Det finns många berättelser om mig och mitt liv. Här kommer en.

Hilde och jag vandrar omkring i botniahallen. KAJ ska börja spela om en kvart och vi springer av oss lite inför ett par timmar av stillasittande. En man jag aldrig har träffat kommer fram till mig, presenterar sig och tar i hand. Och så säger han att han är så glad att vi har kommit till Kvevlax och församlingen här.

– Vi har bett för er ända sedan vi fick veta att ni var på väg.

Jag blir lite ställd. Kan man bli annat? När en människa man inte känner bär fram en i sina böner? Jag får nog inte ens fram hur mycket hans ord betyder.

Att få vara buren av andras böner är något av det finaste en människa kan få vara. Jag tänker ju dessutom att de här bönerna har blivit besvarade. Vi har landat så mjukt. Nästan osannolikt mjukt.

En del av min mjuklandning är det fantastiska faktum att jag skriver det här på en buss i Helsingfors. Har fått umgås med en bästa vän hela kvällen och är nu på väg hem till en annan bästa vän. Också det jag inte ens trodde att jag kunde be om har blivit.

Jag och en av de bästa när vi förra året handlade julpynt på Stockmann och nostalgiskt tog en bild eftersom vi trodde det var sista gången vi fick uppleva just den jultraditionen tillsammans. Ha! Vi trodde SÅ fel.