Jag umgås dagligen med unga människor som har fått höra att de kan bli vad de än vill bli. Det känns som om de flesta födda efter 80-talet har fått växa upp i tron på att alla möjligheter finns för alla. Länge skyllde man väl på talangjakterna, att det var Idols fel att folk gick omkring och trodde att de var oslipade diamanter med skivkontrakt runt hörnet. Och det kan väl hända att talangjakterna har ett finger med i spelet, men det finns också andra medskyldiga. Sjukt effektiva medskyldiga. När grannflickan har hundratusentals följare på instagram och klasskompisen är något av en kändis på youtube känns det ju plötsligt som en mänsklig rättighet att bli något märkvärdigt och stort. Den som syns finns. Och i dag är det många som syns.

Jag tror inte på det där. Jag tror faktiskt inte att du kan bli vad du vill. Speciellt inte om det du vill är något märkvärdigt och stort. Men jag tror att du kan bli vad du ska. Och jag tror att det räcker, inte bara nästan utan precis hela vägen. En människa som är en fisk i vattnet på sitt jobb är inte nödvändigtvis en lycklig människa, men jobbmässigt garanterat så lycklig som en människa jobbmässigt kan vara. Det blir inte bättre än så.

Det blir inte märkvärdigare och större.

Modersmålslärare är ju inte på någon karta ett mediasexigt jobb. Men jag kan inte tänka mig något bättre. Många – inte alla, men många – av mina egenskaper kommer till sin rätt just där. Visst, det fanns mycket annat jag ville någon gång när jag drömde vitt och brett, men många av de dörrarna var definitivt stängda och andra skulle ha krävt oerhörda kraftansträngningar för att ens öppna. För att inte tala om de ansträngningar som sedan hade krävts av mig om jag valt att vandra längs vägen bakom de dörrarna.

Nej, du kan inte bli vad du än vill. Men du kan bli det du ska. Jag tror att det finns vatten för oss alla, där vi blir fiskar. Men alla jobb är inte lämpligt vatten för den fisk man själv är. Mycket av det som glimmar är inte guld för var och en av oss.

Utmaningen är att hitta det egna guldet. Och för att kunna hitta det måste man hitta sig själv. Och man hittar inte sig själv genom att hela tiden få höra att man kan bli vad man än vill bli. Man kommer inte ens närmare sig själv på det sättet. Man hittar sig själv genom att fundera på vilka egenskaper man har. Vilka styrkor. Vilka svagheter. Vilka drömmar. Vilka mål. Och sedan jobba utgående från det för att hitta en målbild. I stället för att jobba utgående från en målbild för att hitta ett jag.

Ibland ser jag barn som är klädda så som jag skulle vilja klä Ingrid. Jordnära färger. Klassiska modeller. Stilrent. Enkelt. Men ändå lite roligt. Så väldigt långt från pälsen, nitarna och lädret som numera är vår vardag. En tonåring i miniformat med svart som favoritfärg.

Men jag känner ingen sorg alls. Sedan hon var två har hon haft starka åsikter om sina kläder och det finns så många strider man måste ta som förälder att jag helt kallt har valt bort just den här. Så länge det inte är hälsovådligt har alltså fått välja själv. Hennes främsta uppgift i livet är ju inte att vandra omkring som en representant för mig och min smak utan att hitta sig själv och sin. Hon är min dotter men hon är sin egen. Hon är min dotter men hon är faktiskt inte min statussymbol.

I vår värld ses så mycket av det vi gör och är och har som just statussymboler. Hur snyggt bor vi? Hur ny bil kör vi? Hur dyr utlandssemester gör vi? Hur högt har vi klättrat på karriärstegen? Hur tidigt hämtar vi på dagis? Hur näringsrik är vår familjemiddag?

Mitt i all den statusgalenskapen vill jag bara freda barnen. Jag vill inte att deras klädstil blir ett visitkort för mig. Eller deras betyg eller deras fritidsintressen eller deras framgångar. Jag vägrar börja tävla i barn. Vem mina barn är säger något om mig – visst. Men det säger absolut mest om dem.

Och de är fantastiska. Helt fantastiska.

Jag är så stolt över dem. Men inte för att de skulle få mig att se lyckad ut eller för att de skulle vara som jag vill. Utan för att de är som de är. Det räcker så sjukt långt.

Bilden är lite gammal men mycket tydlig. Inte var det ju jag som föreslog nitlippis. Eller noppigt underställ. För att inte tala om kombinationen.

– Mamma, gissa vad jag ska göra i dag! 

– Okej. Jag gissar att du ska till dagis. (För om jag säger vad jag egentligen gissar och vet så börjar han gråta. Leken står och faller på min helt galna felgissning.)

– Nej. Nu ska du gissa vad pappa ska göra i dag! 

– Jag gissar att pappa ska till jobbet. (Och samma parentesinnehåll som ovan.)

– Nej!

Vid det här skedet skakar hans lilla kropp av förtjust fnitter. Och då är avslöjandet nära:

– Vi ska ju ha pappa-Arvid-dag! 

Varje måndag. Pappa-Arvid-dag. Den officiella benämnigen på den dag i veckan som Arvid tycker allra bäst om. Säga vad man vill om Fredriks jobb, men att Arvid får vara hemma med sin pappa varje måndag är enormt värdefullt. 

Jag antar att det är den odelade uppmärksamheten som är bäst. För en liten som aldrig fick vara den enda lilla måste det vara alldeles oerhört. En dag i veckan är han den enda. Och trots att Ingrids skoldag är kort så räcker förmiddagstimmarna långt för en ovan liten själ.

Jag minns själv de gånger jag fick vara ensam med mamma när jag var liten. Det var ju det bästa i hela världen. Och varje måndag får Arvid en bit av det världsbästa.

Och plötsligt känns det som om det finns så lite kisi i kisi-jobbet.

  

  

Vi har ju som ni vet ett nytt hem sedan augusti. Jag vet inte hur länge era hem brukar kännas nya, men det här hemmet fyller mig med brutal tacksamhet varje dag och så länge det är så tänker jag frimodigt kalla det nytt.

När vi bestämde oss för att flytta hit visste vi att vi får ett stort och nyrenoverat hem som vi inte skulle ha råd att köpa men som vi har råd att bo i. Vi visste att vi får bo nära Fredriks jobb och Arvids dagis och jättenära min och Ingrids skola. Vi visste att området var trevligt. Valet att flytta hit var alltså väldigt lätt.

Och ändå hade vi ju ingen aning.

Vi visste inte att vi flyttade till Bullerbyn 2.0. Vi visste inte att Ingrid skulle ha tre klasskompisar på samma gård och att ett par av dem skulle ha småsyskon i Arvids ålder. Vi visste inte att Ingrid skulle ha sällskap till skolan varje morgon med sin klasskompisgrupp och aldrig någonsin visste vi att Arvid skulle kunna gå ensam till sin bästa vän i hela universum redan när han var tre och ett halvt.

Nu när våren kommer märker jag att Bullerbyn blir ännu bättre. Jag vet faktiskt inte hur många gånger ett barn har ringt på vår dörr i dag och sedan lekt här en längre eller kortare stund. Och jag vet inte hur många gånger barnen varit ute och lekt, tillsammans och med grannbarnen, men jag gissar på en handfull. Minst. (När jag började skriva det här inlägget för några minuter sedan var jag ensam hemma. Sedan kom Ingrid och en kompis. Och sedan Arvid med en kompis. Så här ser alla dagar ut här. Ibland är vi ensamma hemma, jag och Fredrik. Ibland har vi bara våra egna barn och ibland har vi typ tusen barn. Jag älskar det.)

Vi bor på drömplatsen. På riktigt. Vi fick mer än vi trodde var möjligt. Och jag, som ibland har tänkt att vi verkligen inte väljer Helsingfors för barnens skull, kan känna att det här valet nog passar dem också ganska bra. Jag har svårt att föreställa mig en mer idyllisk plats för en halv barndom. De tror ju att de lever halva barndomen i sommarhuset i Österbotten, så lång är en barnasommar, och vi låter dem tro så.

Den här morgonen. Söndagsmorgon som bäst. Arvid vaknade 5.20. Sedan dess har varken han eller jag och Fredrik somnat om. Det bådar så enormt illa för resten av dagen. Hans humör kommer inte att hålla (har redan brustit typ fjorton gånger) och vårt humör är inte heller stabilt. 

– Men fölåååååååt, säger han irriterat när vi berättar att vi är trötta och sura föräldrar då vi blev väckta mitt i natten. 

Men just nu hjälper det ju inte alls. Det är märkligt med förlåt. Världens bästa ord, ju. Men ibland bär det bara inte. Speciellt inte när det sägs med stor irritation och noll vilja till bot och bättring.

– Det hjälper inte, säger också Ingrid efter sitt möte med förlåt. Också hon trött och sur. 

– Hjälper en kram då? föreslår den lilla som alltid vill reda ut konflikter. 

– Nej, säger Ingrid. 

– Hjälper det om du får sista rostbröden då? 

Jo, det hjälper. Ju.

Och den minsta av oss ger sig själv och livet en applåd. En konflikt mindre i världen. 

Han är inte långsint. Inte mot sig själv och inte mot andra. Morgonpigg, tyvärr. Men inte långsint.

  

”Vi har inte gjort något olagligt!” ropar människor som kopplas ihop med Panama. 

Nehej, kanske inte. Men ni har gjort något omoraliskt och sist jag kollade var människan en varelse som hels vill hålla sig på rätt sida om just den gränsen. 

Man får tycka precis vad man vill om vårt skattesystem och varje gång vi går till val har vi en utmärkt möjlighet att visa vad vi tycker. Men att i protest fiffla med skatter och pengar har aldrig varit ett tillåtet sätt att uttrycka sitt missnöje på. 

Det suger säkert att vara rik ibland, ja. Men knappast är alternativet heller speciellt mycket roligare.

Egentligen hatar jag det. Få saker rubbar min vardag lika mycket. Sällan känner jag mig så maktlös. Aldrig någonsin är det roligt. Jag pratar om när barnen bråkar.

Men, jag erkänner; om jag är mätt och utvilad och balanserad så finns det en aspekt som jag gillar i det. Jag gillar att de ser varandra som jämlikar. Jag gillar att Ingrid uppenbarligen inte ser sig som den stora som måste ta hand om sin bror. Jag gillar att Arvid uppenbarligen inte ser sig som den lilla som inte har en chans. De kan båda bjuda upp till en fight och de kan båda tacka ja.

Jag tänker att hon bevisligen tar honom på allvar. Trots att han är mindre. Och att det ju alltid finns något starkt och vackert i att bli tagen på allvar.

De är en bra grupp. Dagligen slår det mig. Att jag är så glad att de har varandra. Att den andra med stor sannolikhet är det finaste de har. Och trots att min ursprungsvision för en familj sprack ganska tidigt så kan jag tycka att det ju blev ganska bra så här också.

Syskonbråk illustreras här med två år gammal påskbild. Redan då togs han uppenbarligen på stort allvar. Ingen som inte tas på allvar får ju dymmelonsdagspass.

Gårdagens mest delade artikel i mitt flöde var utan tvekan den om den unga Kokkola-pastorn som blev misshandlad en marsnatt utanför sitt hem. Jag kände tusen saker. Det kliade i fingrarna och snurrade i huvudet. Jag bara måste skriva. Men sedan lät jag bli. Tänkte att min åsikt nog väger alldeles för lätt eftersom den misshandlade pastorn och jag delar tro. 

Men nu har jag ångrat mig. Min åsikt må väga vad som helst. Här kommer den i alla fall. 

Det är förkastligt. Vidrigt. Äckligt. Att den unga pastorn blivit utsatt för hot lika länge som han varit pastor är på inget sätt okej. Att han vaknar misshandlad mitt i natten utanför sitt hem är fruktansvärt. Att han nu har livvakt när han åker runt och berättar om Jesus är ju helt absurt. Att det finns ordningsvakter på mötena i hans församling är… Hur hamnade vi här? 

Sanningen är ju att det inte finns något svar. Inget jag nöjer mig med i alla fall. Och jag får utslag av kommentarer som antyder att han had it coming. Han må vara hur kontroversiell som helst – ingen får hota honom. Han må vara hur provocerande som helst – ingen får misshandla honom. Han må vara ute och cykla teologiskt (jag tar inte ställning till det) hur långt som helst – ingen får skada honom.

Han är en människa. Hans värde är därmed heligt och okränkbart. Ingen får hota. Ingen får misshandla. Ingen får skada.

Och vi får aldrig någonsin börja tycka att människor får skylla sig själva när våldet varit framme. 

Vi var exakt lika långa enligt hälsoundersökningen i gymnasiet. 176,5 centimeter. Och vi hade samma favoritchips. Taffels räfflade neutrala. Och vi ville ha dem utan dipp. Så vi drog den självklara slutsatsen; om vi inte träffar någon annan så tar vi varandra. Och vi kallade varandra för varandras blivande. Ifall att.

Sedan kom Fredrik. Jag träffade någon annan. Och den man som en gång var min blivande man blev min före detta blivande man. Han var sedan en av huvudarrangörerna för min svenhippa några veckor innan jag stod brud. Och i dag är han den av mina gymnasiekompisar som jag har mest och närmast kontakt med.

Fantastisk är han. Begåvad, rolig, varm, godhjärtad. En sådan som skapar stämning i det rum han befinner sig i. En sådan som bygger gemenskap. Jag tänker ofta att jag valde ett utomordentligt bra reservalternativ då det begav sig i gymnasiet. Och jag undrar nyfiket vem som ska få lyckan att bli hans första alternativ. För lycklig kommer hon att vara.

Tack för att vi fick ha dig hos oss en dag och en kväll och en natt. Det är gott att du finns.

Bilen på reparation. Igen. 800 euro. Igen. Vår första tanke är att flytta över från sparkontot. Igen. 

Vår andra tanke är att inte flytta över från sparkontot utan bita ihop och försöka klara det ändå. Leva tre och en halv vecka på lika många hundralappar. Går det?

Andra tanken vann. Som den så ofta gör. Så nu testar vi.

Vi är drygt halvvägs in i projektet och hittills verkar det möjligt. Jag avlägger rapport när vi kommit ut på andra sidan. I dag konstaterar jag bara att jag i sanning är en människa som är allt eller inget. Och att jag är en människa som ofta inte vill det jag egentligen vill och som därför behöver hjälp på traven av system och regler och projekt. Det var hångel-december. Det var köpstopp i januari och februari och nu är det leva på hundra euro i veckan. 

Jag ser ju charmen i allt. Och jag ser också charmen i inget. Det är det där gråa i mitten som jag inte riktigt kommer överens med ännu. Någon dag ska jag. Men i väntan på den dagen tvingar jag mig till inget ibland eftersom det inte går att hoppa från allt till allt.

Det är fint att välja bort. Det är en lyx att få välja bort, att inte borta ständigt tvingar sig på en.