Det finns många berättelser om mig och mitt liv. Här kommer en.

Hilde och jag vandrar omkring i botniahallen. KAJ ska börja spela om en kvart och vi springer av oss lite inför ett par timmar av stillasittande. En man jag aldrig har träffat kommer fram till mig, presenterar sig och tar i hand. Och så säger han att han är så glad att vi har kommit till Kvevlax och församlingen här.

– Vi har bett för er ända sedan vi fick veta att ni var på väg.

Jag blir lite ställd. Kan man bli annat? När en människa man inte känner bär fram en i sina böner? Jag får nog inte ens fram hur mycket hans ord betyder.

Att få vara buren av andras böner är något av det finaste en människa kan få vara. Jag tänker ju dessutom att de här bönerna har blivit besvarade. Vi har landat så mjukt. Nästan osannolikt mjukt.

En del av min mjuklandning är det fantastiska faktum att jag skriver det här på en buss i Helsingfors. Har fått umgås med en bästa vän hela kvällen och är nu på väg hem till en annan bästa vän. Också det jag inte ens trodde att jag kunde be om har blivit.

Jag och en av de bästa när vi förra året handlade julpynt på Stockmann och nostalgiskt tog en bild eftersom vi trodde det var sista gången vi fick uppleva just den jultraditionen tillsammans. Ha! Vi trodde SÅ fel.

Vi gjorde som de flesta andra igår och firade KAJs första tio år. Vi borde ha gjort det utan Hilde (och stundvis utan Arvid), men det är lätt att vara efterklok. Trots att konserten alltså hade sitt (höga) pris var det SÅ värt det. Jag är ju visserligen inte känd för att vara svårrörd, men det blev faktiskt en kväll som verkligen tog tag i mig.

Varför?

1. Det var otroligt proffsigt. Så bra musik. Så bra texter. Så bra ljud. Så bra ljus. Så bra allt. Hägklassigt och välgjort och fantastiskt på alla plan.

2. Det var otroligt sympatiskt. Det är ju inte bara det – eller ens mest det – att de är begåvade. De är liksom bara så härliga.

3. Det var otroligt viktigt. De når ju en bred publik och inför den härligt breda publiken belyser KAJ på ett fint sätt den ibland onödigt trånga mansrollen. Dels driver de i flera texter på ett kärleksfullt sätt med män som inte kan, vill eller får tala om sådant som är viktigt på riktigt och dels är de själva i sin existens en motvikt på så enormt många plan. När de stod och kramade om varandra på scenen i slutet av föreställningen till stående ovationer av fyratusen tror jag att också se svårrörda fick se sig besegrade.

Österbotten. Lite roligare, lite vackrare och lite bättre för att KAJ finns.

Taco hej.

I vårt liv finns en människa som började fundera på en lämplig födelsedagspresent till Hilde. Vad kan en liten Hild tänkas vilja ha? Liksom?

Och så landade hon här:

Hon sydde en biskopsdräkt till Hilde! Fatta! Idén är genialisk och genomförandet håller minst lika hög nivå. En helt perfekt födelsedagspresent till vår lilla treåring som ju är en stor vän av biskopen. Tack, finaste Anna-Karin!

För den som behöver påminnas om förlagan:

Bild: Markku Pihlaja/Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland

Hur likt? Så likt!

Hur fint? Så finast!

Ikväll har jag och två av barnen ätit fredagsmiddag hemma hos mamma och pappa.

– När blir det efterrätt? frågade Hilde efter två och en halv portion lax ovh potatis så pappa fick gå till butiken och köpa glass.

Jag satt en stund i massagestolen. Barnen lekte och tittade på Buu-klubben. Jag satt och pratade med mina föräldrar och tänkte att det här. Det var ju liksom det här jag såg framför mig för ett år sedan när det blev klart att vi skulle flytta. Efter att i tio år ha haft med mig packning varje gång jag besökt mina föräldrar är det en ofantlig lyx att bara ta med sig en blöja och två barn och åka hemifrån och sedan vara hemma igen några timmar senare.

Allt har sin charm. Att alltid ha med sig tandborste och stanna över natten ger ett annat slags umgänge, ett på inget sätt bara dåligt umgänge. Men vi som ser halvfulla glas (jag har aldrig haft ett halvtomt) ser ju det goda med det vi har nu och det finns mycket gott med att ha de nära nära.

Livet. Nog är det mangleis, hörni. Jag avslutar dagen med att gråta lite för att Maarit Feldt-Ranta inte längre finns på jorden. Och för att Finlands lucia 2019 är så fin och har tidernas bästa farmor. Och för att min vän Christa ikväll har talat inför stor publik om sin väg tillbaka från hjärnblödning och afasi. Och lite också för att ett möte idag tog tag i mig och vägrar släppa.

En enda liten dag sent i november kan rymma så mycket. Så mycket sorg, så mycket glädje, så mycket tacksamhet och så mycket kämpaanda.

Det är stort att få leva. Det är mangleis.

Hon kom till oss på första advent, på beräknad dag. Hon var gåvan vi hade väntat på.

Hon var allas vår älskling direkt från början. Att få födas som tredje barn i en familj är att få födas in i en flock där många älskar villkorslöst. Jag kommer aldrig att glömma hur barnens kompisar trampade upp namnet HILDE i snön utanför vårt hem i Helsingfors när hon var alldeles ny.

Hon lärde oss mer om väntrum på sjukhus än vi egentligen ville veta. Men hon lärde oss också att väntrum kan vara av många olika slag och att vi har skonats från alla de värsta.

Ännu mer har hon lärt oss om glädje och tacksamhet och kärlek.

Mest av allt är hon bara helt fantastisk. Hon är så ofantligt gullig och så ofantligt festlig och idag har vi fått fira att hon fyller tre år.

Älskade Hilde! Allt är roligare och bättre för att du finns!

Bilder: syster och moster Matilda Audas Björkholm

Jag är imponerad! Och inte det minsta förvånad.

De orden, och just kombinationen av dem, kan vara det finaste utlåtande en människa kan få. Det utlåtandet fick jag nyligen och det lever jag länge på. Det flyger jag länge och långt och högt på.

Må vi aldrig glömma hur lätt det är att ge en annan människa vingar. Ofta handlar det bara om att se och om att säga högt vad vi ser.

Jag ids inte ens ursäkta att det blir så mycket Hilde här nu. Men hon är så festlig just nu och jag vill minnas allt. Senast igår läste jag några blogginlägg från 2012 högt för Ingrid, hon älskar att möta sitt yngre jag. Att jag nu tröttar ut er med Hilde kommer att ge henne samma möjlighet år 2027. Tänker jag.

Dagens Hild: hon ville leka kyrka. Jag var Kristi, Fredrik var något lite obestämt och Hilde själv var diskopens pappa. Med stort allvar kom hon fram till mig, tog något ur sin mun och sträckte det mot min:

– Kristi blod för dig i kylen.

Och sedan till Fredrik:

– Kristi blod till dig i kylen.

Jag sa ju det. Så festlig.

När jag gör sådant som i de flestas böcker klassas som helt normalt (typ handlar lite mat med Hilde eller tillreder en potatisbaserad vardagsmiddag) säger Fredrik ibland att jag verkligen har hela paketet. Det har därför blivit ett uttryck som vi tar till när jag gör något som jag egentligen inte orkar och vill för att göra någon annan glad.

I skrivande stund har jag hela paketet. Det finns nämligen en bänk i vårt nya hem som under hela vår tid här har fungerat som förvaringsplats och avställningsyta för den mycket vida och förhatligt stora kategorin diverse. I skrivande stund är Fredrik på innebandy, olyckligt omedveten om att bänken numera är tom för första gången sedan vi flyttade hit. Jag har sorterat böcker, foton, medaljer, pass, kuvert, anteckningsmaterial, sladdar, papper, broschyrer, tidningar… Bänken är tom och jag har hela paketet.

Den mindre generösa än jag kunde kanske tycka att hela paketet hade varit att ta itu med bänken innan vi fick vänner på söndagsbesök och inte efter att de gått hem. Men grejen är den: då hade jag ju inte alls haft hela paketet. En viktig ingrediens i det paket jag är är nämligen att jag välkomnar vänner också fast det finns bänkar som är så överfulla att det inte ens syns att de är bänkar. Om jag hade låtit bänken komma i vägen för tacos och glass med kompisar hade jag haft halva paketet. Högst.

Jag bar tre barn i tre helt olika åldrar med tre helt olika personligheter. De aktiverar och kräver helt olika muskler i mig och efter en lördag ensam hemma med dem är det kanske inte så konstigt att jag är lite matt. Alla muskler jag har har fått jobba idag. Hårt dessutom.

Idag räckte jag inte till. Det är så ibland och varje gång mina gränser kommer emot på ett fult sätt är det en sorg. Samtidigt är det ju på inget sätt bara dåligt att de har varandra. De får kanske lite mindre av mig, men de får ju också något av varandra. Tänkte jag idag när Arvid och Hilde först lekte superhjälpare tillsammans och sedan övade in och uppträdde med en show som gick ut på att de hoppade ner från soffan på olika sätt.

Mina gränser kommer emot. Men där jag tar slut tar (ibland) ett syskon vid.

En av mina favoritbilder på mina favoriter. Fotograferade av Maria Hedengren.