Alltid dum

-Jag är alltid dum, mamma, utbrister den lilla pojken vars liv är så långt i min hand.

Tårarna rinner. Kroppen kastar sig raklång på golvet. Jag känner hans skuldmedvetenhet. Minst lika starkt som om den var min egen.

Och den är ju delvis det. Min egen alltså. För min primära känsla är ju inte att det var hela världen att kvällsmatstunden blev förstörd. Men det är hela världen – åtminstone nästan- om han känner att han alltid är dum.

Då har jag misslyckats. Och även om en rationellare version av mig själv inser att han är fruktansvärt trött och lika fruktansvärt överdramatisk så har jag inte råd att inte ta honom på allvar. Aldrig någonsin har jag råd med det.

Mina armar sträcker sig efter den gråtande, raklånga kroppen. Och hur dum han än känner sig så kryper han villigt upp i min famn. Och mitt i ödsligheten tackar jag min skapare för att min son fortfarande alltid vill vara i min famn när livet går emot honom. Och mitt i ödsligheten fasar jag för den tid som oundvikligen kommer och tar ifrån oss det. Än så länge är inget problem i hans värld för stort för mina modersarmar. Och tro mig; varje dag kommer jag ihåg att vara tacksam för just det.

Vi sitter länge tätt intill varandra. Vi kramas. Vi viskar ord som är bara hans och mina. Och när vi andas i vanlig rytm igen och när ingen känner att den alltid är dum så läser vi en bok om Vesta-Linnéa, för det vill han allra helst. Och jag känner att det passar helt perfekt. Att Tove Appelgren är bättre än kanske allra andra på att sätta barnaord på det svåra och smärtsamma.

Någon timme senare sover han, den lilla. Med slät panna. Och jag frågar den lite större, som redan har pyjamas och har gått till sängs, om hon vill komma ut på en liten kvällspromenad med mig. Bara vi två.

-Men vad är klockan, mamma? frågar hon med de största ögon jag sett henne ha.

Jag bedyrar att klockan är alldeles för mycket men att jag vill kvällspromenera ändå. Med henne. På tumis. Och vi hinner inte långt i den sena men ljusa aprilkvällen, inte ens till roskisen på gården, förrän hon konstaterar:

-Det här känns ju som i Vesta-Linnéa!

Och det gör det ju. Precis. För Tove Appelgren är också bättre än kanske alla andra på att sätta barnaord på det fina och magiska.

Och nu i slutet av dagen tänker den här mamman att de flesta dagar i småbarnstillvaron väl är just precis så här. Det blir både svårt och smärtsamt och fint och magiskt. Aldrig vet man riktigt. Aldrig är det tråkigt. Alltid är det stort.

 

Advertisements

5 thoughts on “Alltid dum

  1. Så fint skrivet! Och jag önskar så att ALLA böcker om Vesta-Linnéa kunde tryckas på nytt och säljas. Vet du (eller någon annan som läser det här) om det kan bli aktuellt snart? I dagsläget hittar jag bara två i butikerna… Månskenet och Svartaste Tanken.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s