Ett av mina barn pirrar i hela kroppen av lycka, applåderar spontant och ropar:

– Jag älskar mig själv!

Och den andra kontrar med:

– Jag också!

Och jag vill bara ropa STOPP! Stanna bandet nu! Låt det bara vara så här. Jag vet ju att det kommer andra tider. Tider när de ser skavanker och brister. Stora näsor och oren hy. För stort eller för smått. För platt eller för runt. För fel och för ful.

Jag vet inte när de tiderna kommer, men att de kommer vet jag. Att de kommer lite närmare varje dag vet jag också.

Men just i dag tänker jag inte på det. Jag tänker på nåden i att få ha barn som älskar sig själva och tycker om dem de är. Och jag tänker på dem som just nu har ett barn som är finast i världen men tror nog något annat. Styrka till er.

”Alla dagar glimmar någon gång och jag försöker envist hitta glimret.”

Så beskriver jag själv min blogg i presentationstexten här intill.

Så. Nu när klockan är 23.32 och jag i den bästa av världar hade fått sova redan länge ska jag lista glimret i dag. 1 april 2019.

Glimmer 1: jag fick läsa studenttexter tillsammans med en kollega. Hon är så klok och rolig och fin och det är enormt skönt att få bolla med någon annan. Två läsare ser bättre och mer än en. Två läsare har väldigt mycket roligare än en.

Glimmer 2: jag fick springa i något som jag bestämt tror att var solsken. Allt känns ljusare och lättare efter fem kilometer i hanterbart tempo.

Glimmer 3: jag fick gå på födelsedagskalas. Älskar att det finns en trettiotreåring som vill bli firad. Älskar att han finns i vårt liv.

Glimmer 4: jag fick dela kvällste och liv med de unga vuxna som på olika sätt jobbar med församlingens ungdomsarbete.

Glimmer 5: jag fick två jättefina bilder av min fantastiskt begåvade, fotograferande syster. Två bilder som påminner mig om sommarlivet som väntar.

Så visst glimrade det till också i dag. Även om det gjorde annat också.

Ikväll har jag varit på besök i grannförsamlingen. Ikväll har jag fått predika på kvällsmässa där. Det var – helt utan min förtjänst – en verkligt fin mässa. Enkel, vacker och stark. Samtidigt. Jag är själaglad över att jag fick vara med där. 

Jag predikade om längtan. Och jag ska inte återge hela min predikan, men i något skede sa jag så här:

”Ändå har jag fått ställa mig själv en fråga den här våren som har lärt mig något viktigt om längtan, mer än jag egentligen ville lära mig. Jag har fått ställa mig själv frågan; tror jag att Gud kommer att ge mig det jag längtar efter, det jag behöver? Också fast jag inte ser några tydliga bevis på det?”

Och i ett annat skede landade jag i det här:

”Att leva ett liv i tro på Jesus är inte att leva ett liv utan längtan, ett liv utan obesvarade behov. Men att tro är i bästa fall att leva ett liv i visshet om att någon som är större än jag bär mig, ser min längtan och tar hand om den. ”

Just ikväll visste jag att det är så. 

Hon var den första människa någonsin som jag minns att jag tyckte var snygg. Först ikväll såg jag dokumentären om henne. Först ikväll såg jag Älska mig för den jag är.

Det finns hur mycket som helst att säga men liksom inga ord att säga det med. Tänk att det kan vara så lätt att knäcka en människa. Tänk att det krävs bara en enda som vill knäcka. I relation till hur svårt det är att älska en människa hel, hur många som krävs för att det ska vara möjligt.

Tyvärr är Josefin Nilsson inte den enda. Tyvärr är hon en av många som tyvärr kommer att bli många fler. Och vi vet att Finland må vara det lyckligaste landet i världen, men att Finland samtidig är ett land där skamligt många kvinnor blir utsatta för våld av en man som står eller har stått dem nära.

Så får det inte vara. Det får inte vara en enda till.

Jag brinner för Josefin. Och jag brinner för hennes ödessystrar. Och jag brinner för att vi ska kunna bryta det här mönstret, för att det ska ske en förändring.

Så här får det bara inte vara.

Hon börjar vara stor, min förstfödda. I dag bjöd hon in alla flickor på klassen hem till oss. Hon planerade själv i detalj vad hon skulle bjuda på, ställde i ordning och ingen av oss föräldrar kunde eller behövde vara hemma.

Samtidigt börjar hon inte bli större än att hon bjöd in till födelsedagskalas för sina mjukisdjur Bus och Dus.

Och kompisarna kom. Och de hade gjort små presenter till kalasbarnen. Presenter . Jag tror jag blev lite glansig i ögonen när läsintresserade Bus fick böcker och tidningar och glasögon. De fick liksom presenter som passade deras små personligheter perfekt. Ingrid har vänner i världsklass.

Att vara nästan elva verkar härligt. Stor och liten i en sällsynt bra blandning.

Ja. Ni ser ju själva. Litteraturintresserade Bus och musikintresserade Dus med sina gåvor.

Vad jag gör just nu? Sitter i vardagsrummet och hör hur Hilde och Arvid leker tillsammans i rummet intill. De pratar, berättar, sjunger, läser, skrattar och springtävlar (!) tillsammans. Bara de två.

Jag tror bestämt att det är världens vackraste ljud.

Det är väldigt nytt, det här med att de två kan ha längre stunder som är bara deras. Att de får ha varandra är en enorm gåva. Arvid vill ju alltid gemenskap, samvaro, tillhörighet, umgänge. Han längtar aldrig till ensamheten och vi andra räcker liksom inte till. Jag hyser en förhoppning om att Hilde kommer att göra det. Räcka till, alltså. För när hon ser på sin storebror berättar blicken att hon vill vara med. På allt. Alltid. Så länge han är där.

Och han. Han låter henne vinna varje lopp. Han låter aldrig någon vinna ens ett enda.

Bild: Maria Hedengren

Hur det känns? Tack, det beror på vilken dag du frågar. I dag äger jag en enorm tillförsikt. Som en vuxen Madick kände jag livet i mig när jag vandrade omkring på min barndoms gator i Vasa. Sken solen i dag i Vasa? Den måste ju ha gjort det.

Jag köpte hem mitt bästa rågbröd, brödet som i sig är orsak nog att flytta till Österbotten. Jag långlunchade med en vän och var själaglad över hur mycket oftare jag kommer att kunna långluncha med henne snart.

Ingenting är annorlunda nu än för ett dygn sedan. Ingenting. Allting är annorlunda.

Tillförsikten kan för all del vara borta i morgon. Men jag tänker njuta av den i dag.

Lifvet. Ja.

I dag på morgonen i mitt nyaste barndomshem. Barndomshem since jag var 34.

I efterhand ska jag skriva så mycket om den här märkliga våren. Jag har redan börjat formulera några av texterna i huvudet, texter som jag tror kommer att bringa hopp och ljus. Men eftersom alla de texterna tvunget bara slutar mitt i så når de ingen annan ännu. Eftersom jag bara skriver om sådant jag har distans till och kan hantera blir det mesta osagt nu.

Det är en märklig tid. På inget sätt bara dålig, på många sätt faktiskt bra och på en del sätt rentav fantastisk. Men en märklig tid.

Det var inte det här jag hade hoppats på. Jag tror det kan bli bra ändå.

(Ja, det sista rimmade. Nej, det var inte meningen.)

Mitt i allt det märkliga skulle jag i dag mejla över en bild på mig själv. Jag valde den här, tagen av min syster Matilda Audas Björkholm. Jag väljer alltid den. Vackrast, fick jag som svar av en fin människa på andra sidan. Min själ behövde det.

Jag borde gå omkring och angsta över flytten. Ha någon slags respekt för det faktum att hela vårt liv ska packas ihop snart och flyttas 431 km bort. Men nej. Helt utan både självbevarelsedrift och verklighetsförankring går jag omkring och tror att det faktiskt ska gå ganska bra. Och jag tror dessutom att jag därtill ska bli positivt överraskad över hur bra det kommer att gå.

Sådan är jag.

Det är en livshållning som förvisso är bra att ha i nästan alla lägen, men inte packar ju den i sig ner någonting i lådor.

Så nu undrar jag hur man ska göra det här projektet så:

a. smärtfritt

och

b. snabbt

och

c. billigt

som möjligt?

Jag tar emot tips och råd av alla med mer verklighetsförankring än jag själv.

Jag har börjat lite lätt och har rensat mina klädskåp. Jag frågade mig vilka plagg som sparkar joy och märkte att det är de flesta.

– Jag tycker om dig, Hilde, säger jag en dag när vi äter typ kvällsgröt.

– Mamma tycker om Hilde, upprepar hon nöjt.

– Ja, så är det.

– Pappa tycker om Hilde.

– Ja, pappa tycker också om Hilde.

– Ingrid tycker om Hilde.

– Ja, det gör hon.

– Arvid tycker om Hilde.

-Jättemycket tycker han om Hilde.

– Iitu tycker om Hilde.

– Ja, också Iitu tycker om Hilde.

Det är tio månader sedan Iitu var en regelbundet återkommande del av vår vardag. Tio månader sedan hon var Hildes dagmamma. I Hildes liv är tio månader vad femton år är i mitt. Ändå minns Hilde fortfarande hennes kärlek.

Jag tycker det är så vackert.

Det är en berättelse om (minst) tre vackra ting:

1. Iitu är fantastisk. På riktigt.

2. Den kärlek vi får som riktigt små bär vi med oss länge efteråt.

3. Hilde har lätt för att känna sig älskad. Hon är inte svårövertalad om någon förklarar kärlek. Så får det gärna fortsätta vara.

En Hild och hennes Iit.