Nej, det blev inget personligt rekord i dag när jag tog mig igenom min sjätte tjejmil. Men det var andra gången jag körde tjejmilen som gravid i tredje trimestern och i den kategorin blev det faktiskt personbästa på strax under en timme och tjugofem minuter. Min muminkropp orkade till och med småspringa ibland.

Jag älskar den här traditionen. Att få ett septemberveckoslut i Stockholm med mamma, pappa och systrar är magiskt. Alla andra gånger när vi ses är det så många andra med, och även om de andra förstås hör till numera är det fint att ibland få vara bara vi. Ursprunget. 

Det finns inga perfekta familjer, men det finns många bra. Jag är så glad i min.

– Arvid, vad vill du tacka Gud för i dag? 

– För att vi ska få en baby.

– Och vad vill du be för i dag?

– För att vi ska få en baby. 

Lite som jag då. 

Det är fint att få vara många som väntar. Det är fint att få vänta på olika sätt. 

En gång i tiden var du vår baby. 

Jag hade ju nästan börjat komma överens med min gravida muminkropp, men så råkade Arvid få se en rätt avklädd version av den och nu är vi tillbaka där vi började. I valläget. Arvid tycker att kvinnokroppen är underhållande redan i normala fall, och i det här extremfallet blev det bara alldeles för mycket. Han bokstavligen skrattade och pekade. 

Och egentligen förstår jag honom och egentligen håller jag med honom. Ibland (ibland rätt ofta) väljer vi om vi skrattar eller gråter och nu har jag valt att försöka välja det första när behovet tränger sig på. 

Det finns så många olika strategier när man ska förhålla sig till sin gravida kropp. Jag tänker att skratt omöjligt kan vara den sämsta. Så jag kör på en kombination av hjärtligt skratt och djup tacksamhet. För även om jag har svårt att omfatta allt som en gravid kropp är så finns det en genuin tacksamhet och förundran i botten. Tänk att min kropp ville ännu en gång. Vilken gåva. Vilken nåd.

Och vilken fest att den kan vara en vandrande humorattraktion för andra familjemedlemmar. 

Jag har haft en dröm sedan jag var nio år ung. Och aldrig förr har den varit så nära som den är nu. Jag känner redan doften av den. I går skrev jag under ett kontrakt. I dag (igen) slipar jag på formuleringar. Snart snart snart är min allra första bok här.

Jag har skrivit ända sedan jag lärde mig skriva. Jag skrev överlånga uppsatser i lågstadiet, jag fyllde trettio-fyrtio dagböcker under tonårstiden och i över tio år har jag bloggat. Det är det här jag gör. Det är så här jag lever.

Och ändå känns det nu nytt och spännande och förvirrande och skrämmande och härligt. Ska mitt namn faktiskt stå på en riktig bok? Ska mina tankar omslutas av bokpärmar? Ska mina ord tryckas? Och läsas? Utan att jag kan radera dem bara så där eller ens alls om de plötsligt känns förhastade och ogenomtänkta?

Det är nära nu. Det är spännande nu. Det är lite för mycket nu. Men på det bästa av sätt.

Det var ju det här jag drömde om.

Alla har gått i skolan så alla har en åsikt om skolan. Och rätt till den åsikten. Men det betyder inte att alla har rätt åsikt om skolan. Eller är experter på skolan. Det blir så tydligt i vissa diskussioner, just nu den som vitsordens vara eller inte vara i skolan. Många verkar anse att den finska skolans undergång är nära och att bara sifferbetyg kan rädda oss från fallet.

Jag säger inte att sifferbetyg är av ondo. Absolut inte. Jag har själv blivit betygsatt med siffror sedan tredje eller fjärde klass och kan nog inte skylla några av mina fel och brister på just det. Men jag tror inte heller att sifferbetyg i sig är receptet på en lyckad skola eller att det per automatik går åt skogen för en skola som låter eleverna vänta några år till på siffrorna.

En sjua i matematik. Vad säger det? Jo, det säger att du är nöjaktig i matematik. Men det säger ju ingenting om var dina styrkor och svagheter i matematik finns. En åtta i modersmål, det säger minst lika lite. Hur är det med läsförståelsen? Med rättstavningen? Med uppsatsskrivningen? Med retoriken? Med mediekunskapen? Med det kreativa skrivandet? Med grammatiken? Med litteraturhistorien? Allt är ju aldrig åtta även om summan är det. Någonstans är det nio, kanske tio. Någonstans sju, kanske sex. Och den där åttan i sig säger då ganska lite.

Tanken på att jag skulle läsa en elevs essäprov och skriva in 40 poäng längst ner på pappret utan att säga något mer är absurd. HUR skulle eleven veta vad som var bra och mindre bra med texten då? Och om den tanken är så absurd, varför är tanken på sifferbetyg så lätt att ta till sig?

Siffrornas främsta styrka är kanske jämförbarheten. Det är lätt att inse att man har blivit bättre om det som en gång var en sexa nu är en åtta. Men å andra sidan är det inte heller speciellt svårt att inse att man blivit bättre om läraren säger ”du har blivit bättre”. Så då återstår egentligen fördelen i att kunna jämföra sina egna prestationer med andras. Det är förstås löjligt lätt att konstatera att kompisens nia i geografi är bättre än min egen sjua. Lite svårare är det genast om vi måste läsa igenom verbala utlåtanden om våra diverse styrkor och svagheter. Men å andra sidan är väl just den jämförelsen sällan av godo. Det är väl ändå med oss själva vi ska jämföra oss i första hand? Åtminstone i början av skoltiden och kanske rätt länge. (Och här misslyckas vi förresten redan nu. De betyg som Ingrid fick under sitt första skolår med kryss i olika staplar är lika löjligt lätta att jämföra med andras som sifferbetyg.)

Missförstå mig rätt. Eller ännu hellre; förstå mig rätt. Jag tycker att skolan ska vara både krävande och utmanande. Uppgifter ska lämnas in, deadlines ska hållas och närvaroplikt ska respekteras. Skolan är med och fostrar de människor som utgör det framtida samhällets ryggrad och jag tror inte att någon av oss vill ha en framtida ryggrad som är helt utan ryggrad. Men jag är inte helt säker på att bara en skola som mäter prestationer i siffror kan lyckas med sitt uppdrag.

Ibland får man en kommentar och ibland får man en kommentar. Den senare är svår att skaka av sig, man funderar på den när man steker köttfärs till lunch och man skulle vilja träffa personen bakom och förklara. Så det kanske blir rätt. Jag fick en kommentar:

”Har många gånger när jag läst dina beskrivningar på ert äktenskap funderat på om det är just sådär som det borde vara? Måste man sakna sin man genast man är borta från varandra? Måste man vara upp över öronen förälskad ännu efter 10 år som gifta, o.s.v. Även om jag verkligen älskar min man så får jag ibland känslan när jag läser andras beskrivningar av sina förhållanden att vårt förhållande inte riktigt kommer upp till den nivån… Är det liksom OK att nöja sig med mindre eller kunde man kanske bli sådär superlycklig och kär som ni verkar vara, med någon annan?”

För det första tror jag att man måste väldigt lite. Man måste inte sakna varandra genast eller ens efter en vecka eller två. Jag tror det är en personlighetssak mer än en relationssak. Det säger kanske mer om den som saknar än det förhållande den saknar i. 

För det andra tror jag inte att man måste vara upp över öronen förälskad efter tio år som gifta. Och för det tredje är åtminstone inte vi det. Jag har inte varit upp över öronen förälskad i min man sedan rätt länge innan han blev min man. Jag hade inte vågat gifta mig med honom om jag hade varit det. Förälskelse är otroligt festligt, men en bra grund för äktenskap är det inte. 

För det fjärde tror jag att alla vi som är lyckliga i våra förhållanden i någon mån nöjer oss. Ingen relation är perfekt, bara den som insett det men ändå vill stanna kvar älskar på riktigt. 

För det femte tror jag att vi människor är otroligt olika och att vi upplever samma sak på olika sätt. All slags jämförelse är därför problematisk. På alla plan. Så länge jag själv är nöjd med det jag har spelar det ingen roll vad någon annan har. Och inte heller spelar det någon roll om någon annan verkar vara nöjdare. Det betyder ju inte att den har det bättre. Och även om det skulle vara så att någon annan faktiskt har det bätre så är det ju ingen fara så länge jag har det bra.

För det sjätte tror jag ändå att vi kan hoppas på ganska mycket när det kommer till relationer. Och att vi kan jobba på vår förälskelse. Det finns andra mer hållbara sätt att vara förälskad på än upp över öronen. Och de sätten vill jag hitta. De sätten vill jag ha. 

Det är på dagen tre månader tills du beräknas komma till oss. 

– Hur många dagar är det? frågade din storebror i dag när vi var ute på promenad. 

– Ungefär nittio, svarade jag. 

– En, två, tre, fyra, fem… Du menar väl nio, mamma? 

– Nej, jag menar nog nittio. 

Han bröt ihop. Han väntar ju så mycket. I hans värld borde du liksom ha kommit i går. Senast. 

Nittio dagar låter som en evighet också i min värld. Men tre månader låter lite. Är lite. 

Tänk att livet för alltid blir annorlunda om bara tre månader. Vem du än är så kommer du att göra världen ny. 

Vi väntar på dig.

”Folk som är lyckliga online, är olyckiga IRL” skriver Karolina idag och menar att par som skyltar med sin lycka på nätet antagligen har det ”ganska skit”. Det kanske låter hårt, konstaterar hon. Och jo, nog låter det hårt åtminstone i mina öron.

Min första tanke i mötet med andras kärlekslycka på nätet skulle aldrig vara att den är falsk. Jag älskar tvärtom att också de lyckliga berättelserna plötsligt har fått en arena. I filmerna och böckerna skildras egentligen bara de dramatiska och tragiska kärlekshistorierna. De lyckliga är för tråkiga. För ointressanta. För platta. Först nu finns det en chans att berätta också de andra berättelserna. Och jag tror att världen behöver få höra också dem.

Varje dag, alltså på riktigt precis varje dag, är jag tacksam och glad över att jag får leva med Fredrik. Det betyder inte att jag precis varje stund är tacksam eller att jag älskar varje egenskap han har. Det betyder inte att jag aldrig är irriterad eller besviken på honom. Men det betyder att det finns något där i grunden som får det där negativa att smulas sönder och att då fokusera på det skulle vara otroligt missvisande och orättvist. För det väger faktiskt ingenting i jämförelse.

Jag säger inte att alla par som verkar lyckliga är lyckliga. Så är det förstås inte. Jag säger bara att det inte heller är tvärtom; att de par som verkar lyckliga per automatik är olyckliga. Ibland är verkligheten faktiskt precis så som den ser ut att vara.

Sedan kan jag naturligtvis förstå att andras lycka kan upplevas som sårande om man själv lever i något helt annat. Men det betyder fortfarande inte att andras lycka inte kan vara äkta. Det betyder bara att den egna olyckan tyvärr är lika äkta. Och den blir ju inte mindre för att andras lycka naggas i kanten.

Jag tror inte att någon tror att det finns par som alltid dansar fram på rosor. Men jag går inte heller med på att alla parförhållanden egentligen är blod, svett och tårar och missnöje och kompromisser och gräl eller sopor under mattan. Att bara de berättelserna är sanna. Vi människor är så oerhört olika. Och vi är ännu mer olika som par. Det finns så många olika berättelser och också de goda måste få berättas utan att avfärdas som falska glansbilder.

Vi skriver den tjugosjunde graviditetsveckan. Och så här ser vi ut i dag, magen och jag. 

För tillfället kommer vi rätt bra överens. Ingen av oss kräver det orimliga av den andra och i ett sådant samspel är det förstås gott att vara. 

Nästan dagligen är det någon som konstaterar att min mage är liten. Och det kan jag gott leva med, vi lever ju trots allt i ett samhälle som gjort liten till ett positivt laddat ord. Men jag tänker på mina medsystrar som lika ofta får höra att deras magar är stora. Knappst lika roligt att leva med. Så kanske det ändå är bäst att låta gravida magar vara som de är. Och andra magar också. 

”Jag antar att jag också på något plan avundas dig och andra som passar in under de där kategorier som samhället så gärna accepterar (hårt arbetande kvinna med bibehållen moderskänsla, som tar ansvar både hemma och på arbetsmarknaden.typ)”

Den kommentaren fick jag av en hemmamamma i går, och den värmde mitt hjärta. För kommentaren andades genuin vilja att förstå den som finns på andra sidan och jag älskar (ja, just älskar) när vi människor faktiskt vill försöka förstå varandra.

Samtidigt påminde kommentaren mig om att ingen av oss får allt. Visst, jag har en bibehållen moderskänsla (gillar det uttrycket) men jag har ändå valt bort väldigt, väldigt många dagar och timmar med mina barn.

Dagar och timmar som aldrig kommer tillbaka. Dagar och timmar som jag för alltid gav bort åt något annat.

Om jag ångrar mig?

Nej. Vissa svaga stunder kan jag oroa mig för att jag kanske kommer att ångra mig någon gång i framtiden, men än så länge har jag inte ångrat de val som jag har gjort. Så bibehållen är moderskänslan. Så starkt är det band som finns mellan mig och mina barn. Så harmoniska och välmående verkar de vara.

Och jag hoppas och tror helt uppriktigt att jag skulle ha vågat välja på nytt om moderskänslan plötsligt vacklat, om bandet en dag känts skört eller om barnen signalerat något annat än att de mår gott.

Ingen av oss får allt, nej. Men vissa av oss får väldigt mycket. Och jag tror att väldigt mycket ser väldigt olika ut för oss. För vi är så olika. För någon av oss är väldigt mycket flera år hemma med barn. För någon annan är väldigt mycket att vi fick tid med både barnen och annat. Och alla vi som inget ångrar hör till dem som fick väldigt mycket. Vad vårt mycket än är.

Men ingen av oss får allt.

Älskade ni. Ibland tänker jag att jag är galen som valt bort en enda dag och en enda timme. Och ändå. Vi har ju det så bra. Jag bara kan inte ångra. Det kan liksom inte ha funnits en bättre väg. För oss.