Jag bar tre barn i tre helt olika åldrar med tre helt olika personligheter. De aktiverar och kräver helt olika muskler i mig och efter en lördag ensam hemma med dem är det kanske inte så konstigt att jag är lite matt. Alla muskler jag har har fått jobba idag. Hårt dessutom.

Idag räckte jag inte till. Det är så ibland och varje gång mina gränser kommer emot på ett fult sätt är det en sorg. Samtidigt är det ju på inget sätt bara dåligt att de har varandra. De får kanske lite mindre av mig, men de får ju också något av varandra. Tänkte jag idag när Arvid och Hilde först lekte superhjälpare tillsammans och sedan övade in och uppträdde med en show som gick ut på att de hoppade ner från soffan på olika sätt.

Mina gränser kommer emot. Men där jag tar slut tar (ibland) ett syskon vid.

En av mina favoritbilder på mina favoriter. Fotograferade av Maria Hedengren.

Hon är otroligt relationell, vår lilla minsting. När hon träffar en ny förmåga i sin egen storlek vill hon genast knyta band och bygga vänskap. Hon ser verkligen människorna omkring sig. Hälsar på sina dagiskompisar med namn på morgonen. Planerar tydligen redan i kapprummet vem hon kan leka med när de går ut eller in. Att hon fortfarande, efter att inte ha satt sin fot där på ett helt halvt år, talar om sitt gamla daghem och sin gamla dagis-bästis flera gånger i veckan säger mycket om hennes relationella kapacitet. Ett halvt år är ju massor i ett knappa treårigt liv. Hon pratar ofta om våra vänner i Helsingfors.

– Kommer ni ihåg Benjamin och Eva-Lina och Amos? frågade hon helt apropå ingenting för någon dag sedan.

– Jag saknar dem, sa hon sedan.

Må hon alltid se band att knyta och frön till vänskap där vänskap inte ännu finns.

Relationell från början. Älskad från början.

Inte för att skryta, men i natt ska jag sova hemma. Och sedan ska jag sova under samma tak – mitt eget – en hel vecka i sträck. Jag har faktiskt inte sovit en hel vecka i sträck på ett och samma ställe sedan mitten av april. Det är sju månader sedan. Jag lilla nomad.

Så jag borde ju fira stort ikväll. Kanske korka en flaska champagne när jag kommer hem där kring halv ett. Rimligt en torsdag?

Nå NEJ.

Men om jag firar ikväll så är det för att allt faktiskt fungerar över förväntan, att det här upplägget låter mycket, mycket värre än det faktiskt är. Att det här upplägget egentligen är ganska festligt och otroligt roligt och givande. Att jag redan nu nästan kan längta lite till nästa gång jag ska resa iväg.

Mest av allt firar jag det här: att jag hur roligt jag än har saknar honom (mest) och dem alla dagar jag är borta. Att han saknar mig alla dagar jag är borta.

Vi är bäst tillsammans.

Bild: Maria Hedengren

Många saker kan man säga om mig, men jag har inte varit hemma för mycket den här hösten. Varje vecka har jag packat min väska. Varje vecka har jag sovit minst en natt borta.

Men också när jag har varit borta har jag på sätt och vis varit hemma. Ikväll somnar jag nämligen i ett hus 400 kilometer från mitt eget och min familj, men ikväll somnar jag i ett hus där mitt och Fredriks bröllopsfoto finns på väggen. Och jag vet faktiskt inte om det finns en vackrare eller bättre definition på ett hem än ett hus där ens bröllopsfoto finns på väggen.

Det finaste jag är är älskad. Det må säga rätt lite om mig och rätt mycket om dem som älskar, men likväl är det det finaste jag är. Också ikväll får jag somna älskad och i vetskap om att jag är just det. Må du också.

– Är diskopen här? undrar hon varje gång hon kommer in i kyrkan sedan kyrkoherdeinstallationen för en dryg månad sedan.

Hoppfullt undrar hon. Men svaret är ju alltid nej, så jag misstänker att Hilde ser biskopen som en kyrkskolkare av rang. Annat är det med Hilde själv. Hon tackar sällan nej till en gudstjänst och är mitt mesta och bästa kyrksällskap. Förra veckan hade hon tänkt stå över och vi satt i pyjamas och drack varsin kopp te i köket när kyrkklockorna ringde till gudstjänst. Då började den lilla kyrkivraren gråta och sa med eftertryck:

– Jag behöver gå till gudstjänst.

Kan SÅ relatera till den känslan.

Det kommer ju att komma andra tider, men just nu njuter jag stort av att få gå till kyrkan hand i hand med min älskade Hild. Jag uppfattar nästan ingenting av predikan när hon är med. Kan sällan nämna en enda psalm efteråt. Men jag får vara hos Gud en stund, och även om jag uppfattar rätt lite av vad som händer när jag går på gudstjänst med henne så vet jag ju vad kärnan är; vilket hopp jag bygger mitt liv på, vilken Gud jag får tro att lyssnar när jag ber.

När Wasa teater fyllde 75 år hette jubileumspjäsen The Sound of Music. Jag spelade rollen som Birgitta i den ljushåriga gruppen och sedan dess har det varit ”min” teater.

I år fyller Wasa teater 100. Jag och Fredrik såg igår jubileumspjäsen Spelman på taket och om du har funderat på att gå och se den säger jag bara: GÅ! Det är en helt fantastisk fin uppsättning! Jag skrattade massor och grät massor. Kände massor. Sanslöst välgjord scenografi. Charmiga dockor. Stark musik. Härliga rollprestationer.

Så oerhört sevärd. Jag skulle absolut kunna se den igen. Och det kanske jag gör. Nu när ”min” teater finns i hoodsen igen.

Bild: Wasa teater

Jag kan alltid rädda Hilde. I hennes värld finns inga svårigheter som jag inte kan tackla, inga sår jag inte kan plåstra om. Inga knutar jag inte kan lösa, inga hinder jag inte kan lyfta henne över.

Jag kan inte alltid rädda Ingrid. I hennes värld finns svårigheter som jag inte kan tackla, sår jag inte kan plåstra om. Knutar jag inte kan lösa, hinder jag inte kan lyfta henne över.

Men jag kan visa Ingrid hur man tacklar, även om hon måste ta närkamperna själv. Jag kan berätta för henne var plåstren finns. Jag kan försöka få henne att se klarare i trasslet av knutar. Jag kan hjälpa henne höjdträna inför mötet med nästa hinder.

Jag kan minnas hur det var att vara liten och stor samtidigt. Och jag kan lova henne att nästan allt alltid löser sig.

Jag, min lilla och min stora. När vi var mindre.

Den här veckan har jag fått träffa mina barn varje dag. Det har inte hänt en enda vecka förr på hela hösten.

Det har i sanning varit en märklig höst. Men lika sant en bra höst. En jättebra höst.

Mina viktigaste människor.

När det kommer till det känslomässiga arbetet gällande bil gör Fredrik allt. Där är jag (högst) en hjälpreda. Och därför var det ju en orimlig otur att bilens batteri var helt tomt just igår på morgonen när Fredrik var långt borta på retreat. Jag vred om nyckeln och absolut inget hände.

Min första tanke var – förstås – att låta problemet vila tills den känslomässiga bilarbetaren åter landade hos oss andra.

Min andra tanke var – förstås – att han säkert landar mjukare om han inte får ett tomt bilbatteri slängt på sig.

Så jag kavlade upp ärmarna och ringde – förstås (kanske mest förstås av allt hittills) min svåger.

Han kan nämligen nästan allt.

Också det här kunde han. Så igår på kvällen åkte jag till svågerns bror och hämtade en laddare. Sedan följde en stund i garaget där många saker hände för första gången. Till exempel att jag öppnade motorhuven. Svågern var med hela tiden på facetime och den tålmodigaste och mest pedagogiska någonsin. Han suckade aldrig trots goda orsaker och under nattens timmar hände grejer.

I dag startade bilen igen! Jag kände mig nästan oövervinnelig när jag åkte in till Vasa på möte. Jag susade fram i en bil som igår var helt slocknad och idag helt på gång. Och bara jag hade varit i direkt kontakt med den. JAG! Som inte ens kunde öppna motorhuven igår.

Det är jätteviktigt och jättehärligt att ibland göra sådant man egentligen inte kan. Att lära sig nytt. Att inte alltid bara lita på att den som kan bättre gör.

Jag säger inte att jag tar över det känslomässiga arbetet med bilen, men jag är rätt säker på att jag har minst lika bra koll som Fredrik nästa gång batteriet är tomt.

Det finns kanske någon lag mot att blogga om böcker man bara läst förordet till, men den lagen trotsar jag i dag. Har nämligen börjat läsa Så jävla trött av Gemma Hartley och måste få ventilera lite. Boken handlar om kvinnors känslomässiga arbete och vägen till förändring.

Redan förordet bjuder på mycket. Till exempel det här:

När han gjorde något utan att jag bett honom eller tog på sig minsta lilla del av den mentala bördan, gjorde han mig en tjänst. Han ville ha beröm och tacksamhet, något jag själv aldrig kunde förvänta mig för samma jobb.

Eller det här:

Han sa att han skulle städa mer hemma för att avlasta mig. Han upprepade att jag alltid kunde be honom om hjälp, men det är just det som är problemet. Jag vill inte detaljstyra hushållsarbetet. Jag vill att min partner tar initiativ.

Och kanske allra mest det här:

Vi måste ändra på vår syn på känslomässigt arbete och återta värdet av det. Ja, känslomässigt arbete man motarbeta oss, men det kan också vara vår superkraft. … Vi borde inte bara bemöda oss för att dela på det känslomässiga arbetets tyngd utan även för att förstå vilka följder den tyngden har. Trots den rådande obalansen lever vi längre och friskare liv tack vare känslomässigt arbete. … Om män aldrig lär sig att utföra känslomässigt arbete går de dock miste om en viktig del av livet. Visst har de ett bekvämt liv på många sätt. Men när någon annan tar hand om alla detaljer är ens liv aldrig helt och fullt ens eget.

Hur ser det ut hemma hos dig? Vem utför merparten av det känslomässiga arbetet? Ser vad som behöver göras och ser till att någon gör det? Styr upp, tar initiativ? Håller koll på födelsedagar, gympapåsar och julfestkläder?

Och kanske allra mest det här:

Är du nöjd med läget som det är?

Jag återkommer med mina egna reflektioner. Jag tror nästan jag vågar rekommendera den här boken, om du vågar ta råd från en som bara läst förordet.