Jag vill på inget sätt jämföra mitt eget lidande idag med det lidande som präglade Jesu långfredag, men nog har de roliga stunderna idag varit få. Hittills. Mycket kan ju hända här på slutet. Mycket bör också hända här på slutet om jag ska se tillbaka på den här dagen med något annat än självömkan.

Vi var så laddade och taggade. Den här långfredagen var vår mest lediga under påsken. Hela familjen. Helt ledig. Hela dagen. Ingenting inbokat. Som i ingenting alls. På pappret helt sjukt underbart. I verkligen helt sjukt… inte så underbart alls.

Arvid, i vanliga fall det goda humöret personifierat, har varit lättretlig och argsint och gnällig. Vi borde aldrig ha berättat för honom att det finns tuggummi. Nu kräver han att få tugga varje vaken stund. Och de stunder han nekas tugg hämnas han genom att gnälla och tjata och vråla för sitt liv. Han verkar tro att tuggummi dygnet runt är varje tvåårings grundrättighet och att han har rätt att anmäla oss för vanvård när vi tycker annorlunda.

Ingrid, i vanliga fall den goda balansen personifierad, har idag valt att ta strider med den lilla arga som ingen människa med självbevarelsedrift någonsin skulle ta. Det känns faktiskt som om de idag har bråkat fler gånger än under hela deras gemensamma tid på jorden hittills. Det är knappast helt sant eller ens nästan sant, men det känns väldigt mycket så.

Vi vuxna var faktiskt humörmässigt riktigt starka från början, men det började onekligen dala kring lunch eftersom de två minsta inte riktigt ställde upp. Man är ju inte riktigt den människa man vill vara och jag erkänner att jag började formas av min omgivning när jag för fyrtionionde gången försökte reda ut en konflikt. Dessutom hade vi ingen elektricitet i största delen av lägenheten under halva dagen och att tvingas ringa vaktmästarjourer som i sin tur tvingas ringa elektriker på långfredagen gör ju inte en dålig dag bättre. Vi har alltså haft två vilt främmande personer i vårt hem idag. Vi strilade den där traditionen med att inte träffa folk på långfredagen i linsen.

Anna mun kaikki kestää har jag tänkt ganska många gånger idag. Jag tror att jag aldrig sagt det högt, för den föräldern orkar jag bara inte vara. Inte på långfredagen heller. Men tänkt har jag gjort, det ska erkännas. Anna mun kaikki kestää. (Ett uttryck som jag för övrigt lärde mig i en svensk bok skriven av svensk författare. Vet du vilken?)

Och det är ju på något sätt ironiskt att jag tänkt så just idag; på långfredagen som skildrar lidande för mig bättre än någon annan dag. Nej, jag tar tillbaka det där. Det är på många sätt ironiskt att jag tänkt så just idag.
För vad vet väl jag om lidande? Jag som har elektricitet nästan nästan alla dagar? Jag som har fått blir förälder till dessa två stridande men älskade och älskande små? Jag som har en man som älskar mig så mycket att han istället för mig ringer jobbiga samtal på finska på långfredagen? Och jag som har en Jesus som en gång gav allt för mig? En som vet allt om lidande men valde det för mig?

Jordisk vän kan lindra nöden
för en vän som hjälp begär.
Jordisk kärlek går i döden
när med kärlek lönt den är.
Men var ser vi här en man
som så tåligt älska kan
att han allt för mänskor lider
som i hat mot honom strider?

Vers 2 ur en av mina bästa psalmer, Han på korset han allena, med text av Runeberg.

O, perspektiv. Tänk att du lyckades falla över mig bara för att jag skrev den här texten medan barnen såg en bit av dagens Pikku kakkonen (för att i framtiden förhoppningsvis kunna ringa elrelaterade samtal på finska helt utan vånda). Det blir en bra kväll.

När jag var femton år skulle jag hellre ha kissat på mig i skolans matsal än kallat mig själv feminist. Och alla som varit femton och ängsliga och bekräftelsetörstande vet exakt hur ogärna man kissar på sig i skolans matsal. Men hellre det än feminist. Faktiskt.

När jag var tjugo grundandes Feministiskt initiativ och jag såg det som ett enda stort skämt. Några enskilda uttalanden av några enskilda personer fick mig att avfärda hela grejen, så där som jag avskyr när vi människor gör. I min värld fanns det absolut inget behov av och inget utrymme för ett politiskt parti som Fi.

Feminismen kändes extrem. För att inte använda det ord jag egentligen vill använda; extremistisk. Svår. På något skumt sätt också elitistisk. Den var absolut inte för mig. Eller för speciellt många andra i min värld just då.

Men något har hänt. Det må gå långsamt, men något händer. Många av mina elever kallar sig feminister och pratar gärna för och om jämställdhet i klassrummet. De är så annorlunda än jag var när jag var i deras ålder och faktum är att de till och med är ganska annorlunda än mina elever var när jag började jobba som lärare för sex år sedan. Så något har hänt.

Jag vet inte om det är jag eller feminismen som förändrats. Mina elever eller feminismen. Världen eller feminismen. Men idag är det många som kallar sig feminister redan när de är sexton. Och inte för att de måste välja mellan det och en offentlig kissolycka utan för att de ÄR och vill vara feminister.

Spoiler alert.

Idag läste Ingrid ut Roald Dahls Matilda. Jag minns att jag älskade den när jag var liten och vi har läst den för henne på kvällarna. Ibland har hon läst själv och nu ikväll var slutet så olidligt spännande att hon läste ut boken själv. Kunde inte sluta. Och jag, som egentligen hade tänkt släcka lampan redan för länge sedan, lät henne hållas. Jag har så svårt att sätta ner foten när ursäkten är så arma bra som den är när en liten människa lär sig älska böcker.

Jag försöker prata om de böcker Ingrid läser. Jag vet ju att det är viktigt. Nu var ju klockan femtio minuter efter att lampan borde ha varit släckt, så vi fick ta en riktigt snabb variant.

– Nå, vad hände nu då på slutet? frågade jag.

Ingrids redan från början ganska stora ögon blir enorma. En gnista tänds i hennes blick.

– Nå, det gick ju faktiskt ganska bra, börjar hon med en lite triumferade röst. Låter lite som en herreman på drygt sextio.

– Fröken Honung berättade för Matilda om hur det var när hon var liten. Och det var ju inte bra. Hennes föräldrar var snälla mot henne, men de dog. Hon fick bo hos hennes moster och hon var dum. Hon slog fröken Honung och…

En ny gnista tänds till.

– Nu vill du säkert veta vad mostern hette?

Egentligen inte. Jag förstår inte riktigt vart vi är på väg med det här samtalet. Och klockan är fortfarande alldeles för mycket för tänd lampa och litterära samtal. Men jag nickar. För jag vet att gnista är bra.

– Hon hette (här håller Ingrid en dramatisk konstpaus) fröken Domderasson.

Och då fattar jag. Förstås. För jag har ju varit med under rätt många kapitel. Nu vet triumfen i Ingrids lilla röst inga gränser. Hon får upplysa mig om upplösningen! Det är ju det allra bästa!

Sedan pratar vi lite om vad som hände med Matilda och hennes familj, vad vi tyckte om boken och vad vi kom att tänka på när vi läste den. Världen är stor för den som kan läsa. Världen är tillgänglig för den som vill.

Sedan bäddar jag ner henne i mörkret och pussar hennes lilla panna. En timme för sent. Men jag ångrar ingenting och ska försöka komma ihåg det också imorgon när hon kanske inte studsar upp ur sängen. För bakom den där lilla pannan bor berättelser. Där växer ett ordförråd. Där odlas en läsförmåga som kommer att bära långt om den frodas som nu.

En sömndrucken skärtorsdagsmorgon väger löjligt lätt i jämförelse.

   

 

  

– Men varför doktorn har såna skor? frågar Arvid förundrat när vi läser om Tottes läkarbesök. Arvid, som har det största skointresse jag hittills skådat. Jämt vill han ha skor. Bara efter dagis idag har han hunnit husera i Ingrids svarta lackskor med klack, sina egna orangefärgade vinterskor som sjuttonåriga kusinen använde på sin tid och både Fredriks och vina vinterskodon. Så typiskt Arvid att registrera doktorns skor. Den första jag vet som noterat och kommenterat. 

– De är ju blå! fortsätter den lilla med det stora intresset. 

Och jo, de ÄR ju blå. För inte ens vecka sedan märkte vi plötsligt att han kunde ett par färger. Fram till dess hade allt han tyckte om varit blått och inget annat varit något alls. Nu kunde han plötsligt ett par färger. 

Så typiskt det andra barnet. Åtminstone så typiskt vårt andra barn. Att plötsligt bara kunna något utan att vi märkt när han lärt sig. Utan att vi medvetet lärt ut det. Men vi är ju inte bara två lärare mera i det här hushållet. Vi är tre. Och det där nytillskottet bland oss drar ett rejält lass. 

Först följer en varning. Om du har vilat i villfarelsen att jag är en människa med enbart goda sidor och vill förbli i den så ska du inte läsa vidare. Kom tillbaka en annan dag, ett annat inlägg. Om du däremot tål en oborstad och ganska skamlig sanning så får du läsa vidare. På egen risk. 

Okej. 

Kryssningar tar fram något fult i mig. Jag som annars lever och låter leva tycker plötsligt att det är så väldigt svårt att inte döma när jag är på båt och ser hur folk omkring mig beter sig. Eller inte beter sig. Vissa är ordentligt berusade redan innan de kliver ombord. Många klär sig i korta och tajta och urringade kläder som aldrig bärs på land av någon över tjugo. Det hejdlösa flirtandet. Mycket av det som till vardags stör mig med den finländska kulturen (det inåtvända och tysta och tråkiga) verkar stanna i hamnen men bytas ut mot något nästan ännu värre (det skräniga och bottenlösa och gränslösa). Finns det inget mellanläge för den finska folksjälen?

Ja, nog har jag långt kvar att gå som människa. När jag tänker så när jag ser mina medresenärer. Min enda tröst är att de antagligen tycker att jag är lika borttappad. Mitt enda hopp är att jag min vana trogen försöker förstå. Jag försöker tolka desperata beteenden och lika desperata urringningar som människors genuina längtan efter gemenskap och sammanhang och kärlek. Och den längtan är i sig vacker. Oavsett hur uttrycken ser ut.

– Neeej, sa Arvid och grät lite. Lite som i femton sekunder, men grät som i grät.

– Neeej, sa Ingrid och grät inte. Men var på alla sätt tydlig i sin kommunikation.

Barnen tyckte att min och Fredriks dygnslånga dejt var en riktigt dålig idé.

Jag frestas att säga något om hur sällan vi har möjlighet till små dejter och att vi därför har rätt till de lite större. Jag frestas att säga något om hur sällan vi är lediga samtidigt och om hur vi därför behöver dygnslånga dejter lite mer än andra. Jag frestas att ursäkta och förklara att vi tog den där tiden för bara oss. Trots att våra barn var rätt tydliga.

Men nej. Jag tänker motstå den frestelsen. För faktum är att jag tror att också de par som jobbar sunt måndag-fredag och sedan har långa gemensamma lediga veckoslut behöver dygnsdejter utan barn med jämna mellanrum.  Och faktum nummer två är att jag tror att också de par som har barnens far- och morföräldrar på rimliga avstånd också behöver den där dygnslånga kvalitetstiden. Och faktum nummer tre är att jag visste redan när neeej:en lämnade de små läpparna att det skulle gå hur bra som helst. Vilket det förstås också gjorde.

Den dag tonåringar inte längre berättar för mig att det värsta de vet är när deras föräldrar bråkar så kanske jag tänker om. Prutar på mina faktum. Ger vika för de neeej som möter våra planer. Men så länge det mesta tyder på att barnen bor i sina föräldrars relation så tänker jag prioritera friskvård av den. Utan att ursäkta och förklara. För oss och för dem. För oss alla tillsammans.

Hur bra det var? Nå, typ magiskt. Förstås. Han är ju det. Typ magisk.

Stryk det där andra typ förresten.

  

Ingrid bor i svarta leggings. Bor i betydelsen har svarta leggings som nationalplagg. Bor i betydelsen kan inte minnas när hon senast inte hade svarta leggings. Vi nöter svarta leggings i samma takt som vi nöter blöjor. Engångsblöjor. 

I måndags gick jag in på lindex för att köpa tre betala för två par svarta leggings. Och sedan ut igen. Ändå hann jag se ungefär femton plagg som väckte habegär i mig. Några ett kraftigt sådant. Jag är SÅ inte redo för att få shoppa närhelst jag behagar. Tyvärr. Ett års total avhållsamhet gjorde uppenbarligen inte det under jag hade hoppats på.

Igår slöbläddrade jag i katalogen för galna dagar. Jag hittade kanske trettiofem plagg som jag tyckte att jag ville ha. Nästan behövde. SÅ inte redo. 

Det här inlägget är inte reklam för lindex eller galna dagar. Det är antireklam för min shoppinglust. Kommer resten av mitt liv att bestå av frestelser och en del fall och en del andra segrar? Eller kommer jag någon gång att sluta höra när klädesplaggen (läs: det ondsinta konsumtionssamhället) ropar på mig? 

 

Lindex och galna dagar vs Amanda. 0-1. Jag firar i en klänning som gjort mig glad sedan hösten 2010.  

Jag går ju inte bara omkring och tänker på valet. Nej, jag gråter ju faktiskt också. Av lyckorus och av det där helt andra. Med tårar och/eller med hjärtat. Här en liten lista över de saker som fick mig att gråta denna torsdag i slutet av mars:

1. Bibliotek. Att säga att jag älskar bibliotek är att säga för lite. Och just vårt närbibliotek älskar jag ovanligt mycket. Fatta att de idag hade påskpyssel på biblioteket mellan tre och fem. Fatta att de ibland har brädspelslördagar. Fatta att de alltid har en hylla med böcker som besökare tagit dit och andra besökare får ta därifrån. Och en gratis loppishylla. Fatta att det finns en plats på den här ganska ruttna jorden där du inte kan hävda dig med pengar. Fatta.

2. Församlingens fantastiska tonåringar. Jag fick gästa hjälpledarutbildningen idag och diskutera ledarskap och läger. 31 ungdomar var på plats. Och då är det halva gruppen, resten träffades redan igår. Samtidigt som jag kan sörja att ungdomsarbetet blivit så stort att jag inte längre känner var och en personligen så är det uppmuntrande att se allt som hänt sedan vi kom hit. Deras goda vilja, deras enorma potential och deras sätt att ta hand om varandra och andra… Fantastiska är de.

3. Andrepiloten. Så ofantligt tragiskt. Orkar inte riktigt ta in det. Mitt lärarhjärta blöder också. Skolklassen. Orkar inte. O, värld.

4. Hjärtevänner. Kanske allra mest Hjärtevänner, faktiskt. Det är något med mig och äldre män. Jag såg första avsnittet idag och jag grät då alla tre manliga huvudpersoner blev presenterade. Så mycket hopp, så mycket längtan, så mycket sorg, så mycket tacksamhet. Så mycket mänsklighet. Så mycket bekant. Så mycket som ännu är så obekant. Jag grät när de berättade om de relationssorger som drabbat dem. Och jag grät när jag tänkte på hur halv jag är utan Fredrik. Redan nu. Vad kommer jag då att vara utan honom sedan om vi får ha varandra lika länge som vi vill?

5. Minnas kommentar till mitt inlägg om vår egen bakgård. Ingen kommenterar så vackert som Minna. Hennes ord är musik. Och djupet sedan.

Inte illa för en helt vanlig och odramatisk torsdag i mars. Har du gråtit idag?

Jag förstår ju nästan alltid nästan alla. Jag ser en god strävan i nästan allt. Jag ser en poäng också i nästan alla de åsikter som strider mot mina egna. Den där egenskapen är på något sätt både en välsignelse och en förbannelse.

I valtider är den det senare. Förmågan att alltid förstå nästan alla och allt gör att jag ibland och ibland ofta har svårt att veta vad jag själv tycker. När folk som vet mera än jag om ekonomi, försvar, skatter och sysselsättning kommer fram till så radikalt olika lösningar på vårt lands problem och utmaningar har jag svårt att bilda mig en uppfattning.

Senast idag har jag sett en valdebatt där jag nickar instämmande åt ett påstående. För att tjugo sekunder senare nicka lika instämmande åt ett påstående som går rakt emot det föregående.

Hur ska man kunna välja när man vet ganska begränsat och de som vet mera säger så olika? Och ofta får det att låta rimligt? Hur väljer du när du väljer? Inte så mycket vad som hur? Vilka frågor avgör när du röstar?

  

Bilden har (uppenbarligen) ingenting med inlägget att göra. En dagsfärsk selfie för att visa min syster hur smutsigt hår jag had idag. Sådant gör jag. Tydligen.

– Hej, buu-klubbis, säger Eva i buu-klubben hurtigt.

– Hej! ropar Ingrid. Varje gång. Det slår aldrig fel. Hon svarar konsekvent på buu-klubbledarnas direkta tilltal.

– Igår lärde jag ju dig göra ett korttrick. Kanske du har trollat för någon där hemma? fortsätter buu-Eva (och jag erkänner villigt att det knappast var ordagrant så hon sa, men ni fattar andemeningen).

– Jo, jag har övat igår och idag, hojtar Ingrid. Förstås. Som sagt; det slår aldrig fel.

Jag vet inte riktigt varför Ingrid svarar. Tror hon faktiskt att buu-klubbsledarna kan höra henne? Eller gör hon det för att det är bättre feelis för henne själv om hon är mera med än en vanlig dödlig, passiv sofftittare?

Jag vet faktiskt inte. Och jag vet inte om jag ids fråga. Om hon talar med programledare i tron att de hör henne ännu när hon börjar högstadiet så tar vi det då. Samtidigt som vi tar nattnappen av Arvid.

Det är väl sexåringen. Om någon. Så otroligt ojämn. En liten människa som kan lägga upp bad åt sin lillebror, bada honom, tvätta hans hår med schampo och klä den lilla kroppen i badrock. Allt det. Helt själv. Kan sedan plötsligt tro att människorna i rutan hör. Så otroligt ojämn. Så otroligt underbar i sin ojämnhet.

Ingrid och buu-Hanna på buu-dagen för ett och ett halvt år sedan. Ingrid är ofantligt stolt över att Hanna har bott med hennes moster. Jag tycker det är en sund stolthet och jag tycker förresten också att världen sällan har skådat en större naturbegåvning på barnprogram än just Hanna.