När det kommer till det känslomässiga arbetet gällande bil gör Fredrik allt. Där är jag (högst) en hjälpreda. Och därför var det ju en orimlig otur att bilens batteri var helt tomt just igår på morgonen när Fredrik var långt borta på retreat. Jag vred om nyckeln och absolut inget hände.

Min första tanke var – förstås – att låta problemet vila tills den känslomässiga bilarbetaren åter landade hos oss andra.

Min andra tanke var – förstås – att han säkert landar mjukare om han inte får ett tomt bilbatteri slängt på sig.

Så jag kavlade upp ärmarna och ringde – förstås (kanske mest förstås av allt hittills) min svåger.

Han kan nämligen nästan allt.

Också det här kunde han. Så igår på kvällen åkte jag till svågerns bror och hämtade en laddare. Sedan följde en stund i garaget där många saker hände för första gången. Till exempel att jag öppnade motorhuven. Svågern var med hela tiden på facetime och den tålmodigaste och mest pedagogiska någonsin. Han suckade aldrig trots goda orsaker och under nattens timmar hände grejer.

I dag startade bilen igen! Jag kände mig nästan oövervinnelig när jag åkte in till Vasa på möte. Jag susade fram i en bil som igår var helt slocknad och idag helt på gång. Och bara jag hade varit i direkt kontakt med den. JAG! Som inte ens kunde öppna motorhuven igår.

Det är jätteviktigt och jättehärligt att ibland göra sådant man egentligen inte kan. Att lära sig nytt. Att inte alltid bara lita på att den som kan bättre gör.

Jag säger inte att jag tar över det känslomässiga arbetet med bilen, men jag är rätt säker på att jag har minst lika bra koll som Fredrik nästa gång batteriet är tomt.