Min tro – grund eller krydda?

En samlar på frimärken, en annan går på zumba, en tredje studerar italienska och en fjärde är kristen. Rätt ofta verkar min tro ses som ett fritidsintresse bland andra, ett av många andra sätt att krydda vardagen och livet på. Jag är uppenbarligen värdelös på att visa att min tro är grunden för allt.

Jag har tänkt. Mycket. Och kommit fram till att det beror på att jag i ärlighetens namn behöver Gud ganska lite. Och att de flesta i min näromgivning behöver honom ungefär lika lite. Då blir han inte den grund han egentligen är, då blir han så lätt den där kryddan som han aldrig varit intresserad av att vara.

Jag är ganska ung, väldigt frisk och hyfsat stark. Jag har en fast tjänst med regelbundna inkomster. Fredrik är nästan lika ung, minst lika frisk och stark. Också hans arbetsförhållande är stabilt. Vi kan erbjuda våra barn tak över huvudet, flera mål mat om dagen och penicillin när det behövs. Våra föräldrar är friska, våra syskon är friska, våra syskonbarn också. Vi har ett nätverk av goda vänner och ett socialt liv som jag som femtonåring trodde att ingen över nitton kunde ha. Vi är snälla mot varandra. Vi klarar oss själva. Allt fungerar. Det är den praktiska och bekväma och krassa verkligheten. För att fixa vardagen just nu behöver vi egentligen inte det tomma kors och den tomma grav som vi firar nu.

Men jag vet att vår vardag inte består. Och jag vet att ingen annans vardag heller består. Det finns bara trasiga och brustna liv och vi vet vad vi gjort när livet krisat; vi har bett. Vi har bett om ett mirakel. Vi har bett om kraft. Vi har bett om mod. Och vi har bett om att kunna vara de människor vi vill vara också när omständigheterna välkomnar något helt annat. Vi har i vårt liv tydligt sett att tron bär genom små livskriser och vi har i vårt nätverk av goda vänner sett samma tro bära lika långt i de stora livskriserna.

Nu vill jag be i det lilla för att sedan komma ihåg att be i det stora. Gud är den han är både när allt går som det ska och när inget gör det. Det är inte för hans skull jag ber. Det är för min egen. För jag är inte densamma. När allt går bra vill jag tacka varje dag för att inte bli självgod och tro att jag förtjänat något enda av allt det som blivit mig givet. När allt går mindre bra vill jag be om hjälp varje dag för att påminna mig själv om att det finns en som bär. En som bryr sig. Inte för att han bryr sig mera när jag ber men för att jag minns hans omsorg bättre när jag gör det. Och jag vill påminna mig själv om att det ibland är jag som måste bli det bönesvar jag vill se. Bön är inte bara att fromt sitta och hoppas att andra ska ta sig samman. Det är att själv kavla upp de ärmar jag kan kavla upp och göra något åt det elände som jag faktiskt kan påverka.

Igår var jag på två gudstjänster. Båda lite halvt eftersom barnen var med och Fredrik jobbade. I båda gudstjänsterna bad vi för de personer som bett församlingen be. Och de livsöden som radades upp inför mina ögon tog mig med storm denna uppståndelsedag. Fembarnsmamman med cancer. Elvaåringen med cancer. Tjugotreåringen som blev skadad i en olycka och inte vaknat upp. Tjugofemåringen som står inför en stor och avgörande operation. För de här människorna och dem som lever nära dem är Gud inte någon bonuskrydda i ett redan kontrollerat liv. Gud är den enda som kan kavla upp ärmarna. Gud är den enda utvägen. För en del kanske den första och givna utvägen, den hand man genast greppar tag i när allt faller ihop. För andra är Gud säkert den sista utvägen. När inget annat hjälper tar man till det där som man egentligen avfärdar och inte tror på. Men hoppas på.

Tacksamheten och bönen är grunden för mitt liv. Både när det går som nu och när det går på ett helt annat sätt. Just nu blir det mycket tack och ganska lite hjälp och den hjälp jag ropar på kallar jag till andra hus. Just nu. Någon gång är det jag som sitter vid en sjukhussäng eller jag som ligger i en. Någon gång är det andra som ber för mig och jag som blir omgiven av de rop på hjälp som de bär fram.

Advertisements

4 thoughts on “Min tro – grund eller krydda?

  1. Jag är så imponerad av din skrivförmåga och att du levererar så mycket tänkvärda texter så ofta, både kvalité och kvantitet, det är för att du har dina armar uppkavlade och använder din gåva, tack gode Gud för det!

  2. Ibland leker jag med tanken att det skulle vara coolt att starta en blogg. Men så läser jag bra bloggar som din och inlägg som det här och kommer till att jag inte har något att tillägga. Älskar hur du kan formulera dina tankar.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s