Dagen då jag mötte Soldiers of Odin

Jag erkänner. Jag är en sådan som ibland går över till andra sidan vägen. Om jag noterar att jag kommer att möta en person eller ett gäng som jag helst inte möter på en trång trottoar så byter jag trottoar. Jag är inte stolt över det. Inte skäms jag precis heller. Det är som det är.

I princip aldrig byter jag trottoar här hemma i den stadsdel som är min egen. Men för ett par veckor sedan övervägde jag att göra det. Jag såg ett rätt stort gäng mörkklädda män och tänkte att det där är ett gäng som jag mindre hellre går nära när jag går ensam. Om jag får välja. Och det får jag ju ibland. Men samtidigt är det alltid någon slags förlust att låta mig skrämmas över till andra sidan vägen och just den här gången valde jag att gå kvar.

Men det var ogärna jag gick. Kvar, alltså.

Tack vare sociala medier insåg jag just att det gäng som fick mig att nästan byta trottoar av skräck var Soldiers of Odin. Det är ju säkert inte deras avsikt och mål – snarare tvärtom – men det är ändå en reell konsekvens. Jag kände mig uppenbarligen otrygg i mötet med dem.

Jag är absolut inte emot att vanliga människor tar ansvar för det som händer på de gator som är våra gemensamma. Tvärtom. Om jag eller mina barn eller min man plötsligt ropar på hjälp så är min största önskan naturligtvis att en helt vanlig förbipasserande människa griper in. Det finns inte poliser i varje gathörn. Vi behöver varandra. Vi behöver civilkurage. Och så har det alltid varit.

Om din genuina önskan är att sprida trygghet och trivsel på gatorna så har du ju alla möjligheter. Du kan gripa in i din urtvättade tuulipuku och du kan gripa in i kostymen på väg hem från jobbet. Du behöver faktiskt inte patrullera i jackor med märken på ryggen för att göra gatorna till en bättre plats. Tvärtom verkar ju många tycka att gatorna blir lite sämre när stora, mörkklädda gäng kommer vandrande. Det skrämmer liksom mer än det som de gängen försöker skrämma bort.

Jag hoppas ju att de vill genuint väl. Och att de därför också lyssnar när folk säger att den här hjälpen är fel slags hjälp, den här tryggheten är fel slags trygghet och den här vägen är fel väg. Om deras genuina önskan är att sprida trygghet så kommer de att lyssna. Om deras genuina önskan är någon annan så kommer de att fortsätta patrullera.

Vi får se.

Advertisements

8 thoughts on “Dagen då jag mötte Soldiers of Odin

  1. Jag vet inte, jag har alltid ansett att om polisen fick mera bistånd och kunde då anställa flera poliser / bättre övervakningssystem osv, så skulle vi inte behöva en grupp som Soldiers of Odin.
    Ingen rök utan eld, brukar man säga. Så frågan man kan ställa sig är varför en sådan grupp som Soldiers of Odin har fått så många anhängare? En orsak som man brukar säga är den ökade invandringen, men själv satsar jag mina pengar på två saker: 1) En ökad misstro för den finska polisen (det är ju DE som borde patrullera gator) 2) En allmänt utbredd oro.

    • Anser du alltså att vi nu behöver en sådan här grupp? Min fråga syftar på din första mening.

      Rädsla och oro är mänskligt och i viss mån förståeligt. Men det berättigar inte alla slags konsekvenser och beteenden.

      • Det sa jag inte, att vi behöver OCH att det skulle vara berättigat, min poäng är att frågan vi ska arbeta med är VARFÖR dessa individer som är med i Soldiers of Odin upplever att det behövs? Varför kan de inte nöja sig med tanken att polisväsendet skyddar dem eller deras familjer?
        Och hur motarbetar vi dem DÄRIFRÅN?

        När man har pratat med folk som sympatiserar med Soldiers of Odin (har inte träffat en medlem) så brukar de svara att de behövs eftersom man inte kan lita på att polisen gör något.
        Så följande fråga blir då hur vi motarbetar den osäkerheten och rädslan som dessa människor besitter. För även om det är mänskligt så har en del hemska saker hänt pga rädsla och osäkerhet. Som du säger, det berättigar inget.

        Vilket för mig till den första meningen: Jag tror att om polisen kunde få mera pengar, så de kunde på riktigt vara SYNLIGA, så att ingen sådan här rädsla behöva gro.

  2. Blev också skraj när jag mötte dem på trottoaren utanför vårt hus. Tvååringen likaså. De ger nog inte en bild av trygghet inte…

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s