Vi stiger av fjärrtåget och lokaltåget. Vi släpar och bär hem orimligt många väskor för en veckoslutsgrej. Vi hinner dimpa ner i soffan hemma. Jag kollar svenska.yle.fi och rubriken om knivdåden i Haga är det första som möter mig. Vårt Haga.

Jag går och pratar med barnen direkt. Så att de inte ska bli rädda om någon säger något i skolan dagen därpå, tänker jag. Det var ett bra drag. Bara en liten stund senare säger någon något i klassens whatsapp-grupp. De blir inte rädda.

Men förvirrade, nästan förundrade. Varför gjorde mannen så här? Hur kan man göra så mot sina egna barn och deras mamma? Jag svarar så avdramatiserande men sanningsenligt jag bara kan.

– Visst är det jätteovanligt? frågar en.

Och när jag svarar på just den frågan blir min strävan efter avdramatik för en stund större än min strävan efter sanningsenlighet.

För det är ju förstås ovanligt men samtidig alldeles för vanligt. Vi är ett alldeles för litet land för att ha rubriker som den här så ofta som vi har dem. Att hemmet fortsättningsvis är den farligaste platsen för en kvinna är ett misslyckande på så många olika plan.

Jag vill ändå tro att världen och också vårt land blir bättre och tryggare. Att morgondagens kvinnor och barn och män får vara tryggare än dagens. Vi har alla så mycket att vinna på det. Ett tryggt samhälle är ett bra samhälle. För alla.

Må framtidens barn få ett helt sanningsenligt svar:

– Det är jättejättejätteovanligt.

Jag skulle kunna skriva om hur det känns att sova på svärföräldrarnas köksgolv på en 120 centimeter kort madrass. Bredvid ett missnöjt barn som aldrig sovit lika dåligt som i natt. Jag skulle kunna skriva om det febersjuka barn som ockuperat en föräldrafamn konstant de senaste två dagarna. Jag skulle kunna skriva om hur ofantligt trött och irriterad jag är just nu.

Och allt skulle vara sant.

Men jag skulle också kunna skriva om den här bilden som blev sänd till mig i går på morgonen.

Den föreställer mina två äldsta barn på frukost hemma hos mina föräldrar. Jag skulle kunna skriva om det vackra i att få tro att sådana frukostar blir fler och oftare i vårt nya liv än i vårt nuvarande. Jag skulle kunna skriva om hur tacksam jag är när jag tänker på den gåva mina barn får när vi flyttar betydligt närmare både mor- och farföräldrar.

Och allt det skulle vara precis lika sant.

Livet. Det är som det är. Och i någon mån som vi ser det och tar det.

I går åt jag min sista lärarmiddag med Lärkans abiturienter. Jag fick äta gott och samtala ännu godare med några av dem som kommer att forma och bära framtiden. Smarta, fina, roliga människor med hjärtat på rätt ställe. Det är helt omöjligt att inte vara stolt och glad över dem.

De gav också min sista lärarmiddag en verkligt gyllene guldkant när jag fick ta emot ett pris:

Bilden är suddig men jättefin och tagen av min fantastiska bordsdam. Du kanske kan läsa vad som står på diplomet eller så kan du inte. Det viktiga är att jag kan.

– Du kan hänga det på väggen i ditt nya klassrum i din nya skola, föreslog en av abiturienterna.

– Eller ha det som bilaga när du söker jobb, tyckte en annan.

Visst har jag sagt att jag tycker om dem? Att de är det bästa med det bästa jobb som finns.

Jag kom hem alldeles för sent och skulle iväg med tåg alldeles för tidigt. Sov mindre än tre timmar i natt. SÅ värt det. Tack, Abi 2019!

Jag längtar aldrig bort från honom. Ingenting är sämre för att han är med, mycket är bättre. Men jag kan ibland längta efter ensamheten. Och just nu är den min. Inte länge. Men en stund och en stund jag tar vara på. Vilket i praktiken innebär att jag inte plockat upp en enda leksak trots att det finns sjuhundra att välja mellan. Inte heller har jag tvättat kläder trots att det skulle vara kul att hitta tvättkorgen under berget av smutstvätt. Och naturligtvis har jag inte heller lagat mat eller tömt diskmaskin.

Men jag har sprungit fem kilometer i äcklig blåst, jag har talat nästan en timme på telefon med en kompis och jag har sett märkligt många klipp från Mamma Mia. Både ettan och tvåan. Jag har också nästan sökt jobb och jag har ätit orimligt mycket glass för en torsdag i februari.

Jag tror jag har gjort allt rätt.

Det är konstigt. Alla, alla, alla dagar är jag tacksam för den familj som är min. Och ändå gör en liten paus så hejdlöst gott ibland. Som nu.

Jag lever (tyvärr) inte i någon drömvärld där alla människor får allt de vill ha. Jag lever i den här riktiga världen där nästan ingen får allt, de flesta får något och en del får alldeles för lite av det de drömmer om.

Men i dag klev jag över tröskeln till ett hus som manifesterar att vi också i den här riktiga världen ibland kan få allt vi drömmer om och ännu mer än vi vågar hoppas på. Och även om jag fortfarande lever i samma riktiga värld så blev jag påmind om att vi faktiskt får drömma. Om att jag faktiskt får drömma.

Jag tror ju att Gud ibland ger oss helt osannolikt goda gåvor. Jag fick i dag se att han har gett våra godaste vänner en sådan. Jag behövde bli påmind om Guds godhets rikedom. (För att plötsligt en februarikväll citera den psalm som mer än mycket annat manifesterar sommarlov.)

Jag har grälla yllesockor, ljusgrå mjukisbyxor och leopardmönstrad överdel. Håret är uppsatt i en slarvig knut mitt på huvudet (osannolikt osmickrande på mig) och jag är så där oskönt ultraröd i ansiktet som man kan vara efter första länken efter en alldeles för lång paus.

Allt ovan = jag är inte speciellt snygg.

Men han ser inte det.

– Du är nog het, säger han när vi möts i hallen mellan diskmaskin och/eller tvättmaskin och den där förhatliga evigt pågående leksaksupplockningen.

Tänk att han ser det – för blotta ögat är det ytterst osynligt. Tänk att han säger det – många skulle ju inte.

Om jag skulle tro på något konstruktivt i att säga saker som Find someone who looks at you the way… skulle jag säga att hans blick på mig är en vinnare.

Att han är min är i sanning en av mitt livs i särklass största gåvor – och jag fick ändå en hel del. Han är nog het.

Blick: min man Fredrik Kass

Bilder: min syster Matilda Audas Björkholm

När han blev präst ansåg han att kvinnor inte borde bli det. Det var hans teologiska åsikt. Men han har tänkt om och ändrat uppfattning.

Han är biskopskandidat nu. Han är till och med (åtminstone) två biskopskandidater nu.

Att tänka om är inte svagt. Det är mänskligt och det är dessutom otroligt viktigt. Därför måste vi sträva efter ett klimat där det okej att göra en resa och ändra uppfattning. Där det är okej att till synes plötsligt ha en annan åsikt. Där det är okej att säga emot det man själv sa förr.

Om klimatet blir för hårt är det nästan omöjligt att tänka om. Och då blir världen mindre, farligare och fattigare. Då stampar allt på stället. Vi behöver berättelser om människor som har ändrat sig. Därför är jag glad att vi har biskopskandidater som berättar också den berättelsen.

Min svåger ligger på soffan och försöker vila. Försöker jo, för det är svårt att komma till sömngivande ro mitt i det som är vår gemensamma tillvaro. Men där ligger han och försöker. Och så kommer Arvid förbi och klättrar upp i hans famn för att mysa lite. Bara för att mysa lite.

Tänk att min son får ha min svåger.

Vi startar mot den färja som lite för snart ska ta oss mot den vardag som är vår och som vi tycker så mycket om. Arvid gråter i bilen. Inte ens en hel vecka hos kusinerna gav tillräckligt med lek. Hilde uttrycker också missnöje med vår avfärd genom att prata om sin moster.

– Jag saknar moster Matilda. Jag vill vara i moster Matildas famn.

Tänk att min dotter får ha min syster.

Och tänk att också vi får ha dem. Tänk att vi sitter uppe alldeles för sent för att samtalen inte får ta slut. Tänk att vi får skratta så mycket tillsammans och tänk att det är så lätt att prata om det svåra och sköra.

Och tänk att jag får ha mina syskonbarn. De är ljuvliga. Så olika varandra och så olika mina egna barn. Så väldigt festliga och så väldigt älskade.

Jag känner mig aldrig lika rik och tacksam och förundrad som när livet bjuder på gemenskap med största tänkbara G.

Jag och ett av syskonbarnen. Fotograferade av systern. Förstås.

Ett diktdu sökte en gång en kvinna, fann en själ och blev besviken. Själv sökte jag en gång ett jobb, fick ett nej och blev ledsen.

Jag trodde egentligen aldrig något annat. Jag hade blivit förvånad om jag hade fått jobbet, men jag blev också förvånad över hur ledsen jag ändå blev. Trodde kanske att min besvikelse skulle vara lika liten som mina förhoppningar. Men nej.

Det gör fruktansvärt ont att bli bortvald. Också om man hade räknat med att bli det. Och jag ville så oerhört gärna ha det här jobbet.

Men jag har ju en nästan orubblig tro på att Gud öppnar fönster när han stänger dörrar. Därmed har jag också en nästan orubblig tro på att det finns en plats som är ämnad för mig, även om det är svårt att tro när man ser bara den stängda dörren.

Jag ska plåstra om min sårade stolthet och sedan ska jag leta efter fönster. Medveten om att jag faktiskt är en lika bra lärare nu som innan jag fick mitt nej. Hur det än känns.

I ett klassrum där jag snart får vistas alldeles för sällan.

Jag visste att det skulle vara sjukt bra stämning och det var det. Jag visste att jag skulle bli medryckt i stämningen och det blev jag. Jag visste att jag helst inte skulle hitta på egna stämmor i fotbollssångerna (det sa Fredrik strängt till om när jag testade då vi övade på hotellrummet) och jag undvek det.

Jag visste inte att vi skulle stöta på Anton Hysén utanför stadion efteråt. Och jag visste verkligen inte att jag – som aldrig blir starstrucked och har noll behov av att ta selfies med kändisar – skulle hamna på en sådan selfie.

– Får min fru ta en selfie med dig? Hon är lite blyg och vågar inte fråga själv, sa Fredrik som till skillnad från mig alltid är lite starstrucked.

Jag förgicks av skam, men det enda som eventuellt hade kunnat göra läget värre hade väl varit torftiga ursäkter och bortförklaringar. Så här är jag och Anton Hysén:

När min man minst anar det ska jag kalla honom blyg och hämnas.

Senare tillägg: Det finns förresten en annan sak som skulle ha varit ännu värre än torftiga ursäkter och bortförklaringar; om det hade varit ett filmteam med när selfien togs. Tyvärr var det det. Må någon ansvarig inse det ytterst begränsade underhållningsvärdet i att Anton Hysén får leta efter blyg kvinna bakom en husknut. Må någon.

All publicitet är inte god publicitet.