jo, man får. Jag gifte mig väldigt lagligt och helt utan undantagstillstånd men utanför normen. Och de beslut som fattas utanför normen måste förklaras och försvaras.

Det kan ju hända att jag när jag är fyrtiofem känner att jag kunde eller borde ha väntat med ett så otroligt avgörande beslut, men jag kände det inte när jag var tjugoett och jag känner det inte nu heller. Inte har jag tänkt att jag missat något för att jag valde min partner tidigt. Det är förstås bara min berättelse, men det är ändå min berättelse som liksom alla andras berättelser är sanna och värdefulla i sig.

Jag tycker det är fascinerande att jag fortfarande känner mig som jag kände mig när jag var nitton. Livsskede, utseende, vardag, ansvarsmängd… Allt har förändrats och ändå känns kärnan så väldigt bekant. I slutändan är det bara jag, precis som det varit sedan jag var just nitton. Kommer det att vara så, alltid? Kommer jag att känna såhär också när jag är sjuttio? Kanske. Må jag få leva. Må jag få se.

Rebecca ville läsa om mina tankar att bli vuxen. Om att göra avgörande livsval, flytta hemifrån, studera och hitta en partner.

Advertisements

4 thoughts on “Att bli vuxen

  1. du skriver ibland om din pappa, men man får känslan att han inte är närvarande i ditt liv längre, är det så? Eller bara en känsla?

  2. Det här var intressant. Måste bara fråga om du också kände dig vuxen då du var 19, eller är det bara nu i efterhand som du konstaterar att då blev du vuxen? Själv är jag 30+, gift och har barn och bostadslån. Ändå känner jag mig som en liten barnrumpa som egentligen varken vågar eller vill ta en massa ansvar.

    • Jag kände mig på något sätt… klar. Och på något sätt vuxen i det. Som om grunden var klar och som om jag accepterade den. Till och med tyckte om.

      Min tonårstid var stormig och jagande. Jag jobbade så tydligt med min identitet och mig själv att landningen blev rätt uppenbar när den väl kom.

      Jag känner mig inte mer vuxen nu än då. Men inte mindre heller. Hur känner du dig nu i jämförelse med hur du kände dig när du var 19? Inte hur du är nu i jämförelse med då men hur du känner dig?

      • Då jag var 19 kändes det som om jag hade hål i min personlighet. Det kändes som om delar av mig hade stannat i utvecklingen på ett litet barns nivå, alla andra jämnåriga var så mycket bättre på många saker och jag var vettskrämd för livet och hur jag skall klara mig i denna hårda värld.

        Nu försöker jag acceptera mig själv och se mina hål mer som svagheter som kan tränas och förstärkas även i vuxen ålder. På sätt och vis känner jag alltså fortfarande på samma sätt och är fortfarande rädd, men mitt sätt att hantera hur jag känner har ändrats till ett förhoppningsvis mer moget sätt.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s