Gemenskap mellan lakanen

Mycket kan man säga om vår familj, men vi samsover inte. I svaga stunder minns jag inte varför, tänker mig att det ju nog skulle vara mysigt med lite gemenskap mellan lakanen också. I svagare stunder minns jag precis varför. 

Välkommen till en riktigt svag stund. Natten mellan i går och i dag i hytt nummer 9204 på en båt kanske nära dig. 

En bra kväll sover tre av tre barn klockan tio. En normal kväll två av tre, och de två brukar somna redan kring nio. Vi skriver nu klockan halv elva i hytten och noll av tre barn sover. Att noll av två vuxna därmed sover behöver knappast föras till något protokoll. 

Noll av tre, alltså. Och ingen är ens nära. Det är vild stämning. Vild på ett dåligt sätt. Barn som inte brukar sova i samma rum som varandra eller någon annan är milt sagt inte gjorda för hyttliv. Det råder hopplöst läge. Jag tänker destruktiva tankar. Två av två föräldrar tar till hot. Och även om hot är något som jag aldrig rekommenderar rakryggat så somnar två barn väldigt snabbt när hoten kommer in i leken.

En kvar. Kastar sig hit och dit mellan sin hyttbädd och golvet. Kommer inte till ro någonstans. Kryper sedan upp i vår säng, mellan två av två vakna föräldrar på dåligt humör, och somnar. 

Och jag hinner tänka, de där få sekunderna som går mellan att den tredje faller och jag själv faller, att det ju nog är lite mysigt att sova alla fem tillsammans i ett rum.

Mitt arma nöt.

Det tar inte länge innan jag vaknar första gången. Om det är Hildes hosta, min egen hosta, Hildes matbehov eller Arvids närhet som väcker mig första gången minns jag inte. Men så håller vi på. Turas om. Natten igenom. Jag tappar rätt snabbt räkningen på uppvak.

Någon gång på morgonnatten rycker Arvid till sig hela mitt täcke och fräser att det är hans. Han lägger sig i min fotända. Med mitt täcke. Mycket klarar jag av när det kommer till sömn, men jag somnar inte om på en halv sänglängd utan täcke. Så jag ålar mig till Arvids säng, plockar upp hans täcke från golvet och somnar. Tänker att jag nog kan få mig ett par goda timmar.

Mitt arma nöt.

Kort därpå vaknar Ingrid. Hon har haft en mardröm och vill dela den. 

– Får jag berätta, mamma?

Inte ens i det här läget kan jag neka så jag lyssnsar till referatet av mardrömmen som slutar med orden och till sist var jag tvungen att dö. Mitt gensvar ger inga priser i empati eller medkänsla. Men hon somnar om. Och jag med. Hoppas på någon enstaka god sömntimme. 

Men då vaknar Arvid. Han är jätteupprörd över att jag har tagit hans säng. Hur täcks jag? Absolut inte i det här läget kan jag neka. Har inte råd med strider som väcker en liten stridare så jag ber typ om ursäkt och vi byter säng. Och täcke. Innan jag somnar om för kanske tjugonde gången passar jag på att hosta då jag ändå är vaken. I kudden – förstås – för att inte väcka någon av mina hyttkamrater. En hänsyn som mina hostande hyttkamrater – förstås inte – visar. 

Och 6.36 vaknar Hilde. 

Det var inte en bra natt. Ingen klämkäckhet i världen kan måla rosa skimmer över natten som gick. 

Men. Av hela mitt hjärta menar jag det här; det är fint att få leva så nära andra att man ibland blir väckt på natten. 

Och. Av hela mitt hjärta tror jag det här; det kommer en tid då deras frånvaro håller mig vaken om nätterna och då lär jag kanske längta tillbaka till tiden då det var deras närvaro som gjorde det. 

MEN. Samsover gör vi inte.


Så här skönt sov jag inte i natt.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s