Ett halvt liv och en hel barndom

Han har också huppari. Svart. Och svarta jeans och svarta skor. Och mönstrade strumpor.

Men den här tonåringen befinner sig inte på ett köpcenter när han borde vara i en skola. Nej, den här tonåringen befinner sig i ett väntrum på ett sjukhus när han borde vara i en skola.

I samma väntrum som jag och min Hild.

Han är där med sin mamma, och när jag ser dem tillsammans blir jag glad. De skrattar mycket, visar varandra saker på sina telefoner, pratar med varandra. Han tittar förtjust på Hilde och konstaterar att hans fot är lika lång som hela hennes ben. Och han har rätt. Han ser hur hon härjar vilt bland leksakerna och frågar sin mamma vad han själv lekte med när han var barn. Han lekte mycket med lego.

Ja. En sådan tonåring vill man ju ha. Meningen med livet kan vara att få ha en sådan relation till sina tonårsbarn.

Jag ställer mig frågan som jag ställt mig i mötet med många andra fina tonåringar (jag har ju glädjen att snubbla över dem till vardags); hur får man sådana här tonåringar?

Och just i dag är svaret tyvärr alldeles för uppenbart. Inte genom att vara och göra som jag varit och gjort i dag.

Men det är många timmar sedan nu. Finns det någon större nåd än att några timmar ibland känns som ett halvt liv och en hel barndom?

Det finns hopp för mig också.

Till månen och tillbaka igen. Så mycket älskar jag. De dagar jag lyckas helt okej och alla andra dagar.

Bild: Maria Hedengren

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s