Du som inte orkar läsa ett enda ord till om mitt självömkande gräsänkeskap kvällstid ska sluta läsa nu. Det här inlägget skriver jag mer för min egen skull än för någon annans. Tro mig, jag tar inte illa upp om du inte vill läsa.

Men för dig som är kvar ännu: här kommer en lägesrapport.

Jag pendlar. Stadigt. Och hatar att pendla, för det är så tröstlöst att inte riktigt veta hur det kommer att kännas. Ibland går det bara bra att vara ensam hemma med barnen på kvällarna och jag känner mig som en balanserad och glad och pigg och tillräcklig förälder. Andra gånger är jag så trött att jag bara vill somna och vakna upp först om en vecka, jag som lovat mig själv att aldrig leva på ett sätt som får mig att önska att dagar bara går. Eller så vill jag kräva att församlingen köper en riktigt fin klänning åt mig från marimekko som plåster på de sår som den river upp i mig.

I skrivande stund är jag mera i sömn- och klänningsstadiet. Det hade jag aldrig trott klockan två idag, att det var på den här sidan av pendlingsrörelsen jag skulle vara när buu-kubben började.

Men. Det kanske allra märkligaste av allt med skrivandet är att jag redan nu är lite mindre benägen att kräva den där klänningen. Jag blir hel när jag skriver, när jag sätter ord på det jag tänker och känner och är. Det blir mindre skrämmande, jag får någon slags distans samtidigt som jag får någon slags klarhet. Det är ett sätt att leva. Mitt sätt att leva.

Det handlar väl om den gamla sanningen att lögner dör i dagsljus. Min egentligen falska känsla av övergivenhet försvinner eller förminskas åtminstone kraftigt varje gång jag ser den på papper. Eller när jag hör den sägas högt i samtal med en vän. Det är det som bara blir kvar inne i mig som förstör och river sönder. Någonstans måste jag ösa ur mig. Någonstans måste jag döda lögner. Ibland blir det här.

Och lite dog de faktiskt. Igen en gång. Det märkligaste och mest magiska med skrivandet.

Idag har jag faktiskt på mig en klänning från marimekko. En återkommande favorit som församlingen inte köpt åt mig.

Förra veckan fick min torra tumme en hel del respons. Idag är det fritt fram att feedbacka mina torra hårtoppar.