Hans femåriga dotter

Det är skärtorsdag. Klockan är halv tio. Jag och mina två barn samt ett av grannbarnen är hurtigt på väg till biblioteket i stadsdelen där vi bor. Alla är glada och balanserade. Jag tror att solen skiner, eller så är det det goda humöret som lurar mitt minne. Jag känner mig som en bra mamma. Det gör man ju ganska sällan, men just den här morgonen gör jag det. Jag är ledig, glad och pigg. Jag räcker till för mina egna barn. Och ett barn till. Som sagt: jag känner mig som en bra mamma.

En man kommer fram till oss. Och börjar prata. Följer oss en bit på vägen. Va? I Finland? tänker ni nu. Och jag förstår er, för instinktivt tänker jag på samma sätt.

Men jag kan göra det här tillägget: han är påverkad av något. Och då kanske ni förstår och accepterar. Min erfarenhet av droger är försvinnande liten, men jag gissar att det är droger som bebor hans kropp. Hans rörelser och ögon tyder på det.

Han blir så glad när han ser oss, berättar han. För nu är det ju påsk och han ska få ha sin femåriga dotter hos sig hela påsken.

Och där och då på gatan känner jag något som måste beskrivas som ett knytnävsslag i min mage. För att den här påverkade mannen  – halv tio på skärtorsdagsmorgon – är någons pappa. För att en femårig flicka ska fira påsk med honom. För att hon varje dag hör ihop med honom.

Jag känner mig alltså som en bra mamma just den här morgonen men ganska få andra morgnar. Jag oroar mig ibland för att jag orkar för lite. Vill för lite. Eller för mycket annat. Tycker att barnen får för ensidig mat. Tycker att skärmtid är ett problem. Tycker att de borde lära sig finska. Senast i går. Jag undrar om de kommer att minnas att jag egentligen bara ville läsa ifred eller om de kommer att minnas att jag genuint också älskade att pussla med dem, läsa för dem och tala med dem om de frågor som var viktiga för dem.

Och den här skärtorsdagsmorgonen inser jag att inget av det där egentligen spelar någon roll. Alls. Mina barn har aldrig någonsin sett mig påverkad av något annat än trötthet och lathet, och hur oattraktiva de egenskaperna än kan te sig så är de ofarliga. Mina barn är trygga och älskade varenda dag. Och de dagar då jag inte riktigt räcker till så finns en annan där som räcker längre.

Min oro är i allra högsta grad en i-landsmammas i-landsoro. Lyxoro. Grädde-på-mos-oro. Och min oro, i alla sina former, får sig en välbehövlig törn i en tid då man så lätt tror att alla föräldrar är genomtänkta, konsekventa pedagoger som serverar vardagsmiddagar enligt tallriksmodell men med långsamma kolhydrater.

Jag känner mig inte som en bättre mamma när mannen lämnar oss och går åt ett annat håll. Men jag känner mig som en tryggare och mindre orolig mamma.

Men som en lite otryggare och lite mer orolig människa.

Jag hoppas ju så innerligt att hon fick en glad påsk, hans femåriga dotter.

72179_10151171958873881_1858541676_n

Ni två. Ni har det ändå ganska bra.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s