Jag borde gå omkring och angsta över flytten. Ha någon slags respekt för det faktum att hela vårt liv ska packas ihop snart och flyttas 431 km bort. Men nej. Helt utan både självbevarelsedrift och verklighetsförankring går jag omkring och tror att det faktiskt ska gå ganska bra. Och jag tror dessutom att jag därtill ska bli positivt överraskad över hur bra det kommer att gå.

Sådan är jag.

Det är en livshållning som förvisso är bra att ha i nästan alla lägen, men inte packar ju den i sig ner någonting i lådor.

Så nu undrar jag hur man ska göra det här projektet så:

a. smärtfritt

och

b. snabbt

och

c. billigt

som möjligt?

Jag tar emot tips och råd av alla med mer verklighetsförankring än jag själv.

Jag har börjat lite lätt och har rensat mina klädskåp. Jag frågade mig vilka plagg som sparkar joy och märkte att det är de flesta.

– Jag tycker om dig, Hilde, säger jag en dag när vi äter typ kvällsgröt.

– Mamma tycker om Hilde, upprepar hon nöjt.

– Ja, så är det.

– Pappa tycker om Hilde.

– Ja, pappa tycker också om Hilde.

– Ingrid tycker om Hilde.

– Ja, det gör hon.

– Arvid tycker om Hilde.

-Jättemycket tycker han om Hilde.

– Iitu tycker om Hilde.

– Ja, också Iitu tycker om Hilde.

Det är tio månader sedan Iitu var en regelbundet återkommande del av vår vardag. Tio månader sedan hon var Hildes dagmamma. I Hildes liv är tio månader vad femton år är i mitt. Ändå minns Hilde fortfarande hennes kärlek.

Jag tycker det är så vackert.

Det är en berättelse om (minst) tre vackra ting:

1. Iitu är fantastisk. På riktigt.

2. Den kärlek vi får som riktigt små bär vi med oss länge efteråt.

3. Hilde har lätt för att känna sig älskad. Hon är inte svårövertalad om någon förklarar kärlek. Så får det gärna fortsätta vara.

En Hild och hennes Iit.

Inte för att jag räknar, men nu har det hänt två gånger. Hon har gått fram till honom, helt oprovocerat, och sagt:

– Jag älskar dig, pappa.

Och inte för att jag räknar nu heller, men det har hänt noll gånger att hon helt oprovocerat bedyrat mig sin dyra kärlek.

Hon. Som så länge var så mycket min. Jag var solen i hennes liv. Nu har hon två solar. Inget gör mig gladare än det.

Vi trodde det skulle komma trettio personer. Det kom fyrtio. Tror jag. Helt omöjligt att hålla räkningen.

Hälften känner jag inte, men syskon är de. Inte ens hälften hade en sittplats, om man med sittplats menar stol. Lika få kunde hänga upp sina jackor eller ställa ifrån sig sina skor på ett rimligt sätt.

Ändå; aldrig är jag lika förälskad i vårt hem som när det är fullt med människor. Må vårt nya hem vara lika öppet. Må lika många vilja komma.

Också när det ser ut så här kan jag älska det. Älskar att få ha ett hem med liv.

Arvid rockar sockorna varje dag. Inte som ett statement utan som att han tycker att det är överskattat med likadana strumpor. Jag måste erkänna att jag håller med. Rena och hyfsat hela strumpor är väl rimligt att förvänta sig av ett i-landsbarn men att kräva att strumporna dessutom ska ha samma mönster och färg känns ju nog lite… överspänt.

Lite som det ju faktiskt känns lite överspänt att kräva att människor ska ha samma mönster och färg.

Förstås rockar han sockorna också i dag, men i dag gör han det som ett statement. Vilket kommer att behöva förklaras, det är ju inte så att någon kommer att fråga varför han har olika strumpor eftersom ingen i förskolan någonsin har sett honom med likadana. I dag rockar han sina sockor för att annorlunda är bra. Och i år är det lite extra bra eftersom just det här goda annorlunda finns i vårt eget liv på ett helt annat sätt i år än något annat år.

Det finns en prins i vårt liv som vi firar i dag. För att varje kromosom han har är underbar. För att han är viktig. För att han gör världen bättre, vackrare och roligare. För att jag är så innerligt glad och tacksam över att hans annorlundaskap kommer att vara en självklar sak för mina barn.

Arvid är en sockrockare som inte riktigt förstår grejen. Alla är ju annorlunda. Ju. Hilde har glasögon. Ingrid har jättemånga tandställningar. Marius har Downs syndrom. Det finns något annorlunda med oss alla.

Må han aldrig förstå grejen. Må han alltid tycka att annorlunda är något som gäller oss alla.

Må vi alla.

Själv tar jag i från tårna och rockar hela sockbyxorna. För den lilla pojke som finns i vårt liv. För att hans värde och hans rättigheter för alltid ska vara detsamma som andras.

Arvid ville i dag göra filmdebut på bloggen.

Jag hade nästan hunnit glömma hur stort det är. Han påminde mig. Med besked.

Ibland tänker jag att det måste vara något av det roligaste och bästa med föräldraskap; att också det lilla blir stort när man ser på det med små ögon och ur små perspektiv.

(Och jo. Vi vet att han borde klippas. Men vi tycker alla – inklusive han själv – att han är så himla gullig i sin vilda frisyr. Han tycker själv att han delar frisyr med Mohamed Salah och det vill han förstås ogärna sluta med.)

För femton år sedan satt jag på en restaurang i Jakobstad och undrade om han någonsin skulle fråga eller om jag borde ta över. För jag anade att det låg en fråga i luften. Det gjorde det. Och innan jag hann kapa situationen hann han ställa den.

Vill du gifta dig med mig?

Jag ville. För femton år sedan sa vi vårt första ja och sedan dess har det blivit många.

Det vi har i dag är det som jag är allra mest ödmjukt tacksam för. Och det vi har i dag är samtidigt det som jag är mest stolt över. Kärleken må vara en oförtjänt gåva, men den är samtidigt en gåva som förutsätter sin förvaltare. Den som inte förvaltar den gåvan kommer att förlora den.

Vi har försökt förvalta vår gåva. Vi fick varandra och sedan dag ett har vi försökt förvalta varandra väl. Det handlar om stora saker. Om att drömma tillsammans, göra avgörande livsval, skapa gemensamma värderingar. Men minst lika mycket handlar det om små saker. Om att hänga upp tvätt och låta den tröttare ligga kvar på soffan. Om att säga tack och förlåt. Om att dagligen förundras över att den andra finns där. Varje dag säger minst en av oss: Tänk att vi får ha varandra. Varje dag menar vi det.

Bild: Maria Hedengren

Jag har packat de två första flyttlådorna. Julpynt, borde det stå på dem, men eftersom vi inte hade någon lämplig penna står det ingenting. Men lådorna står där och väntar. De vet antagligen bättre än jag hur nära det börjar vara nu.

Jag erkänner; jag hade hoppats att jag skulle ha färre frågetecken och flera svar när jag började packa flyttlådor. Jag hade gärna haft flera konkreta målbilder och färre pågående processer, men vi får ju inte alltid som vi vill. Det är en del av det villkor som är liv.

Det är bara det att jag är en mästare på att se fram emot saker. Glada överraskningar är ju fantastiska, men också de gladaste snuvar mig på någon slags konfekt eftersom minst halva mitt nöje är att få se fram emot. Just nu ser jag mest bara fram emot att få se fram emot eftersom jag vet så lite.

Jag antar att det här är nyttigt för mig. Det är väl nu jag får växa i tillit och förtröstan. Tänker jag lite sorgset och packar ner en julgransboll och en herde som ser dagsljus igen i en helt annan del av vårt land. I vårt nya hem.

Ingen enda gång har jag tvivlat på att det här är rätt. Men det betyder inte att det alltid är lätt.

– Det är tur att Hilde fick glasögon, säger Arvid en dag i bilen på väg till dagis.

Jag håller med. Det är ju tur att den som behöver glasögon får glasögon, så att synen fungerar som den ska. Liksom. Arvid tänker inte så.

– Det är tur för att hon såg nästan naken ut utan glasögon. Det var liksom något som saknades i hennes face.

Han tycker nog väldigt mycket om henne.

Som bekant kan man stava till kärlek på många olika sätt. I dag har mina föräldrar stavat på ett av de vackraste sätt. Med riktigt stora bokstäver.

Vad de har gjort?

De har hämtat mig från tågstationen i en österbottnisk stad. De har sedan skjutsat mig till en arbetsintervju i en andra österbottnisk stad. Efter det har de skjutsat mig till tågstationen i en tredje österbottnisk stad. De har liksom bott på riksåttan i dag, för min skull. Det är ren kärlek. Jag känner mig orimligt älskad och bortskämd. Och väldigt, väldigt tacksam.

Jag läser på inför intervjun. Mamma fotograferar mig.