Folk har slutat fråga

Vi sitter på wasaline mellan Umeå och Vasa. Det är i slutet av februari och Umeå har i dagarna fått sitt Ikea. Många österbottningar har därmed fått sitt och båten är full av människor som vallfärdat västerut för möbeluppköp. I vinterväglag är sjövägen till Umeå nog kortare än bilvägen till Tammerfors eller Haparanda. För att inte tala om att den är mera exotisk.

När vi åker båt mellan Vasa och Umeå träffar vi rätt ofta på bekanta. Människor som en av oss känner men den andra aldrig har träffat. Så också den här gången. Nu är det Fredrik som känner och vi sitter ganska länge och talar. Om sådant man talar om med bekanta; trygga, ofarliga ämnen.

Och jag väntar på Frågan. Som alltid brukar komma när vi talar med just bekanta. Frågan om när vi ska flytta hem igen. Och med hem igen menar bekanta i allmänhet norra svenska Österbotten.

Men Frågan kommer aldrig. Och medan jag tappar tråden i samtalet (jag tror att det handlar om hus) så sitter jag och tänker på just det; att folk ju faktiskt har slutat fråga. Kanske vi nu, efter sju år i Helsingfors, anses vara förlorade.

Eller så är vi bara förändrade. Vi som nu bäddat oss så långt ner i de helsingforsiska lakanen att vi kanske aldrig stiger upp igen. Som slutat snegla på annonser med journalist- och modersmålslärarjobb i Österbotten. Som slutat räkna ut ungefär när österbottniska kyrkoherdar kan tänkas gå i pension. Som inte längre är så säkra på att gräset är grönast där man först kände gräs under fötterna.

Och som slutat kalla norra svenska Österbotten hem och plötsligt räknar den här fridfulla stadsdelen i Helsingfors som vårt hem.

Till och med vårt hemhem, för det fanns också en tid när det här nog var hem men när det fanns något annat som var hemhem i betydelsen det riktiga hemmet.

Aldrig ska man säga aldrig. Liv är förunderliga ting och aldrig faller alla bitar på de platser man hade tänkt. Jag ristar inte i sten att vi ALDRIG någonsin kommer att bo i Österbotten. Men det är nog många bitar som ska falla riktigt konstigt för att vi ska byta ut det här hemmet mot något annat. För just här och just nu ligger så många bitar så sjukt rätt i det pussel som kallas liv.

Ha. Jag som lovade mig själv som nittonåring att ALDRIG någonsin bo i Helsingfors.

Som jag sa; liv är förunderliga ting.

11705274_10154332813953881_6036241323203131547_n

På bilden är jag blomvakt i Helsingfors i en klänning som gör mig glad. Hos vänner som tyvärr inte bor här just nu. Men hos vänner som vi hoppas få dela vardag med igen. Kanske vi ska börja fråga dem när de ska flytta hem igen?

Advertisements

3 thoughts on “Folk har slutat fråga

  1. Intressant (och skrämmande) att tänka sig att jag kanske om sex år i Estland slutar kalla ljuva Vichtis hemhem… har på ungefär nio månader totalt etablerat mig i mitt nya hem… besökt hemhem endast två gånger…
    Får se hur det går!
    Det är förresten underbart härligt att följa med livet i finland via bloggen! Vågar sällan öppna iltalehti och gänget……. blir alltid lika besviken. Din blogg kan man räkna på. Alltid.

  2. Som en annan österbottning i H:fors undrar jag hur du tänker med barnens kompisar och en eventuell flytt norrut. Vi har satt äldsta sonens skolstart som en deadline. Men nog kanske det går att flytta på en 8-9 åring också om det känns som det rätta alternativet..?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s