Jag erkänner. Jag är en sådan som ibland går över till andra sidan vägen. Om jag noterar att jag kommer att möta en person eller ett gäng som jag helst inte möter på en trång trottoar så byter jag trottoar. Jag är inte stolt över det. Inte skäms jag precis heller. Det är som det är.

I princip aldrig byter jag trottoar här hemma i den stadsdel som är min egen. Men för ett par veckor sedan övervägde jag att göra det. Jag såg ett rätt stort gäng mörkklädda män och tänkte att det där är ett gäng som jag mindre hellre går nära när jag går ensam. Om jag får välja. Och det får jag ju ibland. Men samtidigt är det alltid någon slags förlust att låta mig skrämmas över till andra sidan vägen och just den här gången valde jag att gå kvar.

Men det var ogärna jag gick. Kvar, alltså.

Tack vare sociala medier insåg jag just att det gäng som fick mig att nästan byta trottoar av skräck var Soldiers of Odin. Det är ju säkert inte deras avsikt och mål – snarare tvärtom – men det är ändå en reell konsekvens. Jag kände mig uppenbarligen otrygg i mötet med dem.

Jag är absolut inte emot att vanliga människor tar ansvar för det som händer på de gator som är våra gemensamma. Tvärtom. Om jag eller mina barn eller min man plötsligt ropar på hjälp så är min största önskan naturligtvis att en helt vanlig förbipasserande människa griper in. Det finns inte poliser i varje gathörn. Vi behöver varandra. Vi behöver civilkurage. Och så har det alltid varit.

Om din genuina önskan är att sprida trygghet och trivsel på gatorna så har du ju alla möjligheter. Du kan gripa in i din urtvättade tuulipuku och du kan gripa in i kostymen på väg hem från jobbet. Du behöver faktiskt inte patrullera i jackor med märken på ryggen för att göra gatorna till en bättre plats. Tvärtom verkar ju många tycka att gatorna blir lite sämre när stora, mörkklädda gäng kommer vandrande. Det skrämmer liksom mer än det som de gängen försöker skrämma bort.

Jag hoppas ju att de vill genuint väl. Och att de därför också lyssnar när folk säger att den här hjälpen är fel slags hjälp, den här tryggheten är fel slags trygghet och den här vägen är fel väg. Om deras genuina önskan är att sprida trygghet så kommer de att lyssna. Om deras genuina önskan är någon annan så kommer de att fortsätta patrullera.

Vi får se.

Vi sitter på wasaline mellan Umeå och Vasa. Det är i slutet av februari och Umeå har i dagarna fått sitt Ikea. Många österbottningar har därmed fått sitt och båten är full av människor som vallfärdat västerut för möbeluppköp. I vinterväglag är sjövägen till Umeå nog kortare än bilvägen till Tammerfors eller Haparanda. För att inte tala om att den är mera exotisk.

När vi åker båt mellan Vasa och Umeå träffar vi rätt ofta på bekanta. Människor som en av oss känner men den andra aldrig har träffat. Så också den här gången. Nu är det Fredrik som känner och vi sitter ganska länge och talar. Om sådant man talar om med bekanta; trygga, ofarliga ämnen.

Och jag väntar på Frågan. Som alltid brukar komma när vi talar med just bekanta. Frågan om när vi ska flytta hem igen. Och med hem igen menar bekanta i allmänhet norra svenska Österbotten.

Men Frågan kommer aldrig. Och medan jag tappar tråden i samtalet (jag tror att det handlar om hus) så sitter jag och tänker på just det; att folk ju faktiskt har slutat fråga. Kanske vi nu, efter sju år i Helsingfors, anses vara förlorade.

Eller så är vi bara förändrade. Vi som nu bäddat oss så långt ner i de helsingforsiska lakanen att vi kanske aldrig stiger upp igen. Som slutat snegla på annonser med journalist- och modersmålslärarjobb i Österbotten. Som slutat räkna ut ungefär när österbottniska kyrkoherdar kan tänkas gå i pension. Som inte längre är så säkra på att gräset är grönast där man först kände gräs under fötterna.

Och som slutat kalla norra svenska Österbotten hem och plötsligt räknar den här fridfulla stadsdelen i Helsingfors som vårt hem.

Till och med vårt hemhem, för det fanns också en tid när det här nog var hem men när det fanns något annat som var hemhem i betydelsen det riktiga hemmet.

Aldrig ska man säga aldrig. Liv är förunderliga ting och aldrig faller alla bitar på de platser man hade tänkt. Jag ristar inte i sten att vi ALDRIG någonsin kommer att bo i Österbotten. Men det är nog många bitar som ska falla riktigt konstigt för att vi ska byta ut det här hemmet mot något annat. För just här och just nu ligger så många bitar så sjukt rätt i det pussel som kallas liv.

Ha. Jag som lovade mig själv som nittonåring att ALDRIG någonsin bo i Helsingfors.

Som jag sa; liv är förunderliga ting.

På bilden är jag blomvakt i Helsingfors i en klänning som gör mig glad. Hos vänner som tyvärr inte bor här just nu. Men hos vänner som vi hoppas få dela vardag med igen. Kanske vi ska börja fråga dem när de ska flytta hem igen?

  
Jag är ofantligt trött och mina kinder ofantligt röda. Men jag ser med stor tacksamhet tillbaka på en fin valborgshelg. Vilka vänner vi har! Vilka grannar vi har! Vilket community vi har! Vilka församlingsmänniskor vi har! 

Aldrig känner jag mig rikare än när jag kan se tillbaka på dagar fyllda av goda samtal och givande människomöten. I min bok kan ett liv inte bli bättre än så. Genenskap människor emellan toppar alla listor och spränger alla skalor. 

Ofantligt trött och ofantligt rödkindad. Och ofantligt medveten om att vi prioriterade helt rätt den här valborgshelgen. 

Amen.

-Rebecka berättade i dag att hon brukar be på berg. Ska vi också be här, mamma?

Jag och Ingrid tar för andra lördagen i rad en kvällspromenad alldeles för sent och det är när vi landar på vårt eget berg igen som hon föreslår att vi ber.

-Absolut! säger jag.

Förstås. Och Ingrid letar efter en bra böneplats. Hon väljer ett ställe där vi kan sitta och dingla med benen och där vi träffas av kvällssolens sista strålar. Helt perfekt.

Ingrid föreslår att vi först ber tyst för oss själva, att vi sedan nämner något vi vill be för tillsammans och till sist avslutar med Fader vår.

Den stämning och den frid som sänker sig över mig och henne och över vår bönestund är… överjordisk. Jag minns inte när jag senast känt mig så nära den Gud jag tror och hoppas så mycket på. När vi sagt vårt sista amen lutar hon sin lilla kropp mot min.

-Det här var den bästa stunden på hela vappen, viskar hon.

Och menar därmed att just den här stunden slår lördagsgodiset, ballongen, timmarna ute på gården med kompisarna, mjödet, grillpremiären och besöket av bästa vännerna.

Och jag förstår henne. Jag förstår henene så väl. Överjordisk frid slår allt annat. Alla gånger.

Vårt berg. Vårt böneberg. Och det som möter min blick när jag tittar ut genom sovrumsfönstret.

I dag, två veckor efter att våra vägar skildes åt, fick jag äntligen tag på en person som kunde upplysa mig om att min väska (den som blev på tåget på väg till Vasa) nu befinner sig i Rovaniemi. Det är ju helt fantastiskt! 

Tänk vad bra att den väska som blev på tåget var lila. Klart kännetecken. Tänk vad bra att jag hade packat mina kläder med så stor omsorg att jag utan problem kunde nämna märken och färger. Och tänk vad bäst att min väska nu ska komma hem till mig igen. 

Jag har förstås klarat mig bra utan kläderna. Jag har ju andra, även om just de här hör till favoriterna och jag skulle ha saknat dem massor om de inte hade återvänt. Mindre bra har jag klarat mig utan toalettväskan. Mitt ansikte bara skriker efter hudvård. Och jag har sminkmässigt fått hanka mig fram på ingenting alls eller en gammal mascara som mamma hittade i sitt badrumsskåp. Men det gör i och för sig bara gott ibland att utseendemässigt på sin höjd få förlita sig på en mascara som bara nästan fungerar.

Och kanske festligast av allt: min väska får nu se en stad som jag själv aldrig har fått se. Det är inte alla väskor som får det. Och jag har återfått lite tilltro till mänskligheten. Och till min egen förmåga att reda ut och fixa saker på finska.

Summa summarum (ett uttryck jag aldrig förr skrivit ner och ytterst sällan yttrat högt): ingen skada skedd. Förutom att min hud flagnar och att jag snart får en fet faktura från hittegods. Det är ju fruktansvärt långt från Rovaniemi.

   

Nästan dagligen slår det mig hur otroligt skönt det är att vara vuxen. Jag är tusen gånger snällare mot mig själv nu än för ett halvt liv sedan. Och tusen gånger snällare mot alla andra. Tusen gånger mindre medveten om hur andra ser på mig och tusen gånger mera fokuserad på att själv försöka se på andra så generöst och kärleksfullt som möjligt.

Jag minns den där tiden då jag trodde att alla hela tiden tittade på mig och dömde mig. Nu inser jag ju att de andra också var alldeles för koncentrerade på sig själva för att hinna titta på mig och döma mig. Men jag insåg det alldeles för sent. Efter att i åratal ha trott att människor brydde sig, på det negativa sättet.

Tusen gånger snällare på bara ett halvt liv… Hur kommer det då att vara om ett halvt liv till? Växer nåden med det egna jaget ständigt eller kommer det en dag då man blir hårdare mot sig själv igen?

För jag behöver mycket nåd. Vi gör väl det, vi människor. Och onekligen skulle jag ha behövt ännu mera nåd i den tid då jag hade som minst nåd att ge mig själv. O, den smärtsamma obalansen i det.

Det är väl det som kallas tonår.

– Jag älskar dig, Arvid. 

– Åh! Tack, mamma!

Och så sägs det att tack är ett dåligt svar på en kärleksförklaring. Jag anmäler avvikande åsikt, åtminstone om tacket kommer från den ljuvaste av treåringar.

Och den här dagen, som redan var god – om än alldeles för lång- slutade på bästa sätt – om än alldeles för sent.

Vissa dagar är föräldraskap nästan bara fröjd. Vissa dagar nästan bara något helt annorlunda. 

  
Söt bild – om än gammal.

Min mamma är bäst i världen. Men hon är inte perfekt. De bästa mammorna är ju aldrig det, för de perfekta mammorna finns inte på riktigt. Nej, mycket blev rätt och en del blev fel. Så där som det är med de världsbästa mammorna.

Och en del saker blev helt sjukt rätt. Så är det ju också med mammor i världsklass.

En sak som jag alltid kommer att beundra min mamma för är att hon aldrig pratat illa om sitt utseende inför mina öron. Jag har aldrig hört henne kalla sig själv tjock. Jag har aldrig hört henne klaga över att hon inte ryms i ett visst plagg eller att hon inte borde unna sig en bulle. Jag har aldrig sett henne stå framför spegeln och granska sin egen spegelbild kritiskt.

Tvärtom har jag alltid haft en känsla av att min mamma har tyckt att hon är vacker. Jag vet faktiskt inte om hon egentligen har tyckt det, men hon har fått mig att tro att hon sett sig själv som vacker och jag lutar åt att det är  nästan ännu viktigare när man har fyra döttrar.

Jag har inte alltid haft ett sunt förhållande till mitt eget utseende, men jag kan ärligt talat inte härleda något av det osunda till min mamma. Tvärtom kan jag härleda mycket av det sunda som finns nu till just henne. På den här punkten gjorde hon helt rätt. Och på den här punkten hoppas jag bli precis som hon.

Tyvärr måste man ju inte ha landat i sig själv eller ens i sitt utseende för att få bli förälder. Det finns inga tester som kollar att du har en sund självbild innan du får bli gravid. Men jag känner att vi på den här punkten bara måste bita ihop och skärpa oss. Små ögon ser allt vi gör och lika små öron hör allt vi säger.

Som förälder är du någons allra största förebild. Det är ett enormt ansvar. Egentligen alldeles för stort. Men det visste vi och det valde vi. Vi lägger en annan människas liv i vår hand när vi väljer att bli föräldrar. Få personer formar en människas självbild lika mycket som hennes föräldrar. Så det är nog bara att bita ihop och skärpa oss. Så som vi ser på oss själva kommer våra barn att se på sig själva. Så som vi talar om oss själva kommer våra barn att tala om sig själva.

Så hur vill vi se? Hur vill vi tala?

Det är skärtorsdag. Klockan är halv tio. Jag och mina två barn samt ett av grannbarnen är hurtigt på väg till biblioteket i stadsdelen där vi bor. Alla är glada och balanserade. Jag tror att solen skiner, eller så är det det goda humöret som lurar mitt minne. Jag känner mig som en bra mamma. Det gör man ju ganska sällan, men just den här morgonen gör jag det. Jag är ledig, glad och pigg. Jag räcker till för mina egna barn. Och ett barn till. Som sagt: jag känner mig som en bra mamma.

En man kommer fram till oss. Och börjar prata. Följer oss en bit på vägen. Va? I Finland? tänker ni nu. Och jag förstår er, för instinktivt tänker jag på samma sätt.

Men jag kan göra det här tillägget: han är påverkad av något. Och då kanske ni förstår och accepterar. Min erfarenhet av droger är försvinnande liten, men jag gissar att det är droger som bebor hans kropp. Hans rörelser och ögon tyder på det.

Han blir så glad när han ser oss, berättar han. För nu är det ju påsk och han ska få ha sin femåriga dotter hos sig hela påsken.

Och där och då på gatan känner jag något som måste beskrivas som ett knytnävsslag i min mage. För att den här påverkade mannen  – halv tio på skärtorsdagsmorgon – är någons pappa. För att en femårig flicka ska fira påsk med honom. För att hon varje dag hör ihop med honom.

Jag känner mig alltså som en bra mamma just den här morgonen men ganska få andra morgnar. Jag oroar mig ibland för att jag orkar för lite. Vill för lite. Eller för mycket annat. Tycker att barnen får för ensidig mat. Tycker att skärmtid är ett problem. Tycker att de borde lära sig finska. Senast i går. Jag undrar om de kommer att minnas att jag egentligen bara ville läsa ifred eller om de kommer att minnas att jag genuint också älskade att pussla med dem, läsa för dem och tala med dem om de frågor som var viktiga för dem.

Och den här skärtorsdagsmorgonen inser jag att inget av det där egentligen spelar någon roll. Alls. Mina barn har aldrig någonsin sett mig påverkad av något annat än trötthet och lathet, och hur oattraktiva de egenskaperna än kan te sig så är de ofarliga. Mina barn är trygga och älskade varenda dag. Och de dagar då jag inte riktigt räcker till så finns en annan där som räcker längre.

Min oro är i allra högsta grad en i-landsmammas i-landsoro. Lyxoro. Grädde-på-mos-oro. Och min oro, i alla sina former, får sig en välbehövlig törn i en tid då man så lätt tror att alla föräldrar är genomtänkta, konsekventa pedagoger som serverar vardagsmiddagar enligt tallriksmodell men med långsamma kolhydrater.

Jag känner mig inte som en bättre mamma när mannen lämnar oss och går åt ett annat håll. Men jag känner mig som en tryggare och mindre orolig mamma.

Men som en lite otryggare och lite mer orolig människa.

Jag hoppas ju så innerligt att hon fick en glad påsk, hans femåriga dotter.

Ni två. Ni har det ändå ganska bra.

-Jag är alltid dum, mamma, utbrister den lilla pojken vars liv är så långt i min hand.

Tårarna rinner. Kroppen kastar sig raklång på golvet. Jag känner hans skuldmedvetenhet. Minst lika starkt som om den var min egen.

Och den är ju delvis det. Min egen alltså. För min primära känsla är ju inte att det var hela världen att kvällsmatstunden blev förstörd. Men det är hela världen – åtminstone nästan- om han känner att han alltid är dum.

Då har jag misslyckats. Och även om en rationellare version av mig själv inser att han är fruktansvärt trött och lika fruktansvärt överdramatisk så har jag inte råd att inte ta honom på allvar. Aldrig någonsin har jag råd med det.

Mina armar sträcker sig efter den gråtande, raklånga kroppen. Och hur dum han än känner sig så kryper han villigt upp i min famn. Och mitt i ödsligheten tackar jag min skapare för att min son fortfarande alltid vill vara i min famn när livet går emot honom. Och mitt i ödsligheten fasar jag för den tid som oundvikligen kommer och tar ifrån oss det. Än så länge är inget problem i hans värld för stort för mina modersarmar. Och tro mig; varje dag kommer jag ihåg att vara tacksam för just det.

Vi sitter länge tätt intill varandra. Vi kramas. Vi viskar ord som är bara hans och mina. Och när vi andas i vanlig rytm igen och när ingen känner att den alltid är dum så läser vi en bok om Vesta-Linnéa, för det vill han allra helst. Och jag känner att det passar helt perfekt. Att Tove Appelgren är bättre än kanske allra andra på att sätta barnaord på det svåra och smärtsamma.

Någon timme senare sover han, den lilla. Med slät panna. Och jag frågar den lite större, som redan har pyjamas och har gått till sängs, om hon vill komma ut på en liten kvällspromenad med mig. Bara vi två.

-Men vad är klockan, mamma? frågar hon med de största ögon jag sett henne ha.

Jag bedyrar att klockan är alldeles för mycket men att jag vill kvällspromenera ändå. Med henne. På tumis. Och vi hinner inte långt i den sena men ljusa aprilkvällen, inte ens till roskisen på gården, förrän hon konstaterar:

-Det här känns ju som i Vesta-Linnéa!

Och det gör det ju. Precis. För Tove Appelgren är också bättre än kanske alla andra på att sätta barnaord på det fina och magiska.

Och nu i slutet av dagen tänker den här mamman att de flesta dagar i småbarnstillvaron väl är just precis så här. Det blir både svårt och smärtsamt och fint och magiskt. Aldrig vet man riktigt. Aldrig är det tråkigt. Alltid är det stort.