Jag har väntat på den här boken längre än jag vetat att den varit på väg till världen. Nu är den äntligen här och jag gråter igen. Lite som med Bridget.

Jag gråter över en bok om ishockey. Jag behöver knappast ens säga att jag aldrig hade trott att den dagen skulle komma.

Jag gråter för att den kommer att ta slut. Egentligen vill jag bara läsa hela tiden men jag försöker desperat hitta på annat att göra för att boken inte ska ta slut tidigare än den absolut måste. Snart börjar jag städa klädskåp och då är det illa. 

Jag gråter för att Fredrik Backman skriver så enkelt men så genialt. Redan i första halvan av boken finns det så oerhört många formuleringar som jag önskar att var mina egna. 

Jag gråter främst för att det är så djupt mänskligt det han skriver. Så oförfinat men så finast av allt. Ja, så där som vi människor är när våra murar rämnat och vi inte kan gömma oss bakom masker.

Och lite gråter jag för att det finns så många människor som aldrig hittar in i en bok. 

Antingen är jag jättetrött eller jättegravid eller så har kulturen levererat jättemycket den här veckan. Eller så är det lite av allt. 

Hon är lite nervös. De ska sova utan oss ett par nätter och föräldrafria nätter har aldrig varit hennes tekopp.
– Jag skyddar dig om du är rädd, säger han.

Eller egentligen säger han: 

– Ja skyddal dej om du e ledd. 

Det borde inte trösta. Ingen vettig människa finner tröst i sin rädsla hos en människa som inte ens kan säga ordet rädd. 

Men grejen är den att det visst tröstar. Henne lyckas han alltid trösta. Han har inte ens levt halva hennes liv men han är en av hennes största tryggheter i livet. Hans lilla, lilla hand är bättre än de flesta andra händer att hålla i när det inte känns som det borde och brukar. 

Jag är så glad att de har varandra. Och i dag är det på dagen två månader tills det är tänkt att de ska få en annan till. 

– Har du gråtit? 

Hon ser lite förvånad och lite road ut. Och lite – nej, mycket – ser hon ut att tycka att jag är ganska rar i all min rödgråtenhet. 

Svaret är ja. Jag har gråtit. Vi lämnar biosalongen med typ 650 kvinnor och 5 män. Vi har sett den tredje filmen om Bridget. Och ja, jag har gråtit. 

Jag har skrattar också. Massor. På alla möjliga ställen. Och så har jag gråtit typ fyra gånger. För att livet är så skört och skönt och svårt och sårbart och stort. För att vi drömmer och vill och planerar och allt ändå bara blir som det blir. För att vi rår över så lite trots att vi så gärna vill rå så mycket.

Jag är inte elitistiskt lagd. Jag menar, jag tycker ju på allvar att Backstreet boys är en av de största gåvor som givits musiken och jag har nog adrig uppskattat en film som uppskattats på kultursidor i tidningar. Och just nu känns det som om Bridget Jones är en stor film. Trots att jag rationellt vet att den är ganska liten. 

Men å andra sidan; en film som skildrar människans livsvillkor och litenhet och som får människor att både skratta och gråta kan väl aldrig vara för liten?

Plötsligt är vi så långt. Plötsligt är det så snart. 

Nästan varje dag tänker jag någon gång att det är helt galet att vi ska få ett tredje barn. Var ska det rymmas? Vilket på alla plan icke-existerande tomrum i våra liv ska rymma ett helt liv till?

Men precis varje dag tänker jag många gånger att det är helt galet fantastiskt att vi ska få ett tredje barn. En sådan ofattbart stor gåva och nåd är det. Och för varje dag som går vågar jag tro på det där ofattbara lite mer. 

Det finns ett klädesplagg som jag aldrig någonsin borde gräva fram ur skåpet. Det är syndigare än slampiga underkläder, skamligare än trasiga strumpor och smutsigare än den där klänningen som borde kemtvättas men aldrig har kemtvättats.

Det handlar om offerkoftan.

Jag grävde fram den i går. Till min glädje låg den långt inne i garderoben, i perioder har den funnits alltför nära till hands. Jag drog den över axlarna och tyckte att den värmde rätt skönt i eländet. 

Men den gjorde ju inte det. Offerkoftor värmer aldrig skönt, den bara gräver gropar som bäraren själv får ramla ner i sedan. Och i värsta fall drar hen med sig någon annan i fallet. 

Ibland – men tack och lov allt mer sällan – förvandlas jag till en martyr. Och det är mitt i särklass absolut minst attraktiva läge. I jämförelse med det är en vallik graviditet ingenting. 

Egentligen är jag inte förvånad att det blev just i går. Egentligen visste jag redan på söndagen att den här veckan skulle bädda för martyrskap. Egentligen borde jag ha räknat med det och haft en massa andra koftor till hands för att slippa gräva fram just den där.

Egentligen är det lätt att vara efterklok. 

Men det är svårt att vara nuklok när man är väldigt väldigt trött.

Koftan på bilden är oskyldig och ingen offerkofta. Men likväl en kofta och en lite sorgsen bärare.

På lördag planeras en antirasistisk manifestation i Helsingfors och nu planeras också en motdemonstration. För det finns tydligen något som heter ”antifinsk rasism” som man känner ett behov av att protestera mot.

Ursäkta nu, men om det finns något sådant som antifinsk rasism så är det ju framkallat av just dem som säger sig lägga Finland främst. Jag kan förstås bara tala för mig själv men min relation till Finland tar faktiskt skada varje gång någon säger rasistiska saker och hävdar att det är för Finlands bästa. Aldrig förr har jag haft så svårt för mitt fosterland som när dessa röster säger sig föra landets talan. Jag märker att den flagga som en gång i tiden gjorde mig glad i dag gör mig obekväm. Jag vill liksom inte förknippas med en symbol som de använder så mycket. 

På något sätt känns det alltså som om just de här rösterna är det mest antifinska som finns. Aldrig gör de mig stoltare och gladare över min finländska identitet. Ofta gör de motsatsen. Om jag blir antifinsk så är det deras förtjänst.

Det skrämmer mig att vi har sådana här röster. Att vi hör sådana här röster. De får aldrig någonsin ha monopol på berättelsen om Finland. 

I dag är det exakt fyra veckor tills jag blir mammaledig. Jag längtar. Till. 

Men jag längtar verkligen inte bort. 

Dagligen känner jag ett hugg någonstans i mig vid tanken på att ta paus från jobbet. Det där jobbet som jag ju älskar så mycket. Som känns roligt och givande varje dag och meningsfullt också i de stunder när det är som svårast. 

Tänk att just jag fick landa just där.

Det är en gåva att ofta få längta till men knappt ha en aning om hur längtan bort känns. 

Om Arvid fortsätter som hittills lär han bli en… ojämn storebror. 

Exempel ett: han trodde helt uppriktigt att bebisen skulle börja med honom på dagis. Direkt. 

– Men inte kan ju en liten bebis gå på dagis. Tänk på Amos (en älskad kille på en månad), han kan ju inte vara på dagis, säger jag förnuftigt.

– Neeej! Men om han skulle ha en storebror skulle han kunna vara där, säger Arvid helt utan förnuft men med väldigt mycket kärlek. 

Världens bästa storebror. Då. 

Exempel två: ibland fnissar han förtjust för sig själv och när jag ber om en förklaring kommer den direkt: 

– Jag kommer att skratta ihjäl mig åt bebisens bajs. 

Som sagt. En ojämn blivande storebror. 

För i dag åtta år sedan togs den här bilden. Tänk. Att hon som ska få tandställning, som kan stava till kantarellsås och som plötsligt har stora delar av sitt liv utanför hemmet var så liten så nyligen.

För mig är bilden bitterljuv. Ljuv: hon var ju sötast i universum. Redan då. Bitter: på den resa där den här bilden togs började hennes sömn- och hudproblem. Problem som sedan skulle följa oss länge, länge, länge. Hon var två och ett halvt när nätterna inte längre i regel innehöll ett flera timmar långt vakenpass. Ännu när hon var fyra hade vi minst en sådan natt i veckan. Under hennes första år besökte vi sjukhus och läkare så ofta att hon redan innan hon fyllde ett arbetade upp en skräck för människor i vita rockar. 

Vi var så trötta och så ledsna och irriterade. Och vi älskade så mycket. 

När vi väntade Arvid var vi alltså beredda på att bebisår stavades kamp. Vi var rustade och redo för strid. Och så fick vi en bebis som inte bara var relativt lättskött utan som levererade på exakt alla plan. Man tänker ju så lätt att det antagligen blir som det blev förra gången, men i vårt fall blev det inte alls så.

När vi nu väntar vårt tredje barn har vi förstås ingen aning. Aldrig vet man vilken slags bebistillvaro som väntar bakom hörnet och jag försöker komma ihåg det. Man tänker ju så lätt att det antagligen blir som det blev förra gången, och förra gången blev det så orimligt smärtfritt att vi absolut inte kan förvänta oss samma sak. 

Det som vi vågar räkna med är en kärlek som övergår allt förstånd. För så har det varit båda gångerna. Den kärleken har tagit oss med storm vare sig vi haft hela eller trasiga nätter. Hel eller trasig bebishud. 

Den kärleken.

Jag behövde den här lördagen. Så mycket att jag redan på torsdagen kunde klämma fram lyckotårar vid blotta tanken på den. Och så mycket att jag utan kamp klämde fram helt andra tårar nä lördagen började redan halv sex på morgonen med en nästan fyraåring som hade hela (mycket ironiskt) 7,5 timmars sömn bakom sig.

Den här lördagen som jag behövde så mycket smulades sönder. Och jag tänkte att det här med när ingenting blir som man vill och behöver inte är det värsta med småbarn. Men SÅ inte det bästa. Inte ens bra.

När Fredrik åkte på jobb strax efter åtta hade vi redan en hel halvdag bakom oss. En usel hel halvdag, men ändå. Gemensam ledig tid. Jeeee! (Ironi. Igen.)

Däremot uteblir ironin helt nu på slutet; dagar som smulas sönder redan långt innan de ens borde ha börjat kan bli så mycket, mycket bättre än man tror. Och den här dagen blev en sådan. Omgiven av människor vi älskar som älskar oss blev den här dagen mycket mer än jag trodde när jag åt frukost. 

Nåd är det. Nåd är det trots allt så ofta. 

(Varför han vaknade så tidigt, min älskade lilla? Enligt honom sjäv var det för att han så gärna ville att dagens 40-årskalas skulle börja genast. Det är att ställa vansinnigt höga krav på ett vuxenkalas. Och trots de höga kraven var han nöjd med kalaset. Nåd är det. Också. Som sagt; nåd är det trots allt så ofta.)