Att vara nådig mot mig själv

Igår ställde jag mig på startlinjen för att springa mitt livs tredje halvmaraton. Att jag alls ställde mig där kändes som en seger eftersom jag knappt vilat mig ur en förkylning. 

I början gick det bra. Lätt. Någon gång mellan tio och femton km trodde jag att det kunde gå riktigt bra (med mina mått mätt, naturligtvis) men sedan blev det tungt. Och jag fungerar inte fysiskt när det blir tungt. Då slutar jag eller bromsar. Jag tar aldrig ut mig på ett träningspass utan rör mig konstant i en konditionsupprätthållande bekvämlighetszon där jag inte blir bättre. 

Vid 19 km ville jag sluta springa och gå den sista biten. Märkte hur människorna omkring mig ökade, för det var ju bara två kilometer kvar. Märkte hur jag själv ville sakta ner, för det var ju bara två kilometer kvar. 

Jag tänkte på Fredrik. Tänkte att han nog skulle bli besviken om han fick veta att jag gett upp och gått med två kilometer kvar så jag sprang de sista två också. Men bara på hans tävlingsinstinkt. Tänk att den nådde mig ända från Lojo. Min egen finns ju inte.

När jag kom i mål på 2.15.28 var jag helt säker på att mitt tredje maraton var mitt sämsta någonsin. Och jag var så nöjd! Nöjdare än efter något av de andra. Sedan visade det sig att det var bara mitt nästsämsta (och samtidigt i ärlighetens namn också mitt nästbästa) men det var lite halvdåliga nyheter för det är ju inte en lika bra story att vara nöjdast efter sitt nästbästa som efter sitt sämsta. 

Jag är för bra på att vara nådig mot mig själv för att jag ska kunna bli bättre. Om jag någon gång ska bli snabbare och starkare måste jag fortsätta orka också när det blir tungt.

Just nu känns det som om jag vill. Men det är ju lätt sagt när jag ligger här nerbäddad i sängen och inte ens kan ana hur ett intervallpass känns. 

Å andra sidan (och här har vi min självnåd igen) så kan jag faktiskt springa 21,1 km. Och då spelar det inte så stor roll att det inte går snabbt. Det förundrar mig att det går. Alls. För tio år sedan hade jag inte klarat fem. Inte för fem år sedan heller. För fyra år sedan sprang jag min första mil och sedan dess har jag sprungit ett par gånger i veckan när jag inte varit förkyld, gravid eller nyförlöst. Ja, jag har sprungit i en zon där jag trivs. Men jag har sprungit och hittat tillbaka till det efter varenda ofrivillig paus. Och det är ju mitt egentliga mål. 

Med sådana mål skapas inte vinnare.

Så ett nytt mål. För att jag känner mig lite vild. Ett mål jag kanske inte ens når. Nästa år vill jag springa HCR på under två timmar. Nu var det sagt. Nu vet ni det. Halvmaraton på två timmar.

Och helst utan blod, svett och tårar på vägen.

Bring it on!

  

Advertisements

3 thoughts on “Att vara nådig mot mig själv

  1. Vill börja med att lämna en liten hälsning om dina vackra texter, du har verkligen skriftens gåva. Dina texter är alltid kloka och väcker tankar. Jag vet inte om du brukar skriva önskeinlägg, men jag tänkte ge det en chans i alla fall. Det här är absolut inget krav, men om du någon gång funderar över vad du kunde skriva, så skulle jag hemskt gärna höra dina tankar om svek. Hur ser du på att gå vidare efter att ha blivit sviken av en person och hur ser du på förlåtelse? Jag upplever att det är så otroligt svårt, framför allt då sveket får en att ifrågasätta sig själv. Jag tror att du kunde ha kloka tankar om den här saken, kanske en sida som jag inte själv kan se. Allt gott, och tack för din blogg!

    • Tack, Ida, för dina vänliga ord och tack för ditt önskeinlägg! Jag ska skriva, ser fram emot det! Vill du konkretisera din fråga om svek med hjälp av ett exempel (svek kommer ju i så många olika former) eller skajag köra brett och vitt?

      • Vad roligt, jag ser fram emot att läsa ditt inlägg! Jag tycker att du kan köra brett och vitt om du vill. Mitt exempel handlar, i korthet, om när man har varit med en person en tid (till exempel en vän eller partner) och personen avslutar relationen, och dessutom på ett väldigt plötsligt och icke respektfullt sätt. I det sveket ligger förutom stor sorg också en ilska. En känsla av att man inte har förtjänat det man fick efter att ha gett så mycket av sig själv åt en person.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s