När en liten människa lär sig älska böcker

Spoiler alert.

Idag läste Ingrid ut Roald Dahls Matilda. Jag minns att jag älskade den när jag var liten och vi har läst den för henne på kvällarna. Ibland har hon läst själv och nu ikväll var slutet så olidligt spännande att hon läste ut boken själv. Kunde inte sluta. Och jag, som egentligen hade tänkt släcka lampan redan för länge sedan, lät henne hållas. Jag har så svårt att sätta ner foten när ursäkten är så arma bra som den är när en liten människa lär sig älska böcker.

Jag försöker prata om de böcker Ingrid läser. Jag vet ju att det är viktigt. Nu var ju klockan femtio minuter efter att lampan borde ha varit släckt, så vi fick ta en riktigt snabb variant.

– Nå, vad hände nu då på slutet? frågade jag.

Ingrids redan från början ganska stora ögon blir enorma. En gnista tänds i hennes blick.

– Nå, det gick ju faktiskt ganska bra, börjar hon med en lite triumferade röst. Låter lite som en herreman på drygt sextio.

– Fröken Honung berättade för Matilda om hur det var när hon var liten. Och det var ju inte bra. Hennes föräldrar var snälla mot henne, men de dog. Hon fick bo hos hennes moster och hon var dum. Hon slog fröken Honung och…

En ny gnista tänds till.

– Nu vill du säkert veta vad mostern hette?

Egentligen inte. Jag förstår inte riktigt vart vi är på väg med det här samtalet. Och klockan är fortfarande alldeles för mycket för tänd lampa och litterära samtal. Men jag nickar. För jag vet att gnista är bra.

– Hon hette (här håller Ingrid en dramatisk konstpaus) fröken Domderasson.

Och då fattar jag. Förstås. För jag har ju varit med under rätt många kapitel. Nu vet triumfen i Ingrids lilla röst inga gränser. Hon får upplysa mig om upplösningen! Det är ju det allra bästa!

Sedan pratar vi lite om vad som hände med Matilda och hennes familj, vad vi tyckte om boken och vad vi kom att tänka på när vi läste den. Världen är stor för den som kan läsa. Världen är tillgänglig för den som vill.

Sedan bäddar jag ner henne i mörkret och pussar hennes lilla panna. En timme för sent. Men jag ångrar ingenting och ska försöka komma ihåg det också imorgon när hon kanske inte studsar upp ur sängen. För bakom den där lilla pannan bor berättelser. Där växer ett ordförråd. Där odlas en läsförmåga som kommer att bära långt om den frodas som nu.

En sömndrucken skärtorsdagsmorgon väger löjligt lätt i jämförelse.

   

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s