När alla släktingar bor i Österbotten

Sofia ville läsa om hur det är att bo i Helsingfors och ha alla släktingar på annan ort. Hon ville säkert inte läsa en roman om det, men det blev en roman den här gången. (Obs! Om en studerande som ska skriva textkompetensprov inom snar framtid läser det här vill jag för säkerhets skull understryka att det här inte är en roman. Det är ett blogginlägg, men jag försökte vara lite lustig och ursäkta att det här blogginlägget är orimligt långt. Okej, genren är klargjord. Nu kör vi!)

När vi flyttade till Helsingfors flyttade vi åt fel håll. Helt klart. För vi hade ju redan flyttat tillbaka före vi flyttade bort igen. Vi hade studerat några år i Åbo (jag var en sjukt snabb men också sjukt dålig studerande, vilket är värt ett eget inlägg) och återvände sedan till Österbotten. Först flyttade vi till Vasa när Fredrik skulle auskultera och jag studera media. Efter ett år i Vasa flyttade vi till Nykarleby och då kändes det som om vi hade flyttat hem. Fredrik fick ett fast jobb och jag fick ett graviditetsillamående utan dess like, vilket var planerat och önskat. Eller inte just illamåendet, men ni fattar. Vi bodde i ett mysig liten radhuslägenhet. Hade trädgårdsmöbler och bollgrill och diskmaskin och en bil som startade alla dagar och inte bara de dagar den själv behagade. Sa jag redan att det kändes som om vi hade flyttat hem?

Jag säger inte att vi inte hade flyttat hem, men mycket hände under vårt första år i Nykarleby och plötsligt insåg vi att vi skulle flytta vidare. Vänner blev bästa vänner och vaga drömmar blev klara visioner. Efter ett halvt år till i Nykarleby och ett halvt år i Vasa flyttade vi sedan till Helsingfors. Det måste vara i dagarna exakt sex år sedan vi kom hit. Ingrid var inte ens ett. Vi hade bara sett tre foton från hyreslägenheten (oj, ett turkost badrum och oj, ett rosa kök?) och vi hade flyttat hem. Igen. Men nu till Helsingfors, staden där jag aldrig skulle bo. Vart som helst, men inte hit.

Kvar i Österbotten blev mina föräldrar och Fredriks föräldrar. Min yngsta syster och Fredriks äldsta. De flesta av våra vänner. Nästan hela vårt sociala nätverk som var lika med vårt skyddsnät. Här i Helsingfors fanns egentligen bara våra våra bästa vänner. Men de var bara två. Och även om de är världsklass är de ändå bara två och kan inte utgöra ett helt nät.

Och vi människor behöver nät. Vi människor i allmänhet och vi småbarnsföräldrar i synnerhet. Det är oftast det folk undrar; hur klarar ni er utan mor- och farföräldrar som hjälper till när det behövs?

Vi hade ju egentligen bara ett val: att binda ett nytt nät.

Så vi band. Och nu har vi ett nät. Det finns människor som bär oss. När vardagen krisar blir vi burna av det nya nät som byggts ihop under våra år här. När vardagen inte går ihop så har vi människor som kommer till vår undsättning. Det finns en lång rad människor som tagit hand om våra barn ibland. Bytt Arvids blöjor. Gett dem kvällsmat. Lagt Arvid att sova till natten och läst med Ingrid tills vi kommit hem igen. Människor som vi litar på, helt och fullt.

Så vi klarar oss. Det går ihop. På något sätt.

Men vi kan sakna. Oj, så vi kan sakna och saknar. Jag kan sakna min mamma så att det gör ont. Ibland när jag ser en yngre kvinna och en äldre kvinna tillsammans tror jag mig veta att det är en kvinna och hennes mamma och jag vill stanna dem och ruska om dem och lite skrikande fråga om de vet att de är lyckligast i världen som kan umgås bara sådär en onsdagseftermiddag.

Jag sörjer att mina barn inte får träffa sina mor- och farföräldrar oftare. Att de inte kommer till oss på eftermiddagskaffe på söndagarna. Att vi inte åker via dem på väg hem från butiken när vi handlat mat. Att de inte kan vara med på vårfesterna nästa vecka. Att de inte kan komma och sköta Arvid när han är hemma den där sista symtomfria dagen och vi faktiskt borde jobba igen. Att de är för långt borta för ofta.

Å andra sidan har jag lärt mig att se det goda; våra barn får umgås intensivt med sina mor- och farföräldrar. Vi stannar över natten, oftast fler än en natt. Vi kan göra varje möte till en fest för det finns ingen vardag alls över det. Vi ser det fina som finns i att sakna och förenas.

Jag saknar de vänner som gjorde som vi gjorde först. Som flyttade tillbaka. Men som sedan gjorde som man brukar och stannade kvar. Som fattas oss i vardagen. En av mina bästisar bor alldeles för långt borta, men egentligen vet jag ju att det är jag som bor på fel ställe. Jag behöver ju henne och hela hennes familj. Jag tänker på dem varje dag. Men också här har jag lärt mig att se det goda: vi lever nära varandra när vi har den egentliga tiden för varandra. När inte jobb och stress och världsliga saker stör. När vi kan bo på en sandstrand en hel dag. När vi kan fika tre timmar i hennes trädgård. Om några veckor, älskade vänner. Sommarfamilj. Då blir det vi igen.

Jag sakna mina systrar till döds. Det är osunt att inte bo nära sina systrar. Men bara en av dem bor i Österbotten nu så att vi skulle flytta tillbaka dit skulle lösa så få av våra problem. Och dessutom kan jag inte riktigt tänka på det för jag vill inte falla ihop av tungsinne såhär på kvällskvisten.

Så, hur går det att bo långt borta från släktingarna? Bra, om vi med frågan menar hur vi fixar vardagen. Tack vare ett helt makalöst nätverk av människor. Vi har insett att vårt nätverk här verkligen inte tillhör vanligheterna och vi har förstått att vara tacksamma. Det är långt genom församlingsgemenskapen som det nätet har bundits och starkt och stort har det blivit genom åren här. Vi klarar vardagen och vi vet att det i sig är en stor nåd.

Så, hur går det att bo långt borta från släktingarna? Dåligt, om vi med frågan menar hur vi fixar mycket annat än vardagen. Oftast är vi ju på fel ställe samtidigt som vi helt och fullt tror att vi är på rätt ställe. Men vi är långt borta också när vi borde vara nära. Varje gång något händer i någon av familjerna hemma är man så ohjälpligt fel och då är de där 450 kilometerna väldigt, väldigt många.

Hur går det för dig? Du som också bor långt borta hemifrån? Långt borta från släktingar och vänner?

  
Illustrerar med bild på saknad bästis. Fotograferad av saknad syster.

Advertisements

6 thoughts on “När alla släktingar bor i Österbotten

  1. Jag grälade med min man och mina föräldrar för att de skojade om att vi flyttade till en ny ort. Jag hae flyttat först från Pello till Hesa för att studera. Sen till Riihimäki, Luleå, Vasa och Träskända för att min man har fått ett jobb. Jag och vi har klarat av allt men det har varit tufft. Vi har haft varken släktingar eller vänner på dessa orter. Nu vill jag vara kvar och njuta av känslan att jag bor hemma med min egen familj och jag har skapat ett nätverk. så skönt

  2. Jag är också österbottning i huvudstadsregionen gift med en nylänning och har barn. Vi klarar vardagen för att hans föräldrar är nära, då mina är i pedersöre. Men de kommer o stannar då de kan. Nätverket är kanske inte så stort, mycket har jag lärt mig att bära själv. Men hans föräldrar är nog ett stort stöd speciellt de veckorna han är på sjön. Men tillbaka upp tror jag inte att jag kan flytta… Eller vem vet men inte just nu.

  3. Jag tänker att jag har ett vardagshem och ett historiskt hem. Hjärtat finns i båda men flyttas mer och mer till människorna istället för själva det historiska stället, i takt med att stället förändras och det sakta börjar kännas främmande på allt fler punkter. Sentimentaliteten och barndomsminnena kvarstår men tanken på att verkligen kunna bo där igen glider sakta iväg då också jag förändras. För där jag är i vardagen finns realtidshjärtat, här bygger jag aktivt tillvaro precis just nu. Och fast det ibland känns främmande att existera bortom mina rötter är det ändå på många goda plan det ställe jag valt och trivs på. Men visst saknar hjärtat människorna, oerhört och tårdrypande när det vill sej.

  4. Och tillägger: om man lever i konstant saknad av något så kanske det är ett tecken på att universum försöker berätta något. Orsaken till att vi flyttade ännu längre bort från nära och kära handlade om just det. Jag hade en konstant känsla av att vi bodde på fel ort och så gjorde vi ngt åt det. Nu känns det bra för stunden.

  5. Jag bor en halvdags flygplansfärd ifrån familj och vänner. Och det känns nog. Inte så mycket när det gäller praktiska ting, för jag och sambon är än så länge barnfria, men nog när det gäller diskussioner och kramar. Det här att bygga ett helt nytt nätverk tycker jag är svårt. Speciellt när jag nyss stigit ur ett studieliv där det känns som om relationerna nästan knöts av sig själva. Nu, i ett nytt land där nätverket ska knytas genom jobb och fritidsaktiviteter känns det mycket svårare. Samtidigt finns det mycket tröst i tanken på att det här får vara utmanande år och att jag någon gång i framtiden bor mycket närmare nära och kära. Samtidigt tar jag mera vara på tiden med vänner och familj, de få gånger vi nu träffas per år, och märker att kontakten med en del vänner faktiskt är bättre nu fastän möjligheterna att träffas är färre.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s