Min lillasyster Fanny är en av initiativtagarna till #övistoo som i dag har tagit Svenskfinland med storm. Hela dagen har jag hängt på svenska.yle.fi. Och på familjens whatsapp-grupp, där vi uppdaterat varandra om kampanjens spridning. 

Som storasyster är jag arg och ledsen över det som pågått i min systers skola, den skola som var min egen barndomsskola. Men jag är också stolt över hennes och de andras mod. 

Som lärare är jag arg och ledsen över att de vuxna som våra barn och tonåringar ska få lita på i stället sviker dem. Hur täcks ni? Vi som varje dag får ta hand om andra människors barn bara måste vara bättre än så. Vi får aldrig någonsin skada. Och vi får aldrig någonsin blunda när andra skadar. 

Det är många i kommentarsfälten som tycker att #metoo faktiskt har gått för långt nu. Jag är inte det minsta förvånad. Jag misstänker att många av dem som tycker så själva har gått för långt någon gång och därför är rädda nu. 

Det är alldeles för många som alldeles för länge har kunnat rida på andras tystnad. 

Den modiga och jag. 

Hipp hurra för världens härligaste Hild som fyller ett år i dag!

Jag vet inte om året har gått snabbt eller långsamt. Om det har varit lätt eller tungt. Men jag vet att hon är underbar och att livet är bättre för att hon finns. Jag vet att jag inte en enda sekund någonsin har ångrat att vi vågade ännu ett barn. Och jag vet att jag alla dagar har varit ödmjukt tacksam över den gåva vi fick. 

Födelsedagsmorgonen har bjudit på det mesta, men inte harmoni och frid. Jag fick bokstavligen gräva fram alla Hildes presenter ur husbolagets sekajätekärl ute på gården strax efter sju på morgonen och det finns ju bättre sätt att börja en födelsedag på. 

Men så frågade jag syskonen vad de tycker att Hilde bidrar med i familjen och Arvids svar tog mig nästan till himlen. 

– Med skönhet.

Hilde Nora Birgitta. Hurra för dig! Hurra för att du är vår!

De åt frukost med oss i dag. För att fira morgondagens födelsedagsbarn. Och jag insåg att de har varit hemma hos oss torsdag, fredag och söndag den här veckan. 

Det är delade liv. Det är relationer jag hoppades på och önskade mig, men knapt vågade tro att var möjliga i ett vuxet liv med vuxna livsvillkor. Jag är glad att jag hade fel.

Jag vet att de egentligen drömmer om att köpa en bostad, och den lär tyvärr inte ligga i vårt grannhus. Jag kommer att vara jätteglad för deras skull den dag de får de nycklarna i sin hand. Men jag kommer att sakna dem jättemycket när de inte längre finns lika nära. 

Det tar vi sedan. Nu tar vi glädjen över att de finns nära nu.

Det är mycket vi gör bra, min Fredrik och jag. Vi är försiktiga med varandra samtidigt som vi är sanna med varandra. Vi skrattar mycket tillsammans och ingen – ingen – stöttar mig på samma sätt. Jag vet inte hurdana män som står bakom framgångsrika kvinnor, men bakom mig står en man som tror på mig, som uppmuntrar mig och som hjälper mig vidare. 

Men vi är dåliga på att dejta. Vi gör det alldeles för sällan. Så till farsdagspresent fick han en torsdagskväll då jag hade ordnat barnvakt. Nu skulle det bli dejt! 

Så fick jag frågan om att medverka i tv-programmet. På vår efterlängtade dejtkväll. När jag funderade på om jag skulle tacka ja eller nej var dejten mitt största frågetecken. 

Det var hans minsta. För sådan är en man som tror på, uppmuntrar och hjälper vidare.

Så barnvakterna kom lite senare än planerat. Och Fredrik mötte mig efter tv-sändningen och vi åkte på vår efterlängtade dejt. Vi hade några få timmar på oss, men timmarna var guld. Han är guld. 

Vi är så bra på att dejta. Och därför måste vi bli bättre. 

Hon kommer fram till mig och tackar för mina texter. Säger att jag skriver så bra och att hon ofta håller med, men att hon tog illa upp av den där texten om att jag avskyr militären. Texten som antyder att många destruktiva värderingar får härja fritt i den kamouflagefärgade vardagen.

Den unga kvinnan framför mig har själv gjort värnplikt och hon känner inte alls igen sig i min text. Hon upplever att mycket har förändrats och att mitt inlägg på något sätt undergräver det goda som görs för att motverka det mindre goda.

Jag funderar mycket på det hon sa under dagarna därpå. Hennes berättelse är ju sann, och hennes berättelse gläder mig. Men de många andra berättelser som når mig efter att jag publicerade min text är ju också sanna.

Och jag utgår från att också den här texten, och de kommentarer som hör till den, har sin grund i sanna människors sanna upplevelser.

Det finns många kommentarer här som får mitt hjärta att krampa.

”Alla rekryter mobbades för att man skulle få skinn på näsan och bli riktiga män, och veklingarna sållades ut.”

”Mobbning hör till armen. Inte skickar man väl yngligar ut i krig för att det är mysigt?”

Och den här. Nu inte bara krampar hjärtat. Nu brister det:

”Blev kallad efterbliven, slö, idiot, apa, efterbliven igen, laestadianskt incestbarn flera gånger under min mili tid. Dessa personer som kallade mig detta var nylänningar som sedan for till aukin ock rukkin.

De var duktiga fysiskt. Det var inte jag. Jag är pampes och ville bara hemförlovas med så lite dramatik som möjligt. Dock fick jag höra varje dag, dock inte från mina utbildare (officerare) – utan från andra beväringar, inklusive mina stugkamrater och usar hur skit och korkad jag var. Det sög.

Funderade på att ta civiltjänst flera gånger, för trots att jag var i fysiskt dåligt skick; lite fetare, svagare, sämre kondis osv, så var den sociala biten den tuffaste. Har alltid varit en mera ”skolansman” med böcker osv. Klumpig, tankspridd osv. Egentligen passade inte en man som jag i milin. Men civare ses ned på som en andra klassens medborgare, åtminstone i min hemtrakt, så jag hade inget annat val.”

Kände ni? Hur det brast?

Till dig, du unga kvinna som kom fram till mig den där dagen; jag tror på din berättelse. Jag tror på din erfarenhet. Det är inte din berättelse jag förmedlar, inte din erfarenhet som jag lyfter fram. Och jag är genuint jätteglad över att du fick ha en värdefull, givande och harmlös militärtid.

Men alla de här andra berättelserna… De måste förmedlas, de måste lyftas fram. Om vi inte talar om dem så kommer ingenting att bli bättre. Det var för att någon någon gång började tala som något faktiskt började bli bättre, och det var det du fick se frukten av. Men vi måste fortsätta tala tills det är bra.

För det är inte bra ännu. Kampen är inte över.

Jag skulle så gärna ha haft fel.

Men uppenbarligen far folk illa i militären. Både kvinnor och män. Och lösningen är inte att de kvinnor som far illa slutar gnälla och åker hem igen för att de ju faktiskt är där frivilligt. Lösningen är naturligtvis att vi fortsätter kämpa mot ett beteende som är förkastligt. Mobbning och förnedring skapar inte bra soldater, inte bra människor. Det skapar bara såriga människor. Och såriga människor är ofta farliga människor, farliga för sig själva och farliga för andra.

För några dagar sedan hade jag ingen aning om vad silvervatten var. Än mindre visste jag att det finns människor som dricker det.

I dag har jag diskuterat silvervatten i direktsänd tv.

Eller egentligen har jag diskuterat diskussionen om silvervatten i direktsänd tv.

Jag var ofantligt pirrig. Så där som ett litet barn i en leksaksaffär. Sällan har jag varit i tv. Aldrig tidigare i direktsänd.

Nu har jag. Resultatet finns här:

Jag låter sämre än jag trodde. Ser konstigare ut. Är mindre tydlig och mindre skärpt. Men jag måste ju börja någonstans.

Och jag står för det jag säger. Aldrig någonsin kommer jag att sluta tro att vi måste visa vänlighet, omsorg och respekt om vi på riktigt vill förändra någonting.

P.S. Jag är mest nöjd med slutet. D.S.

Jag ska döda några minuter och går in i en klädbutik. Jag är kanske där tre och en halv minut, högst fyra. Jag hittar åtta saker som jag vill ha. Åtta saker som jag nästan tror att jag behöver.

Hilde skulle vara en dröm i den där ena julklänningen. Och i den där rendräkten. Och en sådan där mössa kunde hon också ha. Den hon har nu åker hela tiden ner över ögonen.

Ingrid skulle tycka om den där glittriga klänningen. Den är helt min stil, skulle hon säga. Och de där byxorna skulle hon nästan behöva. Den där tröjan skulle passa till. Också hon kunde ha en ny mössa och den där halsduken.

Några få minuter. Jag skojar inte. Tyvärr inte.

Åtta saker. Och då hann jag inte ens börja tänka på Arvid. Eller Fredrik. Eller det värsta av allt; mig själv. Om jag hade fått tre och en halv minut på damavdelning kunde det handla om femton plagg.

Femton plagg som jag absolut inte behöver.

Om jag släpps in i en klädaffär tappar jag sinne för proportioner. Och jag förlorar helt min känsla för var gränsen mellan begär och behov går. Människor som jag får inte vistas i klädbutiker. Därför vistas jag heller nästan aldrig.

 Jag drömmer om att någon gång i livet kunna köpa kläder när jag vill, men den tiden är uppenbarligen inte nu. I stället får jag leva med regler och system.

Hilde är således en bebis med regler och system. Hon fyller snart ett år och vi har hittills köpt exakt två klädesplagg åt henne. Två klänningar eftersom hon gick på fyra bröllop i somras. Vi har som uttalat mål att köpa så lite kläder som möjligt åt henne under hennes första år.

Frestelsen är större än jag trodde. Det finns så otroligt mysiga babykläder. Men behovet är också mindre än jag trodde. När hon behöver något finns lösningen troligtvis hemma i något skåp någonstans.

Fler saker löser så otroligt få av våra problem. 

Jag vet det så väl. Men när jag ser ett riktigt bra klädesplagg glömmer jag allt jag vet. Därför tittar jag så sällan som möjligt.

Två klänningar på snart ett år. Jag är faktiskt ganska stolt. Ännu stoltare hade jag varit med en. 

Här är Hilde på ögonsjukhuset. I en body som både Ingrid och Arvid också haft. 

För några dagar sedan hade jag ingen aning om vad silvervatten var. Visste knappt att det fanns. Än mindre att det används och verkligen inte att det finns någon slags diskussion om saken.

Nu vet jag. Nu vet hela Svenskfinland.

Jag dricker verkligen inte silvervatten och inte ger jag det till mina barn heller. Jag tycker inte att det låter som en speciellt bra idé, jag tycker rentav att det låter som en lite farlig idé. Jag tar alltså avstånd från det här med silvervatten.

Men jag tar också avstånd från raljerande, förlöjligande kommentarer om och mot de människor som använder silvervatten. Jag säger inte att de gör rätt, men jag säger att de människor som nu hånar och hetsar inte heller gör det. Jag tvivlar på att någon silvervattenskonsument börjar tänka om efter att ha läst ett inlägg som kallar dem idioter. Om din uppriktiga önskan verkligen är att deras barn ska slippa silvervattnet så finns det antagligen betydligt bättre sätt att föra fram den åsikten på. Det går att vara kritisk på ett respektfullt sätt.

Och nej, det spelar faktiskt ingen roll om du någon gång har stött på en silvervattendrickare som var allt annat än respektfull mot dig. Som kanske kallade dig idiot för att du sätter din tilltro till traditionell medicin. Nej, det ger dig faktiskt ingen rätt att sparka på någon annan människa.

Det är inte svårt att klura ut hur man ska göra om man vill vara snäll. Det svåra är att göra det i en värld där de vassa och giftiga orden får likes och hejarop. Där man anses vara modig om man är lite bitsk och elak.

Sådant mod betackar jag mig för.

Vissa dagar saknar jag den mycket. Andra dagar går jag nästan sönder av saknad. 

I dag är en sådan där andra dag. 

Kanske för att jag fick prata med en av dem på telefon en halvtimme. Kanske för att jag fick se Ingrid och Hilde fnissa ha hysteriskt kul med varandra. Eller kanske för att jag fick se en stolt storasyster bära omkring på sin bebissyster i kyrkan jag besökte ikväll. I samma kyrka där det också fanns två systrar. Som verkar tycka så mycket om varandra.

Jag är väldignad med många goda vänner, jag känner mig aldrig ensam. Och jag är tacksam för det alla dagar. Men alla dagar saknar jag dem någon gång. 

Det finns något tungt i att behöva, men det finns samtidigt mycket fint i att få göra det. 

Arvid berättar vem som var i barnkyrkan i dag. Räknar upp namnen på barnen. Det är många barn och många namn, men ganska bra går det. Efter en stund har vi kartlagt dem alla.

– Och så var det en till, säger Arvid.

– Vem? frågar jag.

– Gud! säger han.

Som om det var världens mest självklara sak. Som om jag vore den nötigaste varelse han  någonsin träffat, kraftigt kognitivt utmanad. Som om Gud inte alltid skulle vara med.

Han lär mig mycket, den här Arvid. Han lär mig mycket om tålamod och kanske ännu mer om bristen på tålamod. Han lär mig mycket om frihet, om handlingskraft och om verkligt god vilja som ibland tar sig verkligt trassliga uttryck. Och han lär mig också saker om Gud. Barn tenderar ju göra det. De ser med andra ögon. De ser kanske bättre.

Jag minns vad Ingrid sa en gång. När någon frågade om det är svårt att tro på Gud när han inte syns.

– Nej. Jag tror sådant där är svårare för vuxna än för barn, sa hon.

De ser kanske bättre.

Bild: Kavilo photography