-Men mamma, tror du på det där? frågar hon med lite misstänksam min. Vi åker bil, bara hon och jag, och pratar om påsken och om uppståndelsen.

-Jo, jag gör faktiskt det, svarar jag.

-Jag vet inte riktigt vad jag ska tro, säger min älskade dotter.

Hon berättar att några skolkompisar säger att de tror på Gud och att några andra säger att de inte gör det. Och att hon inte riktigt vet vad hon själv ska tro.

-Det är så svårt när människor tror så olika, säger hon och hennes lilla kropp spritter till av frustration.

Amen.

Som jag förstår henne.

Just precis så där är det ju. Det ÄR svårt när människor tror så olika. Speciellt när det är människor man tycker om och har förtroende för. Samtidigt som det är svårt så är det den krassa verkligheten. Vi tror olika. Punkt. Och också en sjuåring behöver lära sig leva med det. Respektera det. Acceptera det. Och framför allt: respektera dem. Acceptera dem.

Vi kom överens om att alla människor får tro som de gör, att man aldrig någonsin får vara elak mot någon på grund av vad den tror eller inte tror och att man inte behöver veta vad man själv tror när man är sju år gammal. Och vi pratade om att vi alltid kan lära oss något av alla människor vi möter. Också av människor som tror helt annorlunda än vi själva.

Kanske rentav speciellt av dem.

När en kvinna som drar storlek 36 och har en fettprocent som får elitidrottare att darra av avund säger att vi ska vara nöjda med våra kroppar som de är, så är det förstås lite svårt att ta till sig budskapet. Det är väl det som Ingela talar om i sitt tankeväckande inlägg om bikinihetsen.

Och jag tror att vi alla förstår vad hon menar. Och egentligen har hon helt rätt. Det är ju alldeles självklart att orden om att vara nöjd med den egna kroppen väger mer om de kommer från en kvinna som inte alls passar in i våra snäva skönhetsideal och normer.

Samtidigt som hon har helt rätt blir det ändå helt fel. För det faktum att man är normalviktig betyder inte alls att man är normalsjälvbildad (om ni förstår och accepterar ett hemlagat uttryck). Den smalaste kvinnan på din arbetsplats kan mycket väl ha mer bikiniångest än alla andra där tillsammans, liksom den mest överviktiga faktiskt kan vara den mest bekväma. Det att du ser normal ut betyder inte att du känner dig normal. Och vet du vad? Det att du är överviktig betyder inte heller alltid att du känner dig överviktig. Och i allmänhet vinner det vi känner över det vi egentligen är.

Jag påstår mig absolut inte veta hur det är att vara överviktig, för det har jag aldrig varit. Men jag vet hur det är att avsky sin egen kropp och tänka på ätande och smalhet ungefär åtta gånger i timmen. En bra dag. Lägg till tjugofem gånger i timmen en sämre dag. Och jag tänker inte förminska den upplevelsen bara för att jag höll mig på ”rätt” sida om BMI-skalan. Min väg till den kroppsbild jag har i dag är en väg som jag är tacksam och glad och stolt över trots att den aldrig gick via övervikt och därför kanske kan anses vara helt värdelös i någon annans ögon.

Och där tror jag att Ingela vet precis vad jag menar. För hon skriver själv i sitt inlägg: ”En gång i tiden skulle jag kanske ha kunnat bära bikini, det ser jag på bilder nu i efterskott, men min egen självbild skulle ändå aldrig ha tillåtit det då.” Och just så tror jag att det är för många, många av oss. Vi har varit eller är normalviktiga men det kändes eller känns inte så. Självbilden kommer i vägen för alldeles för många av oss.

Också om vi alltid varit normalviktiga.

Så säg mig då: hur fel måste man vara för att alls få uttala sig i de här frågorna? Hur ful måste man vara för att få säga att skönhetsoperationer känns som en idiotisk lögn som vi plötsligt går med på att köpa? Hur fet måste man vara för att få säga att alla kroppar är bra kroppar och att vi måste återerövra rätten att få vara nöjda med den kropp som är vår?

Jag vet faktiskt inte. Men jag vill tro att allas våra berättelser är värdefulla. Att också den som avskydde en normal kropp men lyckades arbeta sig ur det får räknas på något sätt. Att hennes kamp också blir sedd och hennes seger också erkänd.

Ingen av oss har ensamrätt på kampen mot de ideal och de normer som krossar och bryter ner människor omkring oss – eller oss själva- varje dag. Det är en fiende som är alldeles för stark för att bara vissa av oss ska få vara med och slåss.

För någon vecka sedan var jag med om ett boksamtal om att vara mamma. Jag och författaren Sofia Torvalds talade om hennes bok Bliv du hos mig som jag därmed fick glädjen – ja, glädjen – att läsa redan innan den fanns i tryckt format.

Boksamtalet var på många sätt angenämt och kunde absolut ha hållits bara för sin egen skull, men det resulterade också i en artikel i förra numret av Kyrkpressen. Och dessutom i något som kanske kunde tänkas påminna om en podcast.

Redaktören Christa var tydlig med att hon bandar vårt boksamtal och kanske lägger upp det på KP:s hemsida sedan, men jag lyckades glömma bort inspelningen helt och talade alldeles för slarvigt och snabbt och osnyggt och osammanhängande och sa dessutom hmmm alldeles för ofta. Jag har ju för bövelen en universitetsutbildning i journalistik och kan spelreglerna, det finns inga ursäkter.

När jag fick tjuvlyssna lite på vårt samtal var min första tanke NEEEEEEJ, detta får aldrig nå människoöron. Min andra tanke var sedan JAAAAAAAA, detta måste nå människoöron. För det är nyttigt för mig att inte alltid framstå som jag vill framstå utan ibland framstå som jag faktiskt framstår. Jag skulle ju helst verka smart och klartänkt och vältalig i alla sammanhang alla dagar, men sanningen är den att jag den där dagen inte var smartare eller mer klartänkt eller vältalig (framför allt det, faktiskt) än så och jag tar ingen skada av att världen får veta det.

Egentligen är det ju helt tvärtom.

Med det här inlägget jagar jag absolut inte beröm och uppmuntran. Du behöver inte övertyga mig om att jag inte var lika dålig som jag tror. Det här inlägget är inte skrivet med falsk ödmjukhet utan med verkligt sann sådan. Och jag tror ju på sann ödmjukhet. Jag tror att den gör oss människor gott trots att det alltid skaver lite, det där som får den att krypa fram. Jag tror rentav att den gör oss nutidsmänniskor väldigt gott eftersom vi så ofta snarare är produkter av oss själva än de verkliga oss själva.

Så. Här kan du lyssna på mig i ödmjuk form. En obekväm men välgörande, rentav lite helande, form. Och framförallt kan du ju lyssna på Sofia, som skrivit en bok som du borde läsa och som lyfter fram föräldratankar du borde ta del av.

är ju att man hinner leka med Arvid och photo booth redan innan man ska cykla till dagis. Att det inte var tjat och brådska och stress och skyndsamt utan faktiskt allt annat.

Han älskar. Skrattar tills han går sönder. Hela hans lilla lekamen skakar av skratt vid åsynen av sig själv och sin mor i fiskögeformat.

Och sedan efter lekstunden säger han:

-Jag vill åka till dagis nu!

Och man är så ovan vid en sådan kommentar så tidigt på dagen att man slentrianmässigt börjar dra ramsan om att det kan kännas så ibland och att det känns så ibland för mig också men att man måste vissa saker i alla fall ibland och att vi ju kan sakna varandra mycket under dagen för vi tycker ju så mycket om varandra men sedan på eftermiddagen så är vi tillsammans igen och då…

Och man blir avbruten:

-Men jag sa ju att jag VILL åka till dagis nu!

Och vi åker. Och dagen har börjat på bästa sätt. För åtminstone två personer i den här världen.

Jag träffade honom via en gemensam vän en sen fredagskväll i studietidens Åbo. Vi hade otroligt roligt. Vi skrattade mycket och han spelade gitarr. Jag tänkte att han var allt det som jag hade letat efter. Jag hade egentligen ingen lista över de egenskaper jag ville ha i en blivande man, men den här mannen kunde liksom vara listan. 

När han och vår gemensamma vän gick hem från min studieetta sent den kvällen kände jag ingenting. Han tog all sin charm, all sin humor, all sin karisma och all sitt gitarrspelande och gick. Men han tog inte ens en smula av mitt hjärta med sig.

Och det var då jag insåg: jag kan faktiskt välja ett liv med Fredrik nu. Om Listan kommer förbi i egen hög person och lämnar en helt oberörd så är ju den pojkvän man har onekligen ganska vass. Då har han uppenbarligen klarat det ultimata testet. Trots att han inte spelar gitarr.

Och strax därpå gick han från pojkvän till fästman till man. Han som aldrig fanns på någon lista men som bevisade att listor är för små för ett liv. Att det vi tror oss vilja ha ofta är en bättre kopia av oss själva medan det vi egentligen vill ha och behöver är något helt annat. Något som kompletterar och utmanar.

Det är drygt tolv år sedan jag vågade välja en och välja bort alla andra. Jag valde en man som på många sätt är helt annorlunda än jag men som vill samma saker i livet (om än inte i städning) och som långt värderar det som jag också värderar. Och som värderar mig. Mest. Mer än jag någonsin kan göra mig förtjänt av. 

Jag tror mindre och mindre på drömprinsar och listor. Mera och mera på att kärleken är ett val vi gör, ett beslut vi fattar. Och faktiskt: att vi kan styra vårt pirr och vår förälskelse också. Och jag vet precis var jag helst har mitt pirr.

– började rätt svagt med en tjugo minuters skrikattack av en familjemedlem (inte Fredrik)

– började ju förresten egentligen redan klockan fem då ett pollenbarn väckte oss och jag aldrig lyckades somna om 

– blev jag efter många timmar och många om och men sedan uppvaktad med sång och gåvor 

– blev en familjemedlem jättesårad av att jag fick gåvor och stämningen blev sämre igen

– fortsatte med frukost och lunch hos vänner som tyvärr slutade med ett raseriutbrott 

– innehöll ett livsnödvändigt sömnpass mitt på dagen 

– blev jag i något skede måltavla för duplobilar varför en familjemedlem (igen inte Fredrik) nu har duploförbud en tid framöver

– gick vi på gudstjänst och jag var bara så glad över så mycket

– stal vi (läs: jag) frimodigt och fräckt vänner från andra vänner (Hej, vad ska ni göra efter gudstjänsten? Jaha? Kan ni inte komma till oss istället?)

– kom alltså vänner på besök med middagsingredienser och vi fick äta och tala i timmar och jag kände  igen av himmelfärdsdagens himlakontakt 

– blev riktigt bra till sist ändå

– var egentligen en helt vanlig dag, så där som dagar med småbarn alltid är. På något sätt kan jag ju önska att Arvid skulle anstränga sig lite på morsdag för att det är morsdag och på något annat sätt kan jag vara glad över att han inte måste visa den hänsynen 

– är jag så tacksam över att jag får vara mamma till Ingrid och Arvid, det är inget jag förtjänar eller har rätt till. Som allt annat riktigt stort i livet är det en gåva som blivit mig given av nåd

– tänker jag att min famn är full men att famnar kan vara fulla också av annat stort och meningsfullt och viktigt. Att vara mamma är stort men långt ifrån det enda stora som kan finnas i ett människoliv och vi ska inte ens den här dagen förminska allt annat

– tänker jag på dem som har famnar som känns ekande tomma eftersom det aldrig funnits ett eget barn där. Må ni få det ni drömmer om och hoppas på

Det verkar som om vartannat barn i äldre lågstadieålder har en egen youtube-kanal. Jag har hört trovärdiga rykten om det. Jag har också hört lika trovärdiga rykten om att dessa youtube-kanaler är väldigt starkt präglade av om det är en pojke eller en flicka som står bakom.

Det verkar som om pojkarna publicerar klipp på sig själva när de gör fotbollstrick, trolleritrick och akrobatiska konster.

Och det verkar som om flickorna publicerar klipp på sig själva när de visar vad de har köpt för kläder, smink och skönhetsprodukter.

Och när jag hör de här ryktena vill jag bara gömma mig under ett täcke och vänta på Herrens återkomst eller jordens undergång.

Fatta den grejen. Fatta att det redan så tidigt blir så att en pojke visar vad han kan och en flicka visar vad hon kan köpa. Och då köper hon ju inte ens speciellt roliga saker utan sådana saker som hon förväntas vilja köpa under resten av sitt liv.

Jag tycker det sorgligaste är att unga flickor så tidigt blir passiva konsumenter (för jo, i mina ögon är det ganska passivt att handla toppar för 4,90 på klädkedjor som möjliggör sådant) medan unga pojkar får vara aktiva producenter.

Jag har ingen aning om huruvida unga flickor eller unga pojkar har det värst och jag är egentligen inte ens så intresserad av just det. Alla unga har ju det illa i någon mån – ljuva, ljuva vuxenliv – men det stör mig något oerhört att utmaningarna är så olika och örutsättningarna likaså.

Jag vill ju dem båda alla alternativ och hela världen och halva kungariket. För att de förtjänar det. Och för att det är deras enda chans att hitta de alternativ, de världar och de kungariken som faktiskt kan bli deras.

En gång var de så små. Och på något tragiskt sätt var världarna kanske större då. Är så rädd att de ska bli mindre hela tiden.

Vänskap är många olika saker. Bland annat är det att frimodigt bjuda in sig till en familj på Kristi himmelfärdsdag, dyka upp redan innan lunch och sedan avlägsna sig igen först efter att man fått två mål varm mat och två desserter. På den veranda där man sitter allra helst. I en majsol som levererar utöver allt man någonsin kan begära och förvänta sig. Visst minns vi det nu? Och visst minns vi det sedan om det regnar en vecka i juni eller till och med juli? Att vi faktiskt fick också den här helt galna majveckan som en helt oförtjänt och oväntad nåd?

Jag är lite för lätt om hjärtat i dag för att kunna gräva fram någon genuin smärta och beröra på djupet. Ibland undrar jag om de kanske har rätt ändå, de som säger att det svåra är lättare att skriva om än det lätta. Att det som tynger ett sinne gör sig bättre i bokstäver än det som lyfter och bär.

Men i dag är jag lyft och i dag är buren. Och det är det jag kan säga. Det jag tror att jag ska säga. Ibland är sinnet som en julivarm majdag. Ibland är det faktiskt lätt att vara människa  och jag har lärt mig att ta vara på de gånger som det är så, för oftast är detta människovarande något helt annat än lätt.

Tur att den här dagen samtidigt var den pollenmässigt klart värsta hittills i år. Ingen vill ju ha en berättelse som är för perfekt.

Kvinnan på bilden har väldigt mycket med det perfekta i berättelsen att göra.

Tyvärr ser bikinisäsongen ut att bli lång i år. Om folk slänger av sig kläderna redan i begynnelsen av maj blir det ju onekligen så. Och egentligen borde ju en lång bikinisäsong vara det bästa som finns. Men med bikinisäsongen kommer ju också bikinihetsen, som både Lillemor och Linn bloggat om i dag, och då blir ju säsongen för den också lång. Så odelat förtjust kan jag inte vara.

Själv är jag lyckligt besparad. Just bikinihets har aldrig varit någon gren som jag ägnat mig åt. Och jag har en teori om varför: jag har aldrig varit speciellt snygg. Inte ens när jag var mitt snyggaste jag var jag en sådan som fick folk att vända sig om på gatorna. Några perfekta mått har jag aldrig haft och jag vägde lika mycket (om inte lite mer) när jag blev student som jag gör nu. Jag har alltid sett ganska medioker ut. Och med tanke på att min hetsmätare just nu är på minus så är jag faktiskt helt okej med det.

Men det betyder inte att jag alltid har varit nöjd med att se medioker ut. Det fanns tvärtom några år då jag var helt övertygad om att jag skulle vara lycklig om jag bara var snygg. Tänk att jag faktiskt trodde det! Att lite bättre förutsättningar rent utseendemässigt på något skulle öka min lycka. Eller inte ens bara det; jag trodde ju att ett snyggt yttre ensamt skulle göra mig lycklig.

Lycklig blev jag. Snygg blev jag inte. Men alla gånger tillräckligt snygg för att leva ett liv som är meningsfullt och roligt och givande. Alla gånger tillräckligt snygg för att få ett jobb som känns lika meningsfullt och roligt och givande. Och man och familj och vänner som är betydligt mer än så. Och det räcker faktiskt för mig. Det räcker mer än väl.

Jag har många gånger tänkt att det utseendemässiga förfall som obönhörligen drabbar oss alla är lite lättare för oss mediokra eftersom vi alltid har behövt vara något, det har inte räckt med att vi har sett ut. Ingen har dyrkat marken vi gått på bara för att vi kommit in i ett rum och förgyllt det med vår skönhet, vi har fått odla andra kompetenser redan från början. Vi har aldrig heller varit snyggast på bikinistranden och då finns det nog inte ens på kartan att börja försöka bli det när man passerat trettio.

Medioker är melodin skrev Marcus Dunberg i mitten av april och syftade förstås på något helt annat än att se medioker ut. Men jag tror faktiskt att medioker vinner också här. Så länge ingen betalar mig för att vara snyggast på stället – och ärligt talat är det ju ytterst få av oss som kan leva på just det – så är det bortkastad tid, bortkastad energi och bortkastade pengar att ens försöka. Hellre tar jag en glass till och njuter av den lycka som är min trots mitt – eller tack vare – mitt mediokra yttre.

Jag och mina gymnasievänner då det begav sig 2002. Jag i den studentklänning som jag fortfarande kan ha. Inte för att jag är speciellt smal och snygg nu. Utan för att jag aldrig var speciellt smal och snygg.

Men speciellt nöjd och glad. Och det var jag också då det begav sig 2002.

När jag var 25 år ung hade jag nyss blivit mamma. Jag var nästan klar med min utbildning. Jag bodde i en mysig liten radhuslägenhetsaktig bostad. Jag hade en trygg och bra man som hade en fast anställning. Jag hade mitt på det torra.

När hon var 25 år ung hade hon nyss blivit mamma för tredje gången. Hon var inte lika klar med sin utbildning. Hon bodde i en höghuslägenhet i Vasa. Hon hade inte längre någon man. Alls. Hon var ensamstående trebarnsmamma utan utbildning. Och dessutom utan sin egen mamma. Hon hade ingenting på det torra.

Tänk att hon fixade det. Tänk att hon dessutom fixade det så bra. Hatten av för min älskade mamma!

Därför, och för att hon är ljuvlig alla dagar, skrev jag dagens kolumn i Kyrkpressen om henne. Om min mamma. Här kan du läsa den.