Jag tar med mig ett foto på mig själv som bebis, det ska vara med i leken. Den blivande mamman ska sedan gissa vilken vän som är vilken bebis så jag väljer ett foto som ger henne en ärlig chans. Jag har varit med förr och vet att det är svårare än man tror att gissa hur ens vänner såg ut som bebisar.

Sedan slår det mig; alla andra är säkert så unga att alla deras bebisbilder är digitala! De kanske skrattar åt mitt pappersfoto. De kanske aldrig ens sett ett pappersfoto.

Men det har de. De har till och med pappersbilder med sig. Allihopa. Jag överskattade helt klart min egen ålder, alternativt underskattade deras. Men det är inte så lätt att veta.

Vi firar vår vän. Hon som snart ska bli mamma. Vi skriver och ritar på små bodysar. Vi gissar födelsedatum, längd och vikt och ögonfärg. Vi skriver små brev till den lilla ofödda. Vi har märkligt mycket att säga till honom som vi inte ännu träffat.

Det finns sällan lika mycket förväntan i luften som det finns på en babyshower. Allt är möjligt, allt kan hända och allt kan bli. Jag hade aldrig någon egen babyshower – kunde man ens ha det 2008??? – men jag minns ju förväntningarna. Dem kunde man ha redan 2008.

Väldigt få saker blev som jag tänkte och trodde. Några månader senare skulle jag ha sagt att det mesta blev sämre. Några är senare skulle jag ha sagt att det mesta blev bättre.

I dag skulle jag säga; det finns inget större och inget bättre. Det är inte alls som jag tänkte och trodde, det är så väldigt mycket mer.

Med dem. På min födelsedagsmorgon i somras. Bild: Matilda Audas Björkholm

Mina älskade barn. Det är helt olika tårar jag fäller för er och det är helt olika skratt ni ger mig. Ni ser så lika ut, men ni är så olika. Det är nog egentligen bara intensiteten och de enorma röstresurserna som är gemensamma för er alla tre.

Jag hade hört det förr, men jag trodde det inte förrän det blev sanning i mitt eget liv. Eller jag kanske trodde, men jag förstod inte. Kunde omöjligt förstå att människor som växer upp med gemensamma gener i samma familj ändå kan bli så otroligt olika varandra. Det finns tydligen rätt mycket egenart i en människa redan från början.

Det är en stor utmaning och en ännu större glädje att få hänga så mycket med tre så olika typer. Vi får fundera mycket på vad rättvisa är och inte är och att lika regler för alla skulle innebära katastrof för alla.

De ger helt olika saker och tar helt olika saker. Är helt olika saker.

Men lika ljuvliga.

Det är ganska exakt tio månader sedan jag första gången skrev om Hildes hudproblem. Hon fick så mycket kärlek och vi fick så många kommentarer. Och ännu fler mejl och meddelanden.

Det var salvor, oljor, dieter, metoder, vitaminer, kapslar och alternativa behandlingar. Det var många människors egna berättelser. Berättelser om oro och lidande. Om frågetecken som rätats ut. Om ett före och om ett efter.

Många – kanske rentav de flesta – beskrev traditionell sjukvård som en enorm besvikelse.

När vi nu diskuterar kvacksalveri och lagar mot det så tänker jag igen på alla de tips och råd som vi fick i mars förra året. Och kanske ännu mer på alla berättelser bakom de tipsen och råden. Det finns många människor som har sökt hjälp och svar som de inte har fått av någon i vit rock på ett sjukhus. Och jag tror att vi måste ta deras smärta på allvar i stället för att bara kalla andra människor för foliehattar.

Det här är inget försvar av vaccinmotstånd eller silvervattenanvändning eller något annat liknande, det är bara mitt eget försök att förstå människor som tänker och agerar helt annorlunda än jag. Som i mina ögon rentav tänker och agerar helt fel. Jag förstår inte deras val, men jag förstå deras smärta. Den kan jag bekräfta och den kan jag känna igen.

Och jag tror ju att vägen vidare inte kan börja någon annanstans än just där. I att vi inser att nästan ingen gör som de gör för att de vill illa. Det finns annat bakom och utan att försöka se det andra tar vägen vidare slut innan den ens börjat.

Som förälder måste man hela tiden göra val, trots att den egna kunskapen ibland är begränsad och otillräcklig. Jag är den första att erkänna att jag vet väldigt lite om vaccin och silvervatten och alternativ medicin. I min okunskap väljer jag att helt kallt lita på den traditionella sjukvården och jag räknar med att mina barn kommer att kunna förstå det beslutet. Till och med förlåta det, om de mot förmodan någon gång drabbas av biverkningar.

Jag gör det jag tror att är bäst för mina barn. Och andras barn.

För vårt ansvar är ju faktiskt ännu större.

På ett av våra många sjukhusbesök.

Jag är en sådan där människa som lätt blir ivrig. Som hellre hoppar på för många tåg än för få. Som ibland i stundens hetta initierar sociala evenemang som jag en halvtimme senare inser att jag varken orkar eller vill vara med på. Som absolut led av FOMO när jag var yngre, men då hade min åkomma inget namn. Åtminstone inte ett engelskt.

Jag trodde på den där lögnen om att ett liv kan innehålla allt. Nu. Så jag försökte få det. Allt nu. Bet ihop, tackade alltid ja och var riktigt riktigt trött några gånger. Allt nu.

Det gick inte. För det går inte.

Ett liv är bara ett liv. Nu är allt vi har. Och i det nuet ryms egentligen ganska lite. Någon kanske tycker det är sorgligt, själv tycker jag att det är bara befriande.

Lögnen om att allt är möjligt här och nu är ett fängelse och en börda. Insikten om att mycket är möjligt nu och mycket annat är möjligt sedan befriar.

I ett liv som ser ut ungefär så här ryms en hel del. Men inte så mycket mer än det som finns liksom från början.

Och det är helt okej.

Alfons Åberg är väl något av en okrönt kungen av dåligt läggdags. Han ska dricka och kissa och något slags mjukisdjur ska letas fram. Det är Alfons vi använder som skräckexempel.

Eller? Är det? Faktiskt?

Alfons Åberg har i sanning mött sin överman i Arvid Kass. Vadå kissa en gång? Pröva åtta gånger. Leta efter mjukisdjur? Ha. Försök hitta den där ena specifika plastbilen som kom i kinderägget för två veckor sedan och som ingen sett röken av sedan dess?

No offense pappa Åberg, men du vet ingenting om läggdags som strular.

I två år blev det bråk nästan varje kväll hemma hos oss. Vi försökte förstås bryta det destruktiva mönstret och har hunnit testa många olika system och knep. Men de fungerade antingen inte alls eller bara någon enstaka gång.

I november testade vi ännu ett nytt system. Om Arvid stannar i rummet efter läggdags får han ha godisdag på lördag. Om man är tillräckligt gammal för att kunna somna lugnt och skönt är man också tillräckligt gammal för godisdag.

Typ.

Det fungerade.

Vi talar om en förändring från natt till dag. Nu kommer han upp kanske en eller två gånger. Förr kanske tjugo. Nu kan han ha någon enstaka fråga. Eller två. Förr kanske trettio. Skillnaden är enorm. Att få vara på gott humör också mellan åtta och nio på kvällarna är livskvalitet. Det gör så gott.

Mitt i glädjen över att det numera är så harmoniskt här hemma efter läggdags är jag onekligen lite provocerad. Så han kunde alltså hela tiden? Han bara ville inte!

På något plan har vi ju ändå funderat på om han varit otrygg eller ledsen eller bara alldeles för pigg. Att han helt enkelt var totalt omotiverad är ju på många sätt en provocerande insikt.

Frågan infinner sig. Vad mer skulle han kunna om han skulle vilja?

Jag tror att vi aldrig någonsin har fått lika mycket för 110 gram lösgodis en gång i veckan. Går det att få ännu mer?

Eller mister vi hela stycket om vi gapar efter ännu mer?

Han som kan. När han vill.

Vi vet lite mer om Hildes allergier nu, men vi vet långt ifrån allt. Vi var på allergisjukhuset i fredags, ska dit igen nu på onsdag och så en torsdag om några veckor. Vi har ju gästspelat på flera olika sjukhus sedan Hilde kom till jorden och jag har alla gånger drabbats av akut tacksamhet över att vi hittar så dåligt där och inte vet hur någonting fungerar. Jag vill inte bli hemmastadd på sjukhus. Men på det här sjukhuset är vi nog stamkunder. Tyvärr. 

Å andra sidan; på just det här sjukhuset är det inte farligt och skrämmande att vara stamkund. Mer irriterande och tråkigt. 

Alla alla alla gånger väljer jag irriterande och tråkigt framom farligt och skrämmande.

Inte för att någon någonsin får välja. Men ändå.

Hilde är troligtvis vårt mest allergiska barn. Men vet ni vad? Det känns inte så. För trots allergier och utslag och besvär är hon välmående och glad. På hugget och på gång. Livskraftig. 

En gåva är hon. Hela hon. Med utslag och allt. 

Så liten. Så utslagig. Så underbar. 

Jag läser ungdomsromanen För att väcka hon som drömmer av Johanna Nilsson. Den 14-åriga huvudpersonen diskuterar visioner och drömmar med en klasskompis.

Klasskompisen säger alltså: Jag vill ha en man och ett par ungar. Ett schysst radhus. En liten trädgård. Ett jobb med hyfsad lön – typ frisör eller sminkös eller jobba i någon klädbutik. Åka på någon charterresa lite då och då.

Det är på något sätt så befriande och så fräscht att få läsa om en tonåring som vill bara det, då typ hela resten av hennes generation verkar gå omkring och vänta på att bli upptäckta som märkvärdiga genier av något slag.

Och samtidigt.

Det finns ju absolut inget ”bara” med det. Med ett liv. Som någon vill dela med en. Jag tänker i dag att det knappast finns något större eller märkvärdigare än att någon upptäcker att hen faktiskt vill dela livet med en.

När jag var fjorton drömde jag om Hollywood. Ha. Ibland drömde jag så innerligt att jag nästan trodde. Ha ha ha. Tjugo år senare finns det kanske inget jag drömmer mindre om än just Hollywood.

Jag har landat i det förr och nu finner jag mig själv där igen. Att försöka leva ett litet liv på ett stort sätt. Det är min stora dröm. Ibland är jag nära. Och då svindlar det nästan.

Hur bygger man en lördag som den här? Om man mot förmodan skulle vilja?

Jo, man tar:

– en Hild som totalvägrar dricka sin nya ersättning när hon vaknar på morgonen

– en Hild som totalvägrar dricka också den mjölk som den nya ersättningen kan spädas ut i vid behov

– en Hild som hellre klottar med än äter morgongröten

– två syskon som slåss typ tjugo gånger den första vakna halvtimmen (och nej, det blev tyvärr inte speciellt mycket bättre sedan)

– en sväng till apoteket som resulterade i ett kvitto på 75 euro (och då stod fpa för 40 % av det mesta)

– en riktigt mardrömslik play date (där värden stod för 100 % av mardrömmen och den stackars gästen fick räddas av värdens storasyster)

– ett alldeles för kort besök på kalas hos grannar

– en alldeles för kort och åtminstone lite för intensiv tacomiddag med vänner

– ett nytt modem som absolut inte har behagat börja fungera (jag vet inte hur det är med dig, men vi är sådana som tycker om när nya saker fungerar)

– många – jag kan icke räkna dem alla – stunder av missmod och frustration och något som påminner om hjälplöshet

– men många – jag vet icke om jag kan räkna dem alla – stunder av tacksamhet och skratt och något som faktiskt påminner om frid (för vi minns ju att sann frid inte är frånvaro av storm utan att stå stadigt också när det stormar)

– en Fredrik som i slutet av dagen säger att han är så lycklig över att han får ha mig fast dagen har varit dålig (vad kärlek är? Nå, det!)

Till alla er som var med på ett hörn eller två i dag; tack och förlåt.

Mest förlåt. Det var verkligen vi och inte ni.

Typ en sådan dag.

Bild: Maria Hedengren

Han har också huppari. Svart. Och svarta jeans och svarta skor. Och mönstrade strumpor.

Men den här tonåringen befinner sig inte på ett köpcenter när han borde vara i en skola. Nej, den här tonåringen befinner sig i ett väntrum på ett sjukhus när han borde vara i en skola.

I samma väntrum som jag och min Hild.

Han är där med sin mamma, och när jag ser dem tillsammans blir jag glad. De skrattar mycket, visar varandra saker på sina telefoner, pratar med varandra. Han tittar förtjust på Hilde och konstaterar att hans fot är lika lång som hela hennes ben. Och han har rätt. Han ser hur hon härjar vilt bland leksakerna och frågar sin mamma vad han själv lekte med när han var barn. Han lekte mycket med lego.

Ja. En sådan tonåring vill man ju ha. Meningen med livet kan vara att få ha en sådan relation till sina tonårsbarn.

Jag ställer mig frågan som jag ställt mig i mötet med många andra fina tonåringar (jag har ju glädjen att snubbla över dem till vardags); hur får man sådana här tonåringar?

Och just i dag är svaret tyvärr alldeles för uppenbart. Inte genom att vara och göra som jag varit och gjort i dag.

Men det är många timmar sedan nu. Finns det någon större nåd än att några timmar ibland känns som ett halvt liv och en hel barndom?

Det finns hopp för mig också.

Till månen och tillbaka igen. Så mycket älskar jag. De dagar jag lyckas helt okej och alla andra dagar.

Bild: Maria Hedengren

Min första tanke är att de borde vara i skolan. Klockan är nästan elva en onsdag och människor i deras ålder borde vara i ett klassrum. Kan de kanske ha håltimme? Knappast. Ungdomar som besöker köpcenter på förmiddagshåltimmar brukar ha väskor. Och någon slags målmedvetenhet i blicken.

Och de brukar vara nyktra.

De fyra ungdomarna som jag ser nu är inte det. Om det är ”bara” alkohol eller om det är något ännu värre som får dem att sluddra och stirra och vingla vet jag inte.

De har huppari med huvan uppdragen över huvudet. Varför har de alltid det? Och när jag ser dem tänker jag bara att de här fyra tonåringarna är någons barn. Tanken på föräldrar som just nu sitter på jobb någonstans och oroar sig för sina tonåringar ger mig ont i magen. Föräldrar som frågar sig; Var är de? Vad gör de? Skadar de sig själva? Skadar de någon annan?

Tanken på föräldrar som inte oroar sig ger mig något ännu värre än magont. Föräldrar som gett upp. Tappat tron, tappat hoppet. Som kanske aldrig ens hade tro och hopp.

I min värld får nästan alla barn födas in i ett liv där någon har goda drömmar för dem. Där någon hoppas på dem och tror på dem. Men alldeles för många barn har ett liv där ingen någonsin orkar eller förmår bära de drömmar som alla barn borde få omges av.

De människor som inte gör som man borde är oftast bara offer för sina omständigheter. De av oss som gör som man borde – blir laglydiga skattebetalare – är ju oftast också bara offer för omständigheter. Men liksom motsatsen till offer. Och då pratar vi plötsligt inte lika gärna om det. Då vill vi så gärna tro att vi minsann har gjort en massa för att förtjäna det goda vi har.

Den här tanken är så viktig för mig. Jag påminns om den så otroligt ofta och jag söker mig aktivt till den. Den hjälper mig att se på en vilsen människa med lite mera nåd och lite mera kärlek.Och det vill jag kunna.