Inte en enda coronadag har gått utan att jag känt enorm tacksamhet över att vi skrev mitten av mars när allt det här begav sig och inte mitten av november. Jag vet knappt hur den här tillvaron fungerar när hela världen andas ljus och hopp och löfte om bättre tider, jag har absolut ingen aning om hur det skulle ha gått – eller huruvida det skulle ha gått – om det hade blivit lite mörkare, lite kallare och lite värre för varje dag.

Jag minns att det var stort att ta säsongens första cykeltur som barn. Jag minns känslan av att få byta ut vinterjackan mot vårjackan. Jag minns första glassen utomhus. Och jag vet att magi brukar avta med åren, men att just vårmagin bara växer sig större i mig ju äldre jag blir. Varje ny vår är min förundran större än våren innan.

I år är den större än någonsin.

Och när jag i framtiden ser tillbaka på coronavåren, kanske främst genom att läsa de blogginlägg jag skrivit här, så vill jag minnas också det här bland allt annat mindre vackert;

att våren 2020 slog alla rekord. Att solen sken alla dagar förutom två under de första fyrtioåtta undantagsdagarna. Att hela världen var i kris men att världen här samtidigt visade sig från sin bästa sida. Att solen och värmen och ljuset gav oss ett hopp som trotsade all sjukdomsstatistik.

Också det vill jag minnas. Också det var genuint sant.

I Hildes värld kommer bebisar alltså från Kvevlax. Ganska dålig koll, med andra ord.

Idag visade hon ändå prov på lite bättre koll.

– Sedan när jag blir en bebis ska jag gå in i mammas mage igen och äta mammas mjölk och stanna där tills jag blir frisk.

Lite bättre koll. Med betoning på lite.

Å andra sidan kan jag tänka mig att hennes värld är roligare än min. Och det är ju också värt något.

Ibland är jag en riktigt late bloomer. Idag är ibland. Så Idag, flera veckor efter att alla andra bad sina barn svara på frågor, gör jag det.

Arvid 7 år.

1. Om du fick köpa vad du ville, vad skulle du köpa då?

Fotbollskort.

2. Vad säger mamma alltid till dig?

Att hon älskar mig.

3. Vad ska du jobba med när du blir stor?

Fotbollsspelare.

4. Var kommer bebisar ifrån?

Mamma.

5. Hur gammal är man när man är vuxen?

20 år.

6. Om du var en superhjälte, vilken superkraft skulle du ha?

Att vara bra på fotboll.

7. Vad vill du helst äta?

Godis.

8. Varför ska man vara snäll mot varandra?

För att vara snäll.

9. Vad är du rädd för?

Hilde.

10. Vad är viktigt?

Hilde.

11. Är det något du vill fråga mig?

Nej.

Hilde 3 år.

1. Om du fick köpa vad du ville, vad skulle du köpa?

En varm potatis. Nej, ett babblarna-hus. Och babblarna-figurer.

2. Vad säger mamma alltid till dig?

Att man inte får komma upp på natten.

3. Vad ska du jobba med när du blir stor?

Rita.

4. Var kommer bebisar ifrån?

Från Kvevlax.

5. Hur gammal är man när man är vuxen?

4 år.

6. Om du var en superhjälte, vilken superkraft skulle du ha?

En jättestor dammsugare, som pappa har.

7. Kyckling och ris.

8. Varför ska man vara snäll mot varandra?

Om någon är ensam.

9. Vad är du rädd för?

Venni. (Maskoten på wasaline.) Och pingviner.

10. Vad är viktigt?

Om man inte ska göra något.

11. Är det något du vill fråga mig?

Om du vill åka en hög bana?

Svar: Nej, det vill jag inte.

Jag älskar dem. Älskar, älskar, älskar dem.

Vi har haft en så fin första maj. Fram till klockan halv nio. Då tog allt det fina abrupt slut och byttes ut mot fult. Och jag säger inte att en riktigt dålig kväll kan förstöra en riktigt bra dag, för det kan den inte. Men i skrivande stund är två av tre barn ännu argare på mig än vad jag är på dem och min livsglädje är långt borta… Ja, så här slutade tydligen fredagen den första maj 2020.

Det är en sann berättelse om den förälder jag är. En tråkigt sann berättelse.

En annan berättelse som är precis lika sann men betydligt roligare om den förälder jag är är att jag igår hade ett riktigt bra första samtal om porr med ett av mina barn. Inte Hilde. Om du, liksom jag, tänker att det samtalet hellre får tas för tidigt än för sent men inte riktigt vet hur du ska börja kan du börja med boken Sesam Sesam av Gro Dahle och Kaia Dahle Nyhus.

Ibland blir det rätt och ibland blir det fel när man går på den här vägen som det är att vara förälder.

De där första coronadagarna var varannan människa plötsligt någon slags tvärsäker expert. De flesta av oss visste precis hur den här situationen borde lösas.

Sedan hände något. De självutnämnda experterna, de tvärsäkra som pekade med hela handen gick i ide. Insåg väl att det var läge att erkänna att vi inför just det här står enade i att ingen riktigt vet.

Men den senaste veckan har de vaknat ur sin dvala igen. Var och varannan människa är igen någon slags tvärsäker expert som vet precis huruvida skolorna borde öppna igen för terminens sista veckor eller inte. Jag har pendlat mellan att vara helt matt och helt road av hur mycket folk i kommentarsfälten vet.

Inte heller jag vet hur vi borde göra. Och jag är den första att erkänna det. Nu vet vi ändå hur det blir. Skolorna öppnar gradvis igen från och med 14 maj och vi kan tycka vad vi vill om det. Vare sig vi pekar med hela eller halva händer eller låter bli att peka. Men vi kan också alla välja att försöka tänka på det goda med det beslut som fattats, för det är givet att båda vägarna hade haft sina för- och nackdelar.

Jag försöker ju se alla glas som innehåller något gott som halvfulla och när jag nu letar efter det halvfulla i det här beslutet hittar jag det här:

1. Också vi som tycker det här undantagslivet suger kanske kan njuta åtminstone lite av de sista två veckorna när vi äntligen vet när slutet kommer. Jag känner redan nu hur jag kan ta lite kortare jobbdagar lite oftare när jag vet att jag får komma ikapp i lugn och ro redan om ett par veckor. Jag kan unna mina barn och mig själv och min Fredrik att jag är lite mindre stressad och splittrad och sur.

2. Det finns barn som kommer att få träffa de trygga, nyktra vuxna som är just vuxna i deras liv igen. Som får varm mat. Som får hjälp och stöd. Jag vet att det blir tillfälligt och att sommaren kommer för snabbt emot för de barnen. Men vi måste inse att varje dag av stabilitet och normalitet är hemåt för våra svagaste. För oss som har det bra hemma har varje coronavecka gått lite bättre och lite lättare och vi kanske ifrågasätter poängen med att behöva återgå ”nu när vi äntligen har lärt oss det här”. Men för dem som har det dåligt hemma har varje coronavecka gått lite sämre och lite värre. Och dem måste vi värna om.

3. Det finns också barn som har det tryggt hemma och hyfsat tryggt i skolan, men som befinner sig lite i den sociala periferin. Och de är en stor grupp. De där som inte direkt far illa, men som inte heller har den där självklara bästisen, det där vi som i ”vad ska vi göra på midsommar?” eller ”hur ska vi fira din födelsedag?”. För de barnen och de ungdomarna tänker jag att en öppen skola två veckor kan vara en betydligt öppnare dörr till något slags socialt sommarliv. Sänka tröskeln lite. Någon som kanske hade glömts bort under hela sommarlovet om skolorna inte hade öppnats kanske blir ihågkommen nu.

4. Hilde. Rent själviskt är jag så glad för att min lilla minsting ska få återvända till dagis. Hon som igår på morgonen, efter snart sju veckor hemma, hoppfullt frågade om det var dagisdag och som grät lite när jag meddelade att nej. Hon som dagligen funderar på vilka dagiskompisar hon ska bjuda på sitt födelsedagskalas. Hon som längtar efter tanttona.

5. Hoppet. Känner ni också hur det återvände lite grann? Ja, vi ska fortsätta vara försiktiga. Ja, vi ska undvika stora folksamlingar. Nej, det vanliga livet är inte tillbaka. Men att skolorna öppnar igen är ändå ett steg åt ett klart roligare håll.

Nu gäller det att inte andas ut för häftigt. Vi har fortfarande ett kritiskt läge och det finns all orsak att vara försiktig. Vi har fortfarande ett livsviktigt uppdrag: hålla avstånd, tvätta händer och värna om våra svaga. Det uppdraget har inte försvunnit någonstans.

Älska Hilde. Här på kvällskvisten, denna tisdag sent i april coronans år 2020, bjöd hon frimodigt på något oortodoxa kärleksförklaringar.

– Mamma du är så fin, började hon.

Rimligt. Ortodoxt, för allt i världen.

– Pappa är som en gurka, fortsatte hon.

Hilde älskar gurka, så jag tycker fortfarande vi rör oss på rimlighetens område.

– Mamma är som en apelsin, sa hon sedan.

Om jag vore lite mer nojig skulle jag börja oroa mig för min kroppshydda. Fredrik är ju onekligen rätt gurkformad, men är jag då en apelsin? Klotformad? Rullar fram? Att Hilde dessutom aldrig smakat apelsin och följdaktligen inte kan vara något större fan känns också lite trist i sammanhanget.

– Arvid är som en banan, konstaterade Hilde.

Här blev jag nästan nojig. Jag är en apelsin.

– Ingrid är som en vacker ipad, avslutade hon.

Och på något sätt – kanske rentav på alla sätt – är jag hellre en apelsin än en ipad. Till och med fast ipaden är vacker.

Hilde borde få ett stipendium för sin poetiska ådra.

Jag sjunger godnattsången Nu lilla humla för min minsta lilla humla. Det är nästan helt mörkt, men nattlampan ger så pass mycket ljus att jag ser henne tydligt. Jag ser att hon ligger helt stilla, hon som alltid är på gång. Jag ser hur hon tittar mig rakt i ögonen hela tiden. Intensivt.

Min mun sjunger Och deras mammor och deras pappor, men min själ sjunger jag älskar den här människan mer än allt, det finns på riktigt ingenting jag inte skulle göra för henne. Så är det ju alla dagar. Varje dag hon har levat har det varit sant, men ibland är det så mycket annat. Så många kojor i vardagsrummet, så många knäckebröd att förse med smör, så många legobitar på fel golv, så många som ropar och vill saker… att själen inte hörs så här klart varje kväll.

Jag kan tänka att det är synd. Fruktansvärt synd. Att legobitar på fel golv kan överrösta själen. Jag kan tänka att ett mer än rimligt livsmål är att själen ska höras bäst och mest.

Sant då. Sant nu.

Missförstå mig rätt nu. Jag tycker naturligtvis att folk ska följa rekommendationer och överenskommelser. Vi gör ju inte det här för att det är roligt utan för att det är viktigt.

MEN. Jag måste erkänna att jag samtidigt tycker att det är lite fint att ungdomar vill okynnesträffas i gäng. Det bevisar så tydligt att den där kontakten som är möjlig utan att vi faktiskt ses ändå inte räcker till. Inte ens för dem som är mest digitala av oss alls. Att vi människor behöver och vill ha också något annat än det digitala och nätbaserade. Att det händer något när vi möts på riktigt som inte riktigt händer när vi möts på andra sätt.

Igår fick vi besök av bästa vänner. Vi har förstås talat på telefon och facetime tidigare under undantaget, men nu behövde vi liksom lite mer. Så vi satt och småfrös ute på gården under sovsäckar i brist på filtar. Vi drack te, vi åt glass. Vi pratade. Vi skrattade. Vi höll avstånd. Samtidigt som vi var nästan nära.

Jag längtar efter fler riktiga möten. Med dem och med andra. För vi behöver det. För jag behöver det.

Hilde såg en gång i en katalog en bild på en docka med glasögon.

– Den har glasögon! Som jag! utbrast hon lyckligt.

Och idag när hon och jag och Fredrik morgonmyste konstaterade hon:

– Jag vill att mamma eller pappa också får glasögon. Som jag.

Om jag någon gång blir en sådan som bär glasögonbågar utan styrka så vet du varför. Det är viktigt att få känna tillhörighet och delaktighet. Att någon är som jag.

Jag tänker, som så ofta, på hur viktigt det ändå är med representation. Att alla barn ska få läsa böcker och se filmer där någon ser ut och är som de.

Den här texten kommer inte att gå till historien som välskriven eller viktig. (HUR taggad är du på att läsa vidare nu?) Det är bara fem spretiga tankar om hur det kändes just den här dagen.

1. Jag älskar min ursprungsfamilj. Idag har jag och mina tre systrar firat min mammas födelsedag med kalas på teams. Vi skrattade mycket. Jag älskar att höra ihop med dem.

2. Hilde är oerhört festlig. Hon må ha utvecklat ett riktigt taskigt sömnmönster nu i coronis (somnade först efter ett igår) men resten av tiden är hon en sådan pärla att det nästan – men bara nästan – är förlåtet. När hon blir riktigt arg, vilket hon blir flera gånger om dagen, tar hon till sitt hårdaste hot.

– Mamma, nu kan jag tyvärr inte komma på ditt kalas. Det är helt omöjligt.

3. Den här veckan har varit den bästa coronaveckan hittills för mig personligen. Fest och gamman!

4. Jag tror jag är kär i vår regering. Har misstänkt det länge, men efter dagens frågestund och chattstund med barn är jag i princip helt säker.

5. Å andra sidan bara vet jag att jag är galet kär i Fredrik. Tycker lite synd om alla som inte får leva coronaliv med just honom.