Som det blev förra gången

För i dag åtta år sedan togs den här bilden. Tänk. Att hon som ska få tandställning, som kan stava till kantarellsås och som plötsligt har stora delar av sitt liv utanför hemmet var så liten så nyligen.

För mig är bilden bitterljuv. Ljuv: hon var ju sötast i universum. Redan då. Bitter: på den resa där den här bilden togs började hennes sömn- och hudproblem. Problem som sedan skulle följa oss länge, länge, länge. Hon var två och ett halvt när nätterna inte längre i regel innehöll ett flera timmar långt vakenpass. Ännu när hon var fyra hade vi minst en sådan natt i veckan. Under hennes första år besökte vi sjukhus och läkare så ofta att hon redan innan hon fyllde ett arbetade upp en skräck för människor i vita rockar. 

Vi var så trötta och så ledsna och irriterade. Och vi älskade så mycket. 

När vi väntade Arvid var vi alltså beredda på att bebisår stavades kamp. Vi var rustade och redo för strid. Och så fick vi en bebis som inte bara var relativt lättskött utan som levererade på exakt alla plan. Man tänker ju så lätt att det antagligen blir som det blev förra gången, men i vårt fall blev det inte alls så.

När vi nu väntar vårt tredje barn har vi förstås ingen aning. Aldrig vet man vilken slags bebistillvaro som väntar bakom hörnet och jag försöker komma ihåg det. Man tänker ju så lätt att det antagligen blir som det blev förra gången, och förra gången blev det så orimligt smärtfritt att vi absolut inte kan förvänta oss samma sak. 

Det som vi vågar räkna med är en kärlek som övergår allt förstånd. För så har det varit båda gångerna. Den kärleken har tagit oss med storm vare sig vi haft hela eller trasiga nätter. Hel eller trasig bebishud. 

Den kärleken.

Advertisements

2 thoughts on “Som det blev förra gången

  1. Nu vill jag inte låta pessimistisk eller så, inte alls. Men den där sprudlande glädjen och kärlek är inte heller något man ska ta förgivet att dem bara finns där. Förlossningsdepression är SÅ vanligt idag,och det är hemskt när känslorna inte alls var som man tänkt och man måste kämpa med artister klandra sig själv. Man Älskarlju förstås sitt barn, men inte på det rosa fluffiga vis man tänkt. Viktigt att komma ihåg att känslorna inte alltid finns där, och det är jäkligt jobbigt kan hag lova 😦

    • Nej, så är det förstås. Jag tänkte tanken redan när jag skrev mitt inlägg, men jag tänkte också tanken att det är mänskligt att tro att det som hänt två gånger (med helt otroligt olika omständigheter) kan hända också en tredje gång.

      Aldrig vet man. Det vet jag varje dag. Men jag vet också att min eventuella smärta inte kommer att lindras alls av att jag tog ut den i förskott. Så jag kommer att hoppas på kärleken den här gången också.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s