I skrivande stund sitter jag på Hartwall arena med tusentals andra. Mitt sällskap – tre av mina favoritkvinnor i världen – köper vatten. Jag vaktar våra platser. Vi är på Disney on ice.

Det finns tusen orsaker att inte tycka om det här evenemanget. Biljetterna kostar mat för en vecka. För en hel familj. Man förväntas köpa vattenflaskor för tre och femtio och limsa för ännu mer. Jag har inte ens vågat ta reda på vad det pastellfärgade sockervaddet kostar. Och dessutom säljs det plastskräp i mängder. Prylar som lyser och snurrar och låter och går sönder innan man hunnit hem igen. Det hela är så genomkommersiellt att jag vill avsky. 

Men jag kan inte. 

För det är ju Frozen. Och min själ talar det språket. Frozeniska. 

Det är tre år sedan jag såg filmen på bio i Stockholm och jag blir lika tagen nu. Jag hoppas att prins Hans ska vara bättre än han är. För att Annas förmåga att älska och vilja att bli älskad ska bemötas på rätt sätt. Jag imponeras av Annas mod och envishet. Jag lider med Elsas ensamhet, sörjer att hennes styrka blir hennes fall. Tänker att det ju så ofta blir just så för oss människor, det som kunde bli vår superkraft blir det som isolerar oss från de andra. 

Och jag älskar älskar älskar att Anna tror att en man ska rädda henne, att publiken tror att en annan man ska rädda henne och att det sedan är hennes syster som gör det. Och trots om jag vet att de kvinnliga karaktärerna får alldeles för lite talutrymme så är de frusna systrarna starka i mina ögon.  Och inte bara i mina. Bakom mig på arenan sitter en flicka på typ fem år. Hon sjunger med i alla sånger, kan sin Frozen bättre än jag kan min. Och när Elsa sjunger Let it go (på det inhemska jag är sämre på) mer eller mindre vrålar hon med. Och jag gråter till hennes vrål. Tänker att det är så vansinnigt fint att femåringar i dag får ha prinsessförebilder som sitter i isslott och inte alls väntar på en prins men kanske vågar hoppas på en syster. 

Som också kommer. 

Jag och mina frusna systrar. Som också skulle komma. Till vilket isslott som helst.

Borde vi tala lite om Sirpa Selännes uttalande om att mammans plats är i hemmet? Om att den som vill göra karriär inte ska ha barn? Och med den mena kvinnor. För aldrig säger ju någon att män som vill göra karriär gör bäst i att välja bort barn. 

Jag blir förstås provocerad. Jag som tror så mycket på delad föräldraledighet och jämställt föräldraskap. Jag som tror så mycket på barnens rätt till tid med båda sina föräldrar. 

Samtidigt blir jag inte provocerad alls. För bakom det tillspetsade uttalandet finns det en sanning. Jag har svårt att tro att barn + förälder med karriär + förälder med karriär skulle kunna gå ihop. Åtminstone inte mina ytterst begränsade insikter i kortast möjliga matematik kommer till någon annan slutsats än att det är omöjligt att få in två karriärer och barn under samma tak. Två jobb och barn – ja. Men två karriärer och barn? Nja. Nej. 

Det går helt enkelt inte att få allt när barnen är små. Två föräldrar kan säkert göra karriär – men inte samtidigt. Inte om helheten ska fungera och alla inblandade må bra. 

Med det sagt; mammor är faktiskt inte bättre på barn än pappor. Pappor är faktiskt inte bättre på karriär än mammor. Den mamma som vill göra karriär ska ha rätt att göra det. Utan att behöva ta emot kritik som alla de pappor som gör karriär slipper. Både mammor och pappor har rätt att göra karriär.

Men barn har rätt till föräldrar mer än någon enstaka timme här och där. I den bästa av världar till båda föräldrarna.

Ett av mina barn vill flytta hemifrån. Till en bättre familj. Det är en helt orimlig reaktion på en helt rimlig regel (att man inte får krypa in i andras täcken och påslakan om andra inte vill). Och när jag är utvilad och rationell ser jag det orimliga i reaktionen och tar den inte personligt. När jag är trött och oförmögen till rationalitet tar jag den däremot ytterst personligt.

Och just den här gången går min trötthet sida vid sida med barnets orimlighet. Som så ofta annars. Det är ju så när vi är familj; vi haltar ofta samtidigt. Så nära varandra lever vi.

Så jag tar det personligt. Funderar på vad vi (mest jag) gör fel. Varför vi är en familj som barnet vill byta ut mot en bättre. Jag kommer på tusen saker. Fast jag tänker bara någon minut. 

En middagsvila, en promenad eller en godsak (troligtvis en godsak) senare är jag mindre trött och mera rationell. Och jag inser orimligheten i att vilja flytta hemifrån för att man inte får krypa in i andras påslakan. Jag kommer på tusen saker som vi gör helt rätt. Bland annat att vi värnar om varandras påslakan och försöker lära våra barn samma sak.

Den som så lättvindigt hotar med att flytta hemifrån har ju det ganska bra. Våra barn lever onekligen väldigt långt från otrygghet och hot och våld om uppmaningen att krypa in i det egna påslakanet i stället känns som en skymf. 

Jag lovar inte att våra barn har kommit till den bästa av familjer. Knappast har de det. Men jag är rätt säker på att de har kommit till en bra. Och att det räcker. 

Älskade ni. Aldrig kommer jag att vara den förälder ni egentligen borde få ha. Men det blir nog bra. Vi tycker så väldigt mycket om varandra och det räcker så väldigt långt.

Han frågade hur läget var på ett sätt som gjorde klart att han inte var ett dugg intresserad. Jag frågade artigt hur det var med honom. Sedan blev det tyst på ett sätt som det aldrig tidigare hade varit tyst mellan oss. Vi var så långt borta från varandra i den där tystnaden att det gjorde mig svimfärdig.

Citatet är hämtat ur Håkan Östlundhs roman Till Sara, sedan bränns allt! 

Jag läser och tänker att det aldrig är tyst mellan oss. Mellan mig och honom. Inte ens när ingen av oss säger något är det egentligen tyst. Det är som om våra själar hela tiden talar med varandra. Inte för att de förstår varandra så bra. Nej, det finns många andra själar som begriper min bättre. Men för att de hela tiden vill hitta nya nivåer av varandra och komma närmare.

Aldrig är det tyst. Och aldrig är det tråkigt. 

Jag tror bestämt att han är det bästa jag har.

Solen går upp redan kvart över åtta. Det är textkompetensprov på fredag. Sportlov om knappt två veckor. Allt det här talar sitt tydliga språk.

Jag ska snart börja jobba igen.

Jag längtar efter mitt jobb. Jag längtar efter mina elever. Efter mina kolleger. Efter möten. Efter lunch med vuxna människor. Efter amningsovänliga klädesplagg. Efter ensamma, tysta promenader till och från jobbet. Och jag längtar efter en ännu bättre vardag för familjen som helhet. 

Men jag längtar inte bort. Verkligen inte från Hilde. Och inte från ledigheten, de kravlösa förmiddagarna, eftermiddagarna med Ingrid eller de lediga dagarna med Arvid. 

Jag tror nästan att jag kunde vänja mig vid det här livet. Om jag inte hade det där andra livet också.

Det är fint att få längta till utan att behöva längta bort. 

Min Hild och jag i begynnelsen. Då vi visste så lite om varandra men kände den andra så väl. Nu vet vi mer. Nu känner vi ännu bättre. 

Bild: Matilda Audas Björkholm

Mycket kan man säga om vår familj, men vi samsover inte. I svaga stunder minns jag inte varför, tänker mig att det ju nog skulle vara mysigt med lite gemenskap mellan lakanen också. I svagare stunder minns jag precis varför. 

Välkommen till en riktigt svag stund. Natten mellan i går och i dag i hytt nummer 9204 på en båt kanske nära dig. 

En bra kväll sover tre av tre barn klockan tio. En normal kväll två av tre, och de två brukar somna redan kring nio. Vi skriver nu klockan halv elva i hytten och noll av tre barn sover. Att noll av två vuxna därmed sover behöver knappast föras till något protokoll. 

Noll av tre, alltså. Och ingen är ens nära. Det är vild stämning. Vild på ett dåligt sätt. Barn som inte brukar sova i samma rum som varandra eller någon annan är milt sagt inte gjorda för hyttliv. Det råder hopplöst läge. Jag tänker destruktiva tankar. Två av två föräldrar tar till hot. Och även om hot är något som jag aldrig rekommenderar rakryggat så somnar två barn väldigt snabbt när hoten kommer in i leken.

En kvar. Kastar sig hit och dit mellan sin hyttbädd och golvet. Kommer inte till ro någonstans. Kryper sedan upp i vår säng, mellan två av två vakna föräldrar på dåligt humör, och somnar. 

Och jag hinner tänka, de där få sekunderna som går mellan att den tredje faller och jag själv faller, att det ju nog är lite mysigt att sova alla fem tillsammans i ett rum.

Mitt arma nöt.

Det tar inte länge innan jag vaknar första gången. Om det är Hildes hosta, min egen hosta, Hildes matbehov eller Arvids närhet som väcker mig första gången minns jag inte. Men så håller vi på. Turas om. Natten igenom. Jag tappar rätt snabbt räkningen på uppvak.

Någon gång på morgonnatten rycker Arvid till sig hela mitt täcke och fräser att det är hans. Han lägger sig i min fotända. Med mitt täcke. Mycket klarar jag av när det kommer till sömn, men jag somnar inte om på en halv sänglängd utan täcke. Så jag ålar mig till Arvids säng, plockar upp hans täcke från golvet och somnar. Tänker att jag nog kan få mig ett par goda timmar.

Mitt arma nöt.

Kort därpå vaknar Ingrid. Hon har haft en mardröm och vill dela den. 

– Får jag berätta, mamma?

Inte ens i det här läget kan jag neka så jag lyssnsar till referatet av mardrömmen som slutar med orden och till sist var jag tvungen att dö. Mitt gensvar ger inga priser i empati eller medkänsla. Men hon somnar om. Och jag med. Hoppas på någon enstaka god sömntimme. 

Men då vaknar Arvid. Han är jätteupprörd över att jag har tagit hans säng. Hur täcks jag? Absolut inte i det här läget kan jag neka. Har inte råd med strider som väcker en liten stridare så jag ber typ om ursäkt och vi byter säng. Och täcke. Innan jag somnar om för kanske tjugonde gången passar jag på att hosta då jag ändå är vaken. I kudden – förstås – för att inte väcka någon av mina hyttkamrater. En hänsyn som mina hostande hyttkamrater – förstås inte – visar. 

Och 6.36 vaknar Hilde. 

Det var inte en bra natt. Ingen klämkäckhet i världen kan måla rosa skimmer över natten som gick. 

Men. Av hela mitt hjärta menar jag det här; det är fint att få leva så nära andra att man ibland blir väckt på natten. 

Och. Av hela mitt hjärta tror jag det här; det kommer en tid då deras frånvaro håller mig vaken om nätterna och då lär jag kanske längta tillbaka till tiden då det var deras närvaro som gjorde det. 

MEN. Samsover gör vi inte.

Så här skönt sov jag inte i natt.

Först hände det en gång. Sedan hände det en gång till. Och nu plötsligt händer det faktiskt ibland. Inte ofta, men ibland. 

Det är en känsla mer än något annat. En känsla av att tillvaron är lugn och harmonisk. Av kontroll och balans. Något som påminner om frid. Jag hinner alltid tänka; vem är det som är borta? Vem är det som sover?  Vem är det som snart kommer att dyka upp och återskapa den där känslan av kaos som jag blivit van vid?

Svaret är allt oftare; ingen. Alla är faktiskt hemma och alla är faktiskt vakna. Och ändå råder det. Lugn. Harmoni. Kontroll. Balans. Frid. 

Jag tror att vi börjar landa i att vara fem. Jag vet att jag har sagt det flera gånger tidigare. Första gången några dagar efter självständighetsdagen. Sedan någon dag före jul. Så igen efter jullovet. Och det har varit sant varje gång. Vi hittar liksom hela tiden nya nivåer av landning som får oss att tänka att vi nog färdades i luft sist vi trodde att vi hade markkontakt. Och vår senaste landning är alltid den stabilaste hittills. 

I mål är vi inte. Men vi är på väg. Dessutom på en väg som är lättare att köra hela tiden med färre oförutsedda svängningar, färre farliga guppar och färre obegripliga trafikmärken. 

Det är fint att få vara fem. 

Bild: Matilda Audas Björkholm

Minns ni att vi har en hamster? Att jag och Fredrik, som en gång förenades bland annat i att vi inte ville ha husdjur köpte en hamster i början av förra året? För att vi numera förenas ännu mer i att vi älskar Ingrid? 

Hur som helst kan ni glömma det. Vi har ingen hamster längre. Hon dog under de bästa av omständigheter några dagar innan nyår. 

Jag var den enda som grät. Jag var ju fortfarande extremt hormonell och minst hälften av gråten berodde på det. Största delen av resten berodde på lättnad över att döden kom så skonsamt och den återstående delen berodde på skuldkänslor över lättnaden. 

Maja fick en rätt värdig begravning. Något barn hade skrivit en dikt som man på sin höjd kan beskriva som kärnfull. Och som fick resten av barnaskaran att fnissa. Därav ordet rätt framför ordet värdig. Vi sjöng Härlig är jorden och sedan var det jordfästning. 

På ett sätt var det här våra barns första möte med döden. På ett annat mera sant sätt har de absolut ingen aning om vad döden är. Död utan sorg och saknad och smärta är inte riktig död. 

Och på alla sätt är jag tacksam för alla dagar då de inte behöver veta.

Begravningsföljet fotades av Matilda Audas Björkholm. Här är dikten läst.

Det finns många sätt att visa kärlek på. Ett av mina är att sätta mig riktigt nära min Fredrik i soffan en stund innan avspark. Att se något inslag om någon spelare som jag glömt namnet på redan innan inslaget är slut. Att sjunga med i You’ll never walk alone. Att svara ja, absolut när han säger att vi borde åka till Anfield någon gång. Att höra experterna säga att den här matchen ju inte handlar om Liverpool och Chelsea utan om hela serien och serieledarna Chelsea och därpå fråga: 

– Var i tabellen ligger vi?

och med vi mena det fotbollslag som han älskat betydligt längre än han älskat mig. 

Det finns många sätt att visa kärlek på. Vissa är storartade och verkligt generösa (som att låta den andra åka på en veckas resa när ett barn är riktigt, riktigt litet). Andra är vad man nu orkar med en sen tisdagskväll veckan efter den storartade och generösa kärleken. 

Men alla sätt är sätt som för oss i rätt riktning; närmare varandra.

”Det vackraste ord som jag vet är ett ord som så sällan blir sagt. Det väntar på stora och små, det lilla ordet förlåt.”

I beg to differ.

För det första är ordet förlåt ett av de oftast sagda orden hemma hos oss. 

För det andra finns det inget litet alls med det ordet. Det kan mycket väl vara det största ord som finns. 

Arvid begs to differ.

Ibland när någon ber honom om förlåtelse är hans svar nämligen: 

– Det hjälper inte!

Och på ett plan har han ju rätt. Inget magiskt händer när ordet uttalas. Den sorg eller ilska eller frustration som han bar på innan förlåtet kom är ju fortfarande kvar. Men på ett annat plan är han helt ute och cyklar. 

Förlåt är ju det bästa vi har när det blir fel. Det starkaste vi har. Det enda.

Om det inte hjälper så hjälper inget. 

Jag tror han börjar inse att förlåtelsen är svår att leva med men omöjlig att leva utan. Allt oftare är hans svar:

– Det hjälper! 

Och någon gång, senast i går när hans storasyster skadade honom av misstag:

– Det hjälper! Men det gör ändå ont!

Just precis så är det när både förlåtelsen och smärtan är genuin. No one begs to differ.

Att leva riktigt nära och riktigt uppriktigt är att ständigt vara förlåtande och förlåten.