Vi gjorde som de flesta andra igår och firade KAJs första tio år. Vi borde ha gjort det utan Hilde (och stundvis utan Arvid), men det är lätt att vara efterklok. Trots att konserten alltså hade sitt (höga) pris var det SÅ värt det. Jag är ju visserligen inte känd för att vara svårrörd, men det blev faktiskt en kväll som verkligen tog tag i mig.

Varför?

1. Det var otroligt proffsigt. Så bra musik. Så bra texter. Så bra ljud. Så bra ljus. Så bra allt. Hägklassigt och välgjort och fantastiskt på alla plan.

2. Det var otroligt sympatiskt. Det är ju inte bara det – eller ens mest det – att de är begåvade. De är liksom bara så härliga.

3. Det var otroligt viktigt. De når ju en bred publik och inför den härligt breda publiken belyser KAJ på ett fint sätt den ibland onödigt trånga mansrollen. Dels driver de i flera texter på ett kärleksfullt sätt med män som inte kan, vill eller får tala om sådant som är viktigt på riktigt och dels är de själva i sin existens en motvikt på så enormt många plan. När de stod och kramade om varandra på scenen i slutet av föreställningen till stående ovationer av fyratusen tror jag att också se svårrörda fick se sig besegrade.

Österbotten. Lite roligare, lite vackrare och lite bättre för att KAJ finns.

Taco hej.