I vår familj tar vi en luciabild på luciadagen. Punkt. Den där något aggresiva punkten betyder att vi tar bilden oavsett hur det känns i stunden. Med det sagt; det har alltid känts bra. 

Tills vi skulle ta luciabilden 2016. 

Jag var förutseende och bestämde att vi tar bilden en dag innan. Med tanke på att Ingrid ska fösas ut genom dörren senast 7.44 på morgonen kändes det som ett bra drag. Det skulle helt enkelt bli för stressigt med lussemorgonbild. 

Och så kommer då den där dagsljusstunden måndagen den 12.12.2016 då jag insåg att Hilde snart ska vakna och bilden snart ska tas. Jag samlar min skara.

– Jag tänker inte vara med på luciabilden i år, säger Ingrid. 

Jag fattar ingenting. Vilken åttaåring vill inte vara med på luciabild? Tydligen en åttaåring som har sin luciaklänning i skolan i väntan på skolans julfest. Jag erbjuder alternativa lussedräkter. Min någon vit klänning, min någon vit tröja. Hennes egen någon vita tröja. Vems som helst vita vad som helst.

Totalvägran. Hon är tydligen vad man måste kalla en luciasnobb. Tänker inte nöja sig med något mindre än en riktig luciaklänning. 

Jag ammar Hilde, som snart ska vara med på sitt livs första luciabild, och börjar bli frustrerad. Det var inte det här jag hade föreställt mig när jag var förutseende nog att ordna fotografering dagen innan. 

Luciasnobben totalvägrar. Hon vill verkligen inte vara med om hon måste ha en halvdan utstyrsel. Stämningen blir sämre och sämre och det finns absolut ingenting som ens med våld kan kallas ljus, frid, harmoni eller något annat luciarelaterat. 

När stämningen är så illa som den bara kan bli blir både hon och jag martyrer (en egenskap jag helst sett att hon inte tagit efter mig). Hon vill absolut att vi tar bilden nu genast. Jag vill absolut att vi inte gör det. Vad som helst bara den andra får som den vill och man själv får vara Martyren. 

Och i samma veva meddelar tomtenissen att han inte heller tänker vara med på bilden i år. För han vill ju alltid göra som sin storasyster. 

Ungeför här förväntar jag mig att Hilde ska titta upp på mig och säga sina första ord och att de orden ska uttrycka ovilja mot att vara med på årets luciabild.

Och ungefär här tänker jag att jag faktiskt inte har fått barn för att de ska vägra luciabilder. 

(Och ungefär en kvartssekund efter det tänker jag att jag ju inte fått barnen för att de ska vilja luciabilder heller, men ändå.)

Jag vet inte riktigt vad som händer sedan. Har ett tydligt minne av att Fredrik förklarar för barnen att det här är vktigt för mamma och att det skulle vara fint om de ville göra mig glad.

Har också ett tydligt minne av att jag förstod att skämmas lite då. 

Men inte mer än att vi plötsligt ska ta en bild. Och vi märker att det inte är min luciaklänning utan Ingrids gamla som hänger i skåpet. Så hon får ha en riktig klänning, om än litw kort, medan jag får ha min någon vit tröja. Det finns inte en tillstymmelse till glitter i vårt hem så första tärnan (Hilde) får ha en alldeles för stor pepparkaksmössa och andra tärnan (jag) får ha den luciakrona som fungerar sämst. Lucian (Ingrid) får ta den starkaste kronan i vilken vi får två ljus av fem att lysa. Det är bara tomten (Arvid) som fungerar dräktmässigt i år. Ja, jag har redan skrivit en lista inför nästa år.

Om någon undrar varför vi inte tog om bilden med tanke på hur råddig bakgrunden är eller med tanke på att Arvid tuggar tuggummi så finns svaret inbakat i texten ovan. 

Vi hade helt enkelt inte råd med en enda bild till. Vi hade inte råd med perfektion.

Jag älskar min viljestarka barnaskara. Tänk att de är just en skara nu! Det känns helt overkligt och helt fantastiskt!

Jag älskar också vad de gör med mig trots att vägen dit sällan är kantad av ljus, frid, harmoni eller något annat luciarelaterat. 

Jag älskar att få höra ihop med just dem.

Den lite snedare luciabilden från nådens år 2016.

Jag och de mina (inklusive tidernas sötaste pepparkaksgumma) önskar er en riktigt god och glad Luciadag! 

– Man borde få sitt tredje barn först, säger kvinnan. 

Jag har ingen aning om vem hon är. Hon står på trappan utanför lindex i Jakobstad och har en riktigt, riktigt liten människa i babybarnstol vid sina fötter.  Hon pratar med en bekant när hon säger det där om att man borde få sitt tredje barn först. Jag bara råkar gå förbi, råkar höra och antar att hennes tredje är den riktigt, riktigt lilla.

Det är fem-sex år sedan nu. Ändå minns jag. Ändå har jag tänkt tillbaka på det så många gånger. Medan jag ännu hade bara ett barn. När väntade mitt andra. Och nu när jag väntade mitt tredje.

Jag förstår vad hon menar. Den här tredje förlossningen borde ha fått vara min första. Lika kort, snabb och lätt (i jämförelse med den första). Den här tredje fysiska återhämtningen borde ha fått vara min första. Jag har ätit exakt en värktablett (som gavs mig i förlossningssalen utan att jag bad om den), jag blev sydd med exakt noll stygn och jag har suttit på golv och hårda stolar sedan dag ett. Och det här tredje själsliga intåget i en ny familjefas borde ha fått vara mitt första. Sorg, gråt och ledsenhet – ja. Men inte med den där rädslan som ramar in allt det redan svåra med nattsvarta kanter. 

Allt har varit lättare den här gången. 

Jag kan inte låta bli att tycka synd om den förstagångsmamma jag var för åtta år sedan. Allt var rent objektivt sett betydligt svårare då och jag var dessutom betydligt mindre rustad för att möta det. 

Med tanke på der kan jag inte heller låta bli att vara stolt över den förstagångsmamma jag var då.  Tänk att jag klarade det! Tänk att jag kunde älska mitt lilla barn så otroligt mycket trots allt det svåra som kom på köpet. Tänk att jag vågade fler barn. Tänk att det blev så bra till sist. 

Trots att det blev bra håller jag med kvinnan på lindextrappan; det tredje barnet borde vara det första. 

(Och så undrar jag förstås; ni som vågat ett fjärde, femte, sjätte, sjunde (Minna!), åttonde… Blir det bara lättare? Borde man egentligen få sitt femte först?)

Jag och mina två sista. Som båda hade varit utmärkta första.

Hon hann inte ens komma hem från bb innan den första sången var henne skriven. Hildesången heter den och de stolta storasyskonen har komponerat. 

Hildesången (melodi: Julen är här)

Hi-ilde, du är så jättesöt

A-a-a-a-alla blev så glada

När du kom till oss

Hilde, du är så söt

Vi tycker om dig så väldigt mycket!

Hi-i-ilde, du är så jättesöt

Du gör ett gott i-i-i-i-i-i-i-intryck

Hi-i-ilde, du är så jättesöt 

Vi är så gla-a-a-da 

att du kom till oss!
Man behöver inte ha någon rytmisk begåvning att tala om för att inse att texten passar så där halvbra in i den färdiga melodin. Det stretchas mer än lovligt på betydligt fler än en vokal här.

Men. Jag tvivlar på att någon sång någonsin varit lika innerligt kärleksfull. Tänk att få höra den här texten sjungas om och till en tio gånger om dagen. Minst. 

Sämre starter kan ett liv ge en liten. 

I dag har vi fått ha henne hos oss i två veckor. Lyckliga vi.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Jag vågar egentligen inte skriva ut det. Men det är fredag och jag känner mig lite vild så här kommer det i alla fall: jag börjar känna mig som vanligt igen. Jag känner igen mina egna känslor (som ju i sig är alldeles tillräckligt starka) och jag märker att jag reagerar och agerar som jag brukar. 

Och det är så skönt. 

Den dryga vecka jag har bakom mig har varit en av de märkligare i mitt liv. Det är konstigt att inte kunna räkna med sig själv, att aldrig riktigt veta hur man kommer att känna och reagera. Och jag har tänkt mycket på alla de människor som har detta mitt undantagstillstånd som sitt grundläge. Jag har tänkt på dem som alltid kan börja gråta. På dem som aldrig kan svara ärligt när någon frågar hur det är. 

På Finlands nittionionde födelsedag grät jag nästan halva dagen. Jag visste bara ibland varför jag började gråta och jag visste aldrig varför jag fortsatte och jag trodde ofta att jag aldrig någonsin skulle sluta. Att gå med den känslan en enda dag var skrämmande. Att gå med den känslan alla dagar…

Jag har ingen aning. Ingen aning alls. 

I bloggvärlden har det skrivits mycket om psykisk ohälsa under de senaste dagarna. Jag har inte skrivit något alls för jag vet egentligen ingenting. Jag vet i slutändan bara det; att jag ingenting vet. Och att jag lider något oerhört med alla dem som inga dagar känner igen sig själva. Som kanske inte ens minns något själv att känna igen. 

Jag tror inte att det är trendigt att må dåligt. Jag tror inte att det är för lätt att dra det kortet. Jag tror bara inte det.

För jag har gått med som stöd till terapeut och psykiater. Jag har hållit händer som skakat av ångestattacker. Jag har torkat tårar som inte slutat rinna. Jag har försökt tala in sanning i själar som befolkas av farliga lögner. 

Jag har suttit bredvid och sett. Försökt gå med en bit på vägen. Och trendigt och lätt är de absolut sista ord jag skulle använda.

– Jag kan inte vänta. Jag har inget tålamod. Jag vet inte ens vad det är!

Arvid Karl-Oskar Kass, 4 år. I väntan på att snart få spela memory.

Sällan har han speciellt bra självinsikt, men den här gången landade han onekligen väldigt rätt. Tålamod är en egenskap som han inte fick gratis, det är en egenskap han kommer att få lära sig den hårda vägen.

Det är svårt att bli storebror, inte bara tålamodet prövas och utvecklas mot ens egen vilja. Vi föräldrar som redan tidigare tyckt att onödigt många gränser testats onödigt ofta har mött utmaningar på en helt ny nivå under veckan som gått. Alla de framsteg vi sett under hösten har gömt sig på en plats vi ännu inte hittat. 

Men jag anar vilken plats det är. En plats där Hilde inte längre är så spännande. En plats där mamma inte längre är så känslig. En plats där pappa inte längre är så trött (en trötthet som beror långt på att den otåliga vaknat före halv sex några morgnar i rad). En plats där allt och alla är lite mer som det och de brukar vara. På den platsen tror jag att framstegen finns och bara väntar på oss. 

Och jag tror att vi snart hittar den platsen. Hilde blir ju skåpmat i något skede. Jag har bara gråtit en enda gång sedan i tisdags, dessutom med god orsak. Och i bästa fall får Fredrik sova till sju igen redan i morgon. 

Det tar sig, min älskade son. Vi måste bara vänta ut den här konstiga tiden. 

Och det är väl just det som är problemet; att vi bara måste vänta ut. För det är ju just precis vänta som du inte kan. Du har ju inget tålamod. Du vet ju inte ens vad det är. 

Men du vet att du är älskad, sa du ikväll. Och jag vet hur långt det räcker till och med när det är konstiga tider. Det bär mig nu. Må det bära också dig.

Den 26.11 kockan 20.34 skriver jag det här meddelandet på vår familjetråd på whatsapp: Så ni vet har jag haft en hel del sammandragningar i dag. Mycket mer än någon annan dag. Det kan ju betyda att något börjar hända snart. Men det kan ju också betyda bara att det är närmare nu än någonsin, och det visste vi ju förstås redan. 

På natten vaknar jag klockan ett och känner för första gången under hela graviditeten att en sammandragning gör ont. Jag har lite svårt att somna om. Inte på grund av smärtan men på grund av ivern. Händer det nu? Under ett par vakentimmar där mitt i natten märker jag att sammandragningarna kommer med någon slags regelbundenhet. Och någon slags tilltagande styrka. Däremellan är läget lugnt och jag lyckas somna om mellan de sammandragningar jag småningom börjar kalla värkar. Fredrik vaknar när jag vaknar och han stöttar och masserar genom värken och sedan slocknar vi direkt. För att vakna igen en kvart senare och köra ett varv till.

Arvid vaknar klockan sju. Dagen börjar. Och värkarna fortsätter. Lite tätare nu, de får tydligen en kick av att jag inte ligger blickstilla och försöker somna om mellan varven. Jag föreslår att vi ringer till bb kring halv nio och frågar vad de tror.

Men så blir värkarna ännu lite tätare och ännu lite värre och vi ringer bb lite tidigare än tänkt. De tycker vi kan komma in och se om något börjat hända. Vi ringer in våra goda vänner som lovat komma och ta hand om barnen då det väl gäller och de kommer till oss strax efter halv nio. Jonathan skrapar våra bilrutor ute på parkeringen (en rörande gest jag kommer att minnas för alltid och evigt) medan vi packar ihop våra saker och går igenom dagen med Ingela. Ingrids kör ska sjunga på adventsgudstjänst klockan tio och sedan har hon ett barnkalas på eftermiddagen. Presenten är någonstans men opackad. Ordnar det sig? Jo, det ordnar sig.

Klockan nio kommer vi till barnmorskeinstitutet. Vi får gå till en förlossningssal och barnmorskan kollar läget. Jag är öppen 4-5 cm. Och jag jublar. Var så rädd att jag skulle ha kämpat en halv natt för en ynka centimeter. Värkarna blir igen tätare och värre och jag säger att jag gärna vill ha epidural eftersom jag har så sjukt goda erfarenheter av det. Strax före halv tio är jag öppen 6 cm och en stund därpå får jag min epidural av en läkare som talar en tapper svenska som uppenbarligen inte är hans modersmål (ännu en rörande gest jag kommer att minnas, kanske inte för alltid och evigt men åtminstone en stund). Epiduralen kickar igång så där kring tio.

Redan tjugo över tio tar de hål på hinnorna. Och jag är öppen tio centimeter. Snart är det dags! Barnmorskan tycker vi väntar in ordentliga krystvärkar och jag litar på den kvinnan mer än på någon annan människa på jorden just då. Så vi väntar. En stund. Jag känner tydligt att krystningsskedet närmar sig.

Typ fem före elva får jag börja krysta. Och fem över elva kommer hon. På beräknad dag. Och Fredrik upplyser mig om att vi har fått en flicka.

Jag gråter av glädje. Fredrik gråter av glädje. Och jag inser att jag inte förr gråtit av glädje direkt efter de andra förlossningarna. Nu gör jag det.

Det gick så snabbt. Vi kom ju till bb bara två timmar innan hon föddes. Nu har jag en berättelse om en förlossning som gick verkligt snabbt och smärtfritt. Nu har jag fått höra en barnmorska säga att jag är som gjord för att föda barn. Nu har jag en ännu bättre förlossningsupplevelse än den jag hade med Arvid.

Min kärnkänsla de där första timmarna efter att hon kom är ren tacksamhet. Ingen stund under hela graviditeten har jag vågat ta för givet att vi skulle komma till den punkt där vi nu plötsligt är; att bebisen är född och lever och mår bra. Jag tänker mycket på de tomma famnar som finns i mitt liv, på de mammor som ännu är barnlösa och på de mammor som längtar nästan ihjäl sig efter ett andra eller tredje barn. Jag tänker på kvinnor som i samma stund befinner sig i samma byggnad men som bär på helt annorlunda, mörka och tragiska berättelser utan lyckliga slut. Mitt i min egen enorma lycka är jag så väldigt medveten om så många andras sorger. Jag vet så väl att det är ett mirakel varje gång ett nytt liv blir till.

Den där rena tacksamheten som kom över mig på bb har inte lämnat mig. Inte heller den här tårfyllda, överkänsliga veckan har naggat tacksamheten ens i kanterna. Jag känner mig så rik. Så oförtjänt rik.

Nej, förresten. Jag är rik. Så oförtjänt rik.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Varför gråter du? undrar en läsare. Och den läsaren kunde bilda klubb med mina två mest medvetna barn. De ställer mig exakt samma fråga. Varför gråter du? 

Det korta svaret är att jag helt klart tillhör den förkrossande majoritet av kvinnor som drabbas av nedstämdhet och känslighet en tid efter förlossning. Det lite längre svaret är att jag för tillfället gråter nio gånger av tio över sådant som i vanliga fall knäcker mig bara en gång av tio.

Jag minns att jag kände exakt så här när Ingrid var ny. Jag kunde ha gråtit när som helst. Tårarna var aldrig mer än en tanke bort. Så är det nu också. Men jag vet att det ändå var mycket, mycket värre då. För jag var så rädd för de här känslorna att jag inte kunde bemöta dem. Jag vågade inte erkänna dem, varken för mig själv eller någon annan. Jag svalde ner enorma klumpar av gråt varje dag. Jag grät ensam i kudden för att ingen skulle märka. Jag var rädd att jag skulle mata alla skrämmande känslor genom att tala högt om dem.

Jag visste inte då att lögner dör i dagsljus. Jag visste inte att en del spöken spricker bara man tvingar ut dem bland människor. Jag visste inte att de tårar som en annan människa får torka är de minst farliga tårar som finns.

Nu vet jag. Så jag gör allt annorlunda den här gången. Jag gråter när jag måste. Jag är helt ärlig med Fredrik och jag älskar att han klarar av det. Jag förklarar så gott jag kan för barnen, om man gråter genom hela Sven Nordqvists Rävjakten så är man onekligen skyldig dem en förklaring. Och jag skickar meddelanden till mina bästa vänner när jag vill att de bär mig i bön, och de bär mig.

Att jag gör allt annorlunda nu gör hela skillnaden.

Det leder inte till att känslorna blir mindre svåra. Men de blir mindre skrämmande. Och just det är ju hela skillnaden. 

Ensam är inte stark. Ensam är bara ensam.

Ingen enda gång gråter jag över Hilde. Hon är alltigenom ljuvlig. Det är bara mig själv jag har lite svårt med.

I dag har jag inte gråtit en enda gåbg. För första dagen i lilla Hildes liv. Jag har nästan känt igen mig själv. Nästan. Och även om det självet har en rad riktigt irriterande egenskaper så känns det väldigt skönt.

Vi firar med bilder på en dotter och hennes mamma. Riktigt fina bilder om jag får säga det själv.

Tänk att man kan vara så oerhört lycklig och tacksam samtidigt som man är så oerhört skör och trött. Tänk att livet kan vara så stort.

Bilder: Matilda Audas Björkholm

En vecka har vi fått ha henne hos oss. En vecka som innehållit så mycket att den känns som ett halvt liv. En vecka som ju egentligen är långt mer än ett halvt liv – hela hennes. 

Vi kan förresten sluta kalla henne bara hon nu. Hon har ett namn. Vår dotter heter Hilde. 

Vi hade tänkt testa det några dagar först men jag tror att halva Ingrids skola visste vem Hilde var redan i måndags. Och på tisdagen hade någon skrivit HILDE stort i snön utanför vårt hus. Å andra sidan; vem behöver långa inkörsperioder?

Hon är ju vår Hilde. 

Bild: Moster Matilda Audas Björkholm