Jag är tudelad. Den ena delen av mig bara älskar att det finska folket ställer sig bakom Pertti Kurikan nimipäivät och att vi hade strumpor i olika färger i fredags. Den andra delen av mig undrar om vi faktiskt har kommit dit vi tror att vi har kommit.

För faktum är att många väljer att abortera foster som har Downs syndrom. Enligt svenska Socialstyrelsens statistik valde 60 % bort ett foster med Downs syndrom år 2013. 15 % fler än fyra år innan. En ökande trend. Samma värld som rockar sockor och hyllar annorlundaskapet i punkband väljer bort det som är annorlunda när det kommer nära på riktigt.

Är det med Downs syndrom som med så mycket annat? Som med vindmöllor, ungdomsgårdar och hem för drogberoende som är på väg tillbaka till ett riktigt liv? Att vi gillar det i teorin, vi är glada att det finns och en värld utan det känns kall och hård – men vi vill inte ha det på vår egen bakgård? Kanske. Men på någons bakgård måste det finnas om det alls ska kunna finnas. I någon familj måste det finnas om vi ska ha det i vår värld.

Jag tror att ganska få av oss går och hoppas att ett barn med Down syndrom ska komma till just vår familj. Instinktivt väljer vi ju det lätta för både oss själva och barnet och det vanligaste är oftast det lättaste. Jag fördömer verkligen inte den som hoppas få ett ”friskt” barn (jag har själv också gjort det), samtidigt som jag kan sörja att vår och min egen bild av friskhet är så vansinnigt snäv.

Så ja, jag är tudelad. Osäker. Tycker vi verkligen om det som är annorlunda eller gör vi det bara så länge det som är annorlunda är annorlunda på avstånd?

För en vecka sedan avslöjade Juha Sipilä att han aldrig någonsin har varit full. Enligt kommentarsfält till exempel här betyder det att han är opålitlig, verklighetsfrånvänd och att han inte vågar pröva på nya saker. Någon annan säger att det ju inte går att rösta på en lögnare, så han får skit både av dem som tror honom och av dem som inte gör det.

Och jag tänker att alkoholen ju nog är åtminstone nästan helig här i Finland. Och då avskyr jag en slarvig användning av ordet helig, men det känns som om jag måste ta till det ordet här. Bara den som dricker fredagsvin och bastuöl regelbundet och super rejält minst ett par gånger i året går säker. Alla vi andra måste försvara och förklara. I vårt liberala Finland är normalt plötsligt sjukt smalt när vi talar om alkoholbruk. Och nu är Sipilä på helt fel sida om det normala. Uppenbarligen.

Om vi utgår från att Sipilä talar sanning (vilket jag tycker att vi ska göra tills motsatsen bevisats) så var ju hans läge ganska otacksamt. När var du full senast? Det gick liksom bara att förlora. Bevisligen. Skit från båda hållen. En lögn om att det var någon gång i somras skulle kanske ha varit den mest segerrika utvägen och det säger ju sig självt att det är absurt. Om man som partiledare måste förvärra sitt alkohol-cv för att bli tagen på allvar så har vi en skum alkoholkultur i det här landet.

Att en människas trovärdighet som politiker bygger på att hon dricker alkohol på det sätt som massan godkänner känns märkligt. Att en människas trovärdighet skulle hänga ihop med att hon är full tillräckligt ofta känns lika konstigt. Jag, som i praktiken är nykterist, kan absolut ha förtroende för en människa trots att hon väljer att vara full ibland. Jag har därför väldigt svårt att förstå varför någon inte skulle kunna ha förtroende för mig bara för att jag väljer att vara nykter.

Vår attityd till alkohol är ju sist och slutligen bara vår attityd till alkohol. Och om det känns som om det faktiskt inte alls är något bara så känns det som om vi har problem.

Jag fick en fråga som tog tag i mig. Ett sådant tag att den fick ett ett eget inlägg som svar.

Hej! Eftersom du ofta brukar skriva att du är en känslig person så tänkte jag fråga om en sak. Jag blev mamma för några månader sedan och sedan dess har jag blivit så orolig och rädd för allt möjligt. Jag klarar nästan inte av att läsa nyheter ens för det känns som hela världen är så ond och farlig och det känns så hemskt att inse att det är så mycket som jag inte kan skydda barnet ifrån. Jag oroar mig för allt från att barnet ska mobbas till, sjukdom, krig, miljöförstöring o.s.v. Jag har alltid oroat mig mycket men sedan jag blev mamma har oron nått nya höjder. Så, hur var det för dig då du blev mamma, började du oroa dig för en massa och i så fall, har du lärt dig att hantera det? Och hur gör man för att inte föra över oro på barnet?

Jag vet precis vad du menar. Jag har också på något plan varit orolig så länge jag kan minnas (en trist summa av känslig själ och livlig fantasi) men min oro nådde nya höjder när vårt första barn föddes. Hela världen kändes plötsligt som ett minfält. Mest rädd var jag för att Fredrik skulle dö och att jag skulle bli ensam kvar med den lilla som jag älskade så vansinnigt mycket men som också krävde så vansinnigt mycket. Det var en återkommande mardröm både när jag sov och när jag inte sov. Jag kunde inte somna på kvällarna om han var borta och jag var alltid lite nervös om han körde långt med bilen, jag liksom räknade med att det kunde och kanske också skulle gå på tok.

Min oro hängde också ihop med den där lite irrationella men samtidigt förståeliga känslan av att vi ju hade fått världens finaste gåva och att något nu bara måste på gå på tok för att liksom jämna ut det. Rättvisan måste ha sin gång och vi var ju verkligen på plus. När skulle det smälla?

Jag kan tyvärr inte säga att jag medvetet har lärt mig hantera min oro, men den oro som fanns under Ingrids första halvår på jorden finns inte längre. Det kan hända att det var mer faktisk oro över alla hennes hudproblem och allergier som kom och åt upp den oro som byggde på mina fantasier. Det kan hända att tröttheten gjorde sitt, i något skede orkade jag bry mitt huvud bara med det som verkligen var här och nu. Det kan också helt enkelt hända att jag blev van vid att livet kändes lite större och märkligare och farligare och sårbarare och underbarare än innan. Oron blev en del av livet och de monster vi inte känner är ju på något sätt alltid de värsta av monster. Den äter inte upp mig längre. Den pulserar inte. De flesta dagar finns den inte alls där, men den susar förbi och gör sig påmind ibland när jag läser en artikel om barn som inte blir bjudna på barnkalas eller om småbarnsföräldrar som dör i bilolyckor eller om barn som får cancer. Jag lever med den. Jag inte bara överlever med den.

Men samtidigt som oron må ha blivit en större del av mitt liv sedan jag blev förälder så har jag också blivit tuffare än jag var innan. Jag är mera orolig men mindre ängslig. Jag har nämligen sett mer av min egen styrka och jag har framförallt sett mina barns.

Vi kommer att klara det här. Och jag tror att ni kommer att klara det här.

Jag känner många andra som varit där du är nu och där jag själv också var för när jag blev förälder. Det tröstar kanske inte dig som är mitt i en oro som är svår att hantera, men ingen av dem jag vet som gått igenom samma tärande oro är kvar i den. Det verkar vara en oro som kommer på köpet för många men en oro som sedan lämnar oss ifred eller tar en hanterbar form. Jag hoppas och tror och ber att det ska få bli också din erfarenhet. Och om det sedan känns som om just din oro inte är bara den där samma oron som många andra vittnar om att följer med föräldraskap så hoppas jag att du ber om hjälp för tidigt hellre än för sent. Det finns hjälp att få. Våga be om den om du behöver den.

Jag och Ingrid när hon är riktigt liten och jag riktigt orolig. Fotograferade av Moster.

Ingrid trängde sig onekligen långt fram i kön när Gud delade ut envishetens gåva. Efter förmiddagslek ute på gården (i så trist väder att jag hade förväntat mig samarbete och tacksamhet för att jag ens gått med på att vara ute) totalvägrade hon gå upp för trapporna till vår tredje våning. Hon ville bli buren och vägrade gå. Jag ville inte bära och vägrade bära. Hon parkerade sig på första våningen. Envist. 

När jag och de andra två barnen kom in i lägenheten såg jag att klockan var 11.10. Jag hjälpte de andra med halare och skor. Ingen Ingrid. Jag hackade lite lök. Ingen Ingrid. Jag rörde ihop en linssoppa. Ingen Ingrid. Jag tömde och fyllde diskmaskinen och linssoppan kokade sina drygt tjugo minuter. Ingen Ingrid. 

Klockan 12.04 gick jag ut i trapphuset där hon suttit knäpptyst i nästan timme och lekt den mer urbana versionen av att rymma hemifrån. Hon hade då släpat sig upp till andra våningen. Imponerande prestation. En medelfart på -0,8 km/timme gissar jag. Vi kompromissade och jag hämtade henne där. Hon låg där raklång på rygg. Jag bar upp henne. 

Ingen av oss var arg eller ledsen. Jag vet inte om båda förlorade eller om båda vann eller om båda tror att den andra förlorade och man själv vann. Men alla är hemma och inne och mätta och mer än så orkar jag inte begära.

De säger ju att egen vilja och uthållighet är en bra sak. Jag hoppas så innerligt att de har rätt.

Jag kommer ihåg hur mamma ibland kunde sucka över att hon inte fick ha sina saker ifred. Jag kommer ihåg hur hon efterlyste att få ha något eget någon gång. Jag kommer ihåg att jag tyckte hon var lite bakåtsträvande och rentav mycket ogenerös.

Nu förstår jag henne så väl. Så väldigt väl.

Min förståelse kryper fram till exempel när någon byggt koja i vår säng. När någon ligger inne i mitt påslakan, det jag själv använder just nu. När någon ”lånar” smycken av mig som antingen aldrig dyker upp igen eller dyker upp vid fel tillfälle på skumma platser. När någon går omkring i mina vinterkängor inomhus. När någon viker ihop mina pappersfoton. När någon har lånat min dator och det syns efteråt eftersom både skärm och tangentbord har fett- och andra fläckar. När någon bläddrar i den bok jag håller på med som bäst och förstås tappar bort mitt bokmärke. När någon alltid hittar allt som ligger framme och dessutom hittar något mera eller mindre (oftast mindre) lyckat användningsområde och skrider till verket.

Jag förstår henne så väl. Så väldigt väl.

Och nu lever vi ändå i en tid då jag fortfarande kan gömma saker. Vissa hyllor når de bara inte hur de än försöker och de hyllorna arbetar för kung och fosterland. Må barnen ha tappat intresse för mina ting den dag de når lika högt och långt som jag.

– Hej på er! Vad roligt att se er! Välkomna till veckans…

– … höjdpunkt, sa en pojke på första raden. 

Jag hade tänkt fortsätta min fras med ”sista lektion” men ”höjdpunkt” fick väl duga. 

Och bra blev det. Förhoppningsvis ingens veckas höjdpunkt men troligtvis inte heller någons lågpunkt. Vi argumenterade, diskuterade, skrattade mycket och provocerade lite. När de tjugosju unga människor jag fick umgås med idag efter lunch gick ut ur klassen hörde jag en av dem säga: 

– Det här var kul! Nu har jag energi för hela veckoslutet! 

Och hon bakom katedern kände precis samma sak. En dryg timme tidigare hade hon känt sig som en vante. Var hon en vante. 

När det blir som det blev idag beror det aldrig på mig. Jag bara ger utrymme och möjliggör. De gör allt. De är allt. Jag tror alla som huserar i klassrum vet exakt vad jag menar. Vi vet aldrig hur det blir på riktigt. Ibland kan en lektion vara briljant på papper men falla ihop i verkligheten. Ibland kan en usel plan spränga skoltaket.

Det oförutsägbara kan ibland vara knäckande. Det är tungt när en god och påkostad tanke ingenstans bär. Men idag, när vantens veckas sista lektion bar långt känns det oförutsägbara…

… som en av höjdpunkterna. 

I Pedersöre diskuteras bordsbön i skolor som bäst. Jag antar att diskussionen ter sig absurd i de flesta öron; finns det faktiskt skolor där lärarna leder bordsbön? Men ja, de finns. Och nu är frågan om de ska få fortsätta finnas också i framtiden. 

Jag tycker det finns något väldigt fint i bordsbönen även om den alldeles för sällan är en del av min egen vardag. Lite för ofta intas mina måltider under omständigheter som inte uppmuntrar till den bordsbön som jag egentligen alltid vill be. Bordsbönen lär mig tacksamhet och för mig är tacksamhet en inställning till livet som jag alla dagar vill slå vakt om. Bordsbönen påminner mig om att den mat som finns på mitt bord inte är en rättighet utan en gåva. Den påminner mig om att den familj och de vänner som jag äter tillsammans med också är mig givna och värda min kärlek och omsorg. Den påminner mig om att jag har förtjänat ganska lite av allt det jag har fått. Allt det i ett enkelt Tack gode Gud för maten. Amen. 

Trots att jag ser mycket gott i bordsbönen ser jag problem i att den görs till en rutin i skolan. Jag förstår dem som menar att det är besvärligt för barn med annan religion, även om det sällan verkar vara just barn med en annan tro som ser problemet utan snarare föräldrar utan någon tro alls. Men jag förstår poängen, absolut. Jag fattar också tanken med en skola som är religiöst neutral. Förstås. 

Men för mig personligen är ett av de tyngsta argumenten mot bordsbön i skolan att det på något sätt urvattnar bönen i sig. Att vi säger att bordsbön är okej för att den är en del av vårt kulturarv förminskar bönen som ju egentligen är ett samtal mellan en människa och universums skapare. Den blomstertid nu kommer har mist något av sin charm för mig eftersom den inte mera får vara en lovsång till den Gud som ville naturens återuppståndelse varje år utan numera är bara tradition och nostalgi. Visst, kristen tro är naturligtvis en viktig del av vår kultur, men det är så mycket mer än så för så många och jag vill ogärna själv förminska min tro genom att kalla den tradition och kulturarv.

Den trosutövning som ens lite grann upplevs som tvång är alltid besvärlig. Som kyrka har vi kanske inte råd med den maktposition som folk tror att vi har om vi får be bordsbön i skolan. Kyrka och makt har i regel rimmat ganska illa och jag är inte alls säker på att bordsbön skulle utgöra något undantag. 

Jag gillar bordsbön. Ber den gärna och förhoppningsvis oftare nu när jag tänkt efter, älskar som sagt påminnelsen om tacksamheten. Men jag ber helst med dem som vill be och väldigt ogärna med dem som känner sig tvungna och obekväma. För jag ber. På riktigt. Min bön är uttryck för tro, inte kultur. Och därför känns den obekväm i skolan. 

Mycket kan man säga om mig, men den intressantaste gaffeln i lådan är jag inte. Jag har ingen rafflande berättelse som ramar in mitt liv. Jag bär på ytterst få erfarenheter som skiljer mig från mannen på gatan. Jag är ärligt talat hopplöst vanlig och ganska tråkig.

Men också fruktansvärt lycklig och väldigt tillfreds.

När jag var femton var min största skräck att bli ointressant. Jag trodde att den kamp om uppmärksamhet och popularitet som pågick i högstadiekorridorerna aldrig någonsin skulle ta slut. Jag trodde att bara den som sågs av många var värd att se och att det var bättre att väcka negativ uppmärksamhet än att inte väcka någon uppmärksamhet alls.

Ibland är det så skönt att inse att man hade så fel.

Sevendays frågar om de får komma hem till mig. De vill göra i ett inredningsreportage och de frågar dig också. I mitt fall är svaret nej. Så sjukt nej. 

Jag tror faktiskt att precis alla jag känner bor snyggare än vi. Och det ligger ingen falsk ödmjukhet alls bakom det påståendet, det är ett uppriktigt och inte alls sorgset konstaterande. Jag fattar inte hur folk gör. Hur folk ser. Hur folk kan. Och det gäller ju inte bara den där ena superesteten till vän, det gäller ju de flesta. Är det bara jag som råkar ha en ovanlig vänskapskrets eller är var och varannan inredningsexpert numera? 

Om vi säger så här: vi har en motionscykel i vardagsrummet. Och vi ser det inte ens som ett problem. De flesta av våra möbler och lampor och detaljer passar inte alls ihop och resultatet är inte en mysig mix, resultatet är förvirrande och underligt. Vi har en massa märkliga pysselalster på väggarna och det är säkert bara vi själva som ser någon charm alls med ett djungelhörn i vardagsrummet.

Men en gång var det en människa som sa att det doftar helig ande i vårt hem. Och fler än en gång har en tonåring som inte vågat vara hemma somnat tryggt på vår soffa. Jag kommer heller aldrig att glömma den tonårsflicka som sa att vårt hem är hennes favoritplats på jorden. 

Vårt hem. Tänk det.

Också ett snyggt hem kan dofta helig ande, erbjuda en rädd tonåring en sovplats och vara favoritplatsen för en annan. Men jag tror att mycket av det som vi människor värdesätter mest med ett hem är helt andra saker än det som värdesätts i inredningsreportagen. Därför ska vi inreda med omsorg och pengar och tid bara om vi själva vill det för vår egen skull. Inte för att alla måste för alla måste faktiskt inte alls. 

Jag älskar och beundrar alla de hem som lyckas vara både snygga och helande. Men för oss med minusblick för estetik är det en tröst att hem kan vara det bästa av hem trots att ingen med självbevarelsedrift vill göra inredningsreportage där.



I tamburen har vi en fotovägg. Som vi ändå älskar. 

Det sägs att upp till 80 % av alla kvinnor har fel bh-storlek och det verkar som om den ynka femtedel som har rätt har gått via en exklusiv underklädesbutik där personalen med en enda blick kan avgöra det som kvinnan själv inte kunnat lista ut under ett halvt liv. Med jämna mellanrum läser jag en skildring av den där vandringen mellan mörker och ljus och jag erkänner att jag frestas. Det låter onekligen som om det finns en helt ny nivå av lycka på andra sidan den gräns som skiljer oss med fel bh-storlek från dem med rätt. 

Men. Egentligen bryr jag mig inte så mycket. Jag har det bekvämt varje dag och det räcker bra för mig. Tanken på att det kan finnas en ännu bättre bh-storlek och en ännu större bekvämlighet har hittills inte frestat mig så mycket att jag varit beredd att investera tid och pengar och engagemang för att ta reda på. Jag är nöjd som det är och när jag är nöjd behöver jag inte bli nöjdare. 

Sådan är jag. Sådan har jag varit åtminstone sedan jag landade i mig själv när jag var nitton. När vi köpte vigselring gick vi till exakt en butik och köpte ringen där. När jag köpte brudklänning gick jag till exakt en butik och provade två eller tre klänningar och köpte den jag helst ville ha. När vi köpte lägenhet tittade vi på… Ah, jag vet inte om jag har självdistans nog att skriva ut hur många lägenheter vi såg innan vi slog till, men vi bodde inte på lägenhetsvisningar precis. Vi hittade en som vi trodde att vi skulle vara nöjda med och det räckte så. Jag älskar att Fredrik och jag är helt lika på just den här punkten. Ingen av oss har ett ständigt behov av att maxa. Ingen misstänker hela tiden att det finns grönare gräs på någon annan sida och om vi någon gång gör det så rycker vi bara på axlarna så länge vårt eget gräs är tillräckligt grönt. Och av någon orsak är det ju nästan alltid det när man tittar på gräset med förnöjsamhetens och tacksamhetens ögon. 

Jag tror att den ständiga jakten gör oss oroliga och ängsliga och rastlösa på ett sätt som skruvar upp tempot. Jag tror att rädslan för att gå miste om det bästa möjliga ofta gör att vi går miste om det alldeles tillräckligt goda. Jag tror att det rasslar till i konsumtionssamhällets kassa varje gång vi misstänker att det finns något bättre runt hörnet. Jag tror att vi blev lite lurade den gång då vi började använda ordet ”hungrig” som ett attraktivt adjektiv i arbetsannonser.

Missförstå mig inte. Jag tror på mål och visioner och vandring vidare. Men absolut inte på alla områden och absolut inte hela tiden. Jag tror att varje elev behöver lära sig när hen ska göra sitt bästa och när tillräckligt bra faktiskt är tillräckligt bra. Jag tror att varje studerande behöver välja vilka kurser som är viktiga och vilka som ska bli godkända med liten marginal (i mitt fall blev marginalen i latin så liten att jag måste fråga om jag faktiskt var godkänd). Jag tror vi sedan måste lära oss samma sak på jobbet, i köket, som föräldrar, med träningen, med fritiden, med heminredningen… Vi behöver dra gränser och sätta upp ramar för annars gör någon annan det åt oss eller så blir det ogjort. Vi behöver välja var vi satsar nu och var vi lutar oss tillbaka nu och svaret kan aldrig vara att vi satsar på allt nu och lutar sedan. På alla områden lite satsning och på alla lite lutning. Nu. Och hitta vila i lutningen, veta att tillräckligt bra faktiskt betyder just tillräckligt bra.

Just nu är jag tillräckligt nöjd trots att jag troligtvis möter varje ny dag med fel bh-storlek. Och tillräckligt nöjd räcker tillräckligt långt.