– Är diskopen här? undrar hon varje gång hon kommer in i kyrkan sedan kyrkoherdeinstallationen för en dryg månad sedan.

Hoppfullt undrar hon. Men svaret är ju alltid nej, så jag misstänker att Hilde ser biskopen som en kyrkskolkare av rang. Annat är det med Hilde själv. Hon tackar sällan nej till en gudstjänst och är mitt mesta och bästa kyrksällskap. Förra veckan hade hon tänkt stå över och vi satt i pyjamas och drack varsin kopp te i köket när kyrkklockorna ringde till gudstjänst. Då började den lilla kyrkivraren gråta och sa med eftertryck:

– Jag behöver gå till gudstjänst.

Kan SÅ relatera till den känslan.

Det kommer ju att komma andra tider, men just nu njuter jag stort av att få gå till kyrkan hand i hand med min älskade Hild. Jag uppfattar nästan ingenting av predikan när hon är med. Kan sällan nämna en enda psalm efteråt. Men jag får vara hos Gud en stund, och även om jag uppfattar rätt lite av vad som händer när jag går på gudstjänst med henne så vet jag ju vad kärnan är; vilket hopp jag bygger mitt liv på, vilken Gud jag får tro att lyssnar när jag ber.