10.40 idag ringde jag ett samtal.

– Hej, det här är Amanda Audas-Kass. Jag har tid hos er idag klockan elva och ska hoppa i duschen nu före och ville bara kolla om det är bättre att jag kommer med rent hår eller torrt hår.

Jag kände en enorm lättnad över att Fredrik inte var hemma och åhörde samtalet. Han skulle ha svimmat av stress över min extrema tidsoptimism. Men jag hann. 11.00.23 steg jag in på salongen. Med rentvättat – dock inte torkat – hår. Och lät klippa mina toppar.

Och det var egentligen mera det än min tidsoptimism som jag ville skriva om. Eller egentligen mera om det faktum att jag ägnade en hel halvtimme idag åt att beskåda min egen spegelbild.

Att sitta framför spegeln så länge är alltid en prövning. Att göra det nyduschad och osminkad och med vått hår i ett hårt belyst rum är en ödmjukande på gränsen till förödmjukande upplevelse. Jag noterade skavanker som typ aldrig annars stör mig. Ska så lagom umgås så mycket med sin egen spegelbild.

Den som gav oss spegeln tog nog mer än hen gav, konstaterade jag där i frisörstolen. För nog känns det som om många saker skulle vara bättre och lättare om ingen av oss hade tillgång till vårt eget yttre. På något sätt tror jag ju att vi därmed skulle ha mindre tillgång också till andras yttre och med det finns väl bara fördelar.

Vi kan inte göra speglar ogjorda, men vi kan – i åtminstone någon mån – välja hur intensivt vi umgås med dem.

Intensivt ska vi umgås bara med bilder som får oss att se på oss själva och varandra med mera nåd. För mig är den här bilden, tagen av syster Matilda, en sådan bild.