Den här selfien tog jag för exakt ett år sedan.

Jaha? tänker du nu. Intresseklubben antecknar, liksom. Som en pojke jag tyckte var snygg och spännande när jag var fjorton sa en gång när jag försökte berätta något. (Han tyckte inte att jag var snygg och spännande, om vi säger så. Intresseklubben antecknar. Igen.)

Den här selfien tog jag sekunderna innan jag gick in på en arbetsintervju och jag skickade den till min barndomsfamilj på whatsapp.

Jag hade kommit i jättegod tid och steg av spårvagnen precis utanför redan en halvtimme innan intervjun började. Jag satt på hållplatsen och läste Mats Strandbergs ”Slutet” och var samtidigt både sjukt lugn och sjukt nervös. Så där som man kan vara bara om man de senaste månaderna har gått på fler arbetsintervjuer än fester och fått fler nej än jag fick av honom som jag tyckte var snygg och spännande när jag var fjorton. Jag hade inget att förlora och inget hopp. Samtidigt.

Men jag fick det jobbet! Och jag har varit glad och tacksam varje dag sedan det jobbet blev mitt. I den musikal jag älskade passionerat som barn säger abbedissan i ett skede att när Gud stänger en dörr öppnar Han alltid ett fönster. Ibland kan det fönstret vara roligare, lärorikare och bättre än du någonsin trodde var möjligt.

Älskar att det är så. Älskar det jobb som är mitt.

Plötsligt en av dessa många coronadagar dök den här bilden upp i mitt flöde:

Jag är elva år på bilden. Du känner igen mig eller så gör du inte. Om du kan stava till ordet musikal så känner du åtminstone igen musikalen.

När Wasa teater – den teater som alltid har varit min teater – fyllde 75 år fick jag stå på scen i den musikal som jag hade älskat passionerat i över halva mitt liv. Höjden av min karriär som skådespelare nådde jag tidigt. Så kan det vara när karriärer är riktigt korta.

Trots att karriären blev kort var den viktig för mig. Jag har ofta tänkt på hur stort det var att så tidigt få bli utvald bland så många andra. Att få ett uppdrag, en uppgift.

Jag önskar att alla barn minst lika tidigt får samma upplevelse. Alla varken kan eller vill få den upplevelsen på en scen, men alla kan och vill och behöver få den på något plan. Få bli utvald, få ett uppdrag, en uppgift.

Alla vi som har egna och/eller andras barn och unga omkring oss har ett livsviktigt uppdrag, en livsviktig uppgift i att ge dem den där upplevelsen. Må vi minnas det. Också när tiderna är märkliga.

Om jag var lite låg och ledsen igår? Nej. Mycket. Om det blev bättre av att Ingrid var vaken till ett och Hilde till halv två igår? Nej. Mycket. Sämre.

Men det gick som jag på något sätt kunde ana redan då på småtimmarna när allt var som värst. Nya tag blev verkligen tagna och den här tisdagen har varit öm med min själ. Trots att den också haft sin beskärda del av sorg och smärta.

Någon gång när jag blir stor eller en helt annan person eller bara när det här undantagslivet är över – vad som nu råkar hända först – tänker jag bli en människa som är mindre känslig för dagsform. Men det här är onekligen en mycket avgörande del av min coronastory hittills; att det är nästan helt omöjligt att förutspå hur en dag blir. Det finns helt enkelt alldeles för många själar och humör och sömnskulder för tätt inpå varandra för att det ska finnas några garantier.

Och det är i allra högsta grad tvåsidigt, det här med att det är omöjligt att förutspå. Vi hade ju inte direkt oddsen på vår sida idag med tanke på nattens sömnsaldo och ändå blev dagen mest fin. Ibland är det bästa som finns att det är svårt att förutspå.

Jag har just skrivit ett inlägg om hur det känns denna coronakväll måndag 20 april. Orden tittar tillbaka på mig. Är de faktiskt mina? tänker jag. Känner jag faktiskt så där?

Och så minns jag min regel om att bara skriva om sådant som jag kan hantera. För att skydda mig själv. Så idag fegar jag ur, sparar det egentliga inlägget som ett utkast och tänker att det är en ny dag imorgon. Sällan har dagsform skrivits med lika stort D som nu i undantagslivet och att idag var så här säger verkligen inte att morgondagen också är det.

Snarare tvärtom. O, ljuva nåd i att det snarare är tvärtom.

Så imorgon tar vi nya tag. Imorgon kanske du får läsa det du borde ha fått läsa redan idag. Kanske. Om det blir en riktigt bra dag. Eller så får du läsa något helt annat. Om det blir en ännu bättre dag.

Vi mårar åpå.

Det är många år sedan nu. Sedan den där gången när Fredrik sa:

– Det skulle vara bra om du också städade någon gång så att Ingrid förstår att också kvinnor kan tycka att städning är en bra sak.

Och det är lika länge sedan jag svarade:

– Det lär hon nog förstå ändå.

Sällan är det lika tydligt att två olika slutsatser kan vara lika rätta och rimliga samtidigt.

På den här punkten har det kanske hänt något, men kanske ganska lite. Kunde vi konstatera ikväll när Hilde både förundrat och bestört sa:

– Pappa, idag har mamma lånat din dammsugare!

När v kommer in i Hildes rum vet vi sällan vad vi kommer att mötas av. Ett stök utan dess like är en del av priset vi betalar för att hon är fantastiskt bra på att sysselsätta sig själv, och det priset betalar vi ändå mer än gärna. Hur stökigt det än är så är det ju värt det. Speciellt nu i coronis. Mängden stök kan nästan direkt översättas till mängden ostörd arbetstid.

Men idag kände jag ändå att någon slags gräns passerades när jag kom in i Hildes rum och möttes av det faktum att hon hade klippt sönder två böcker. Till hennes försvar kan jag säga att det var böcker med rätt mjuka pärmar, hon kan ha trott att det var pysselböcker.

Men ändå. Inte okej.

Det gjorde jag också klart för Hilde. Som sänkte blicken.

– Det var inte Hilde. Jag tror det var någon av dockorna, sa hon. (Jag hade sinnesnärvaro nog för att imponeras lite av att hon kanske för första gången använde uttrycket ”någon av” och dessutom på helt rätt sätt.)

Men ändå. Inte okej. Varken att klippa sönder litteratur eller skylla på ”någon av” dockorna.

Det gjorde jag också klart för Hilde. Som plockade upp ett icke-sönderklippt litterärt verk och slog upp en sida till synes på måfå.

– Här står det: ”Det var inte Hilde som klippte böckerna”, läste hon med högtidlig stämma och gav mig en triumferande blick.

Älskade lilla busgryn. Den som lever med henne får vara med.

Idag satt vi igen i det där väntrummet där alla andra barn också har glasögon. Min älskade lilla tappra och jag.

Och jag skulle önska att hon slapp vara där. Så där som jag önskar att hon slapp alla väntrum. Samtidigt: om man återkommande ska vara i väntrum är det här ett ganska bra.

Jag skulle också önska att hon somnar före halv tolv ikväll. Det har hon visserligen inte gjort på fyra kvällar i rad nu, så just den önskningen är stor men hoppet ärligt talat rätt litet.

Mest av allt skulle jag önska att hon får må bra och vara glad. Känna att livet är rikt och meningsfullt. Och när jag bäddade ner henne ikväll – då för över två timmar sedan när kvällen var yngre och hoppet större- tittade hon upp på mig och sa:

– Mamma, det är så skönt att få ligga här i sängen och leva.

Så ja. Egentligen behöver jag väl inte önska mig så mycket mer.

Vi skriver 15 april i coronans år 2020 och så här såg det ut när jag tittade ut genom köksfönstret på morgonen.

Sedan kunde det liksom bara bli bättre. Och vet du vad? Det blev bättre. Snön förstod till och med att börja smälta till sist.

Idag trodde jag stundvis att vi faktiskt börjar hitta ett hyfsat hållbart sätt att hantera den här märkliga tillvaron på. Om någon hade sagt i början av mars att jag och ibland också Fredrik ska jobba hemifrån i flera veckor samtidigt som alla barn är hemma hade jag sagt att det är omöjligt. Och under veckorna som gått har jag många gånger tänkt att det ÄR omöjligt. Men idag trodde jag faktiskt att det är möjligt. Fråga mig igen imorgon. Kanske.

Hoppas du också får tro lite idag. Alternativet är så bottenlöst tungt.

För mig är det viktigt att komma ihåg att inte heller coronan drabbar oss rättvist, för faktum är att få saker är lika osympatiska som lyckligt lottade människor som hävdar att läget är rättvist. Vi som har dragit långa strån nu ska vara väldigt försiktiga med att påstå att rättvisa råder.

Samtidigt som jag flera gånger varje dag påminns om det långa strå jag själv sitter med just nu, så är jag irriterad flera gånger varje dag över att läget är som det är. Det var ju ingen av oss som ville det här och en massa saker suger med den tillvaro som råder. Men också nu går det alldeles utmärkt att hålla fler än en tanke och fler än en sanning i huvudet samtidigt. Mina tankar och sanningar:

1. Det här är jobbigt. Jag avskyr det här. Jag är dålig på det här. Det här är tråkigt.

2. Många, många andra har det mycket, mycket värre. Mitt jobbigt och tråkigt är trots allt bara jobbigt och tråkigt. Inte farligt.

Allt och alla sätts ju på prov nu, det är väl därför vi kan frestas tro att det är rättvist. Men de prov vi utsätts för är olika svåra. Jag fick ett ganska lätt prov, faktiskt. Och när jag tjuvkikar på andras prov så skäms jag lite för att jag trots det svarar så fruktansvärt dåligt och fel på vissa uppgifter.

Jag vill ändå tro att det här är sådana prov som vi faktiskt kan hjälpa varandra med. Du som har för svåra uppgifter framför dig, fundera på vem du kan be om hjälp. Och du som klarar ditt eget prov galant, kolla vem i din närhet som svettas just nu. Det här provet rättas inte enligt Gauss kurva, den enas bröd är inte den andras död. Alla kan bli godkända. Alla kan till och med bli mer än så. Om vi hjälper varandra.

Betydligt fler än en gång under de senaste veckorna har jag hört någon säga att coronan är en så skönt rättvis fiende. För att den drabbar alla. Nu spelar det liksom ingen roll vem vi är, vi sitter alla i samma båt.

Men jag köper inte det. Coronan är inte alls en rättvis fiende. Någon tillhör en riskgrupp, någon annan gör det inte. Var är rättvisan då? Någon har förlorat sitt jobb, sitt företag, sitt livsverk, en annan sitter säkert. Var är rättvisan då? Någon är tryggare hemma än någon annanstans, någon annan otryggare. Var är rättvisan då? Någon har ett hem byggt av skratt och gemenskap och värme, någon annan ett hem byggt av tystnad och ensamhet och kyla. Var är rättvisan då? Någon har en motiverad och självgående distanselev hemma vid köksbordet, någon annan en ovillig och osjälvständig. Var är rättvisan då?

Så nej. Vi slåss inte mot samma sak. Vi slåss liksom bara mot samma orsak. Och det är faktiskt två helt olika saker.

Däremot slåss vi för samma sak. För att så många som möjligt ska överleva. För att skadorna ska bli så små som möjligt. För att såren ska läka så snabbt som möjligt. Och det finns en styrka, till och med en gemenskap. i det. Men vi betalar sjukt olika mycket för den kampen. Inte sällan betalar de som hade minst från början mest. Och det finns ingen rättvisa i det. Alls.