Jag kan alltid rädda Hilde. I hennes värld finns inga svårigheter som jag inte kan tackla, inga sår jag inte kan plåstra om. Inga knutar jag inte kan lösa, inga hinder jag inte kan lyfta henne över.

Jag kan inte alltid rädda Ingrid. I hennes värld finns svårigheter som jag inte kan tackla, sår jag inte kan plåstra om. Knutar jag inte kan lösa, hinder jag inte kan lyfta henne över.

Men jag kan visa Ingrid hur man tacklar, även om hon måste ta närkamperna själv. Jag kan berätta för henne var plåstren finns. Jag kan försöka få henne att se klarare i trasslet av knutar. Jag kan hjälpa henne höjdträna inför mötet med nästa hinder.

Jag kan minnas hur det var att vara liten och stor samtidigt. Och jag kan lova henne att nästan allt alltid löser sig.

Jag, min lilla och min stora. När vi var mindre.