Sällan är jag stolt över att vara en del av kyrkan. Jag vet inte om det är rätt eller fel att det är så. Jag vet inte om det säger mer om kyrkan eller mig själv. Jag vet bara att det är så; sällan är jag stolt. Ganska ofta skäms jag.

Men nu just är jag faktiskt lite stolt. Jag älskar att kyrkan i Helsingfors – min kyrka – öppnar sina dörrar för dem som behöver öppna dörrar allra mest. Det är just sådant här kyrkan ska göra. Yes!

Jag må vara naiv, men jag trodde faktiskt att det var svårt att hitta något negativt med att låta hemlösa sova på kyrkans golv. Tills jag kom över ett på inget sätt upplyftande kommentarsfält där de flesta överbevisar mig genom att hitta en massa fel. 

Det är fel av kyrkans anställda att låna ut skattebetalarnas lokaler som de ju faktiskt inte har någon rätt till. Det är fel att kyrkan öppnar dörrar för hemlösa ulänningar eftersom man inte tidigare öppnat dörrar för hemlösa finländare. Det är fel att kyrkan har råd att hjälpa papperslösa när en församling i Konala inte längre bjuder pensionärerna på julgröt. Det är fel att kyrkan flirtar med grön- och vänsterpolitik. 

Det är fel fel fel.

Och jag håller med om att det är mycket som är fel. Det är fel att vi har en så grym värld att många inte kan bo i de hemländer som de helst skulle bo i. Det är fel att vi har ett så hårt samhälle att många finländare saknar tak över huvudet. 

Och det är brutalt fel att vi är så själviska och lata och sena att hjälpa. Och att vår första reaktion när någon faktiskt gör något är att försöka argumentera omkull deras välvilja. Hävda att de borde ha gjort något annat istället. Hävda att det finns egoistiska motiv bakom. Hävda att det finns andra som förtjänar hjälpen mycket mer.

Om vi skulle hävda mindre och göra mera skulle mycket i samhället och världen bli bättre. Om vi skulle fokusera mera på vad vi själva kan göra och mindre på vad andra borde göra skulle ärmar kavlas upp varje dag. 

Bara så ni vet; min stolthet fick sig inte ens en törn i krocken med kommentarsfältet. Det finns mycket jag inte vet om hur Gud har tänkt att vi människor ska leva, det medger jag. Men när det kommer till de fattiga, utslagna och hemlösa finns det faktiskt inget tvivel. Alls. Uppdraget är givet. Uppdraget är vårt.

På söndag är det beräknat att fyra ska bli fem. Vi har skruvat ihop och bäddat spjälsängen. Vi har tvättat de minsta bebiskläderna och röjt plats för dem i ett skåp. Vi har köpt ett skötbord men inte skruvat ihop det. Vi har inte packat någon bb-väska. Vi ska nog snart. 

Vi är fortfarande inte redo men börjar acceptera att vi kanske inte blir mer redo än så här den här gången.

Det har varit en märklig graviditet. På många sätt. Och det barn jag bär på har i viss mån vuxit fram i skuggan av det barn som inte fick leva. Att en god vän förlorade sitt barn när våren blev sommar kom att prägla min graviditet. Och allt annat skulle vara konstigt och kallt. När man på närmare håll än man någonsin ville har fått se ett barn dö redan innan det föddes tar man ganska lite för givet. Det rationella får helt enkelt ge vika för det faktum att det ibland inte alls går som det brukar gå och borde gå.

Man blir så liten, som människa. Å andra sidan har vi ju alltid varit små i mötet med liv och död, det är bara ibland som vi tror något annat.

En sak vet jag; ett liv blir till långt innan ett barn föds. En mamma blir till långt innan hon håller sitt barn. Ett barn kan älskas så oerhört högt så oerhört långt innan det tagit sitt första andetag.

Det är ett mirakel varje gång.

Arvid dag ett. Men han var till långt innan. Älskad långt innan.

Jag var höggravid, magsjuk och i en annan del av landet den kväll då jag blev vald till årets inspiratör för andra gången i rad. Tänk! Tänk att några tusen röstade och tänk att så många valde att rösta på just mig. Trots att jag ju fick min stora stund redan för ett år sedan. Trots att jag är så… vanlig. 

Det bar mig emot att som nominerad inte kunna delta i galan och det bar om möjligt ännu mer emot då jag fick veta att jag hade vunnit i min kategori. Det är tråkigare för alla när vinnaren inte är på plats. Men slutskedet av en graviditet är slutskedet av en graviditet, det hjälps inte. Och med facit på hand; magsjuka är magsjuka. 

Den här gången fick en videohälsning föra fram mitt stora, ödmjuka tack. Den är i sanning inget mästerverk men den är i lika stor sanning väldigt uppriktig. 

​

​
Tack till alla er som tycker att jag inspirerar er på olika sätt! Jag förstår det inte riktigt, men jag uppskattar det massor!

Om en liten stund börjar årets gala i stadshuset i Vasa. Jag borde vara där, men jag är hemma i stället. En vecka innan man beräknas föda barn känns det lite väl våghalsigt att åka så långt hemifrån, speciellt med tanke på att Fredrik på grund av jobb inte kunde komma med. Jag kan bra föda i Vasa eller i Tammerfors eller i Riihimäki eller var man nu stanar längs tågresan om bebisen behagar anländ, men jag kan inte föda utan honom.

Det har cirkulerat en galalista i bloggvärlden, och den kan jag ju fylla i trots att jag får följa med galan hemifrån den här gången. 

Hur känner du dig inför Galan 2016?

Spyfärdig. Jag har dragit på mig en magsjuka och har kastat upp flera gånger under natten och dagen. Efter en riktigt usel dag tycker jag mig se något slags ljus i tunneln, att jag skriver det här är ett enormt hälsotecken och för en timme sedan orkade jag dra ett skämt. Dåligt, förvisso. Men det var ändå ett skämt. Min innerliga förhoppning och lika innerliga bön (hoppas och/eller be gärna med mig); att ingen annan i familjen ska bli sjuk och att bebisen ska inse att det nu är ett riktigt, riktigt dåligt läge att födas. 

Vem kommer du att gå på galan med?

Jag ska följa med livestreamingen tillsammans med barnen om de vill. Fredrik lär haka på när Liverpool avklarat sin match. 

Har du din galaoutfit under kontroll?

Det blir nog en svart graviditetstopp och ett par trosor. Som resten av dagen. Om jag riktigt slår på stort eller får kallt kanske jag tar på mig ett par pyjamasbyxor.

Vilka tre saker kommer du garanterat att ha med i din väska?

Det fina med att gå på gala hemma i soffan är att man slipper en väska med genomtänkt innehåll.

Har du övat på dina poser till röda mattan?

Nej. Verkligen, verkligen inte.

Är det någon du inte mött personligen som du ser fram emot att få träffa på galan?

Med tanke på var vi är ikväll och med tanke på hur jag mår är svaret  minst lika nekande som på frågan om poser på mattan. 

Vilken kategori i prisutdelningen är du mest taggad inför?

Jag är faktiskt rätt taggad inför de flesta. Men den egna inspiratörskategorin har förstås en speciell plats i mitt hjärta.

Vilken programpunkt kommer bli den roligaste?

Jag hoppas få i mig lite blåbärssoppa. Och sedan få behålla den.

Efterfesten hålls vid Bank. Vilken låt vill du absolut dansa loss till?

Av alla möjliga naturliga orsaker blir det hemskt lite eftefest för mig i år. Men den som sitter ner när Backstreet boys levererar upptempo har nog missat någon egenskap man borde ha.

Om du skulle summera bloggåret 2016 med en mening, hur skulle den meningen lyda?

Jag har bloggen att tacka för mycket och jag vet var mina gränser går. 

Bild från fjolårsgalan, tagen av Jennifer Carp. Fortfarande lika glad över den klänning som jag hade på mig, och så glad över att jag haft den så många gånger sedan dess. 

En hurdan familj vi är? En sådan familj som tar familjefotografier just innan vi ska få en ny familjemedlem. Lite märkligt, på ett sätt. Inte det minsta märkligt, på ett annat. Vi avslutar ju en era och går in en ny, så vi förevigar den familj som var vi under fyra års tid.

Den här gången togs bilderna av fantastiska, mysiga och ljuvliga Kavilo photography när vi var på österbottnisk höstlovsresa. Vi hade glömt att vi skulle fotograferas så vi tog de kläder vi hade. Om någon undrar varför Arvid har joggingbyxor.

Vi är väl som folk är mest; vi vill gärna ha bilder men vi vill ogärna ta dem. För det känns ju alltid lite obekvämt och pinsamt och stelt. Men när Emmi och Ville står bakom kameran är det löjligt lätt – till och med roligt och trevligt – att stå framför. Fotosessionen är inte någon golgatavandring mot ett gott slutresultat, fotosessionen är i allra högsta grad en del av det goda.

Min Fredrik, min Ingrid och min Arvid. Jag bara älskar att höra ihop med dem. Senast i dag frågade jag mig hur man kan vara så oerhört irriterad på någon som man älskar så mycket, men så är det bara och jag tror att alla föräldrar vet. Och tvärtom är det precis lika förunderligt; hur kan man älska någon så mycket som man kan vara så oerhört irriterad på?

Vi  fyra väntar på den femte. Vi fyra är på många sätt en väldigt bra grupp och ändå vågar jag tro att den grupp vi blir snart kommer att vara ännu bättre.

Jag är större än någonsin. Inte nödvändigtvis som människa – även om jag förstås hoppas på det – men definitivt som kropp. Och ändå får jag dagligen höra att jag är liten. Det får jag faktiskt höra bara när jag är höggravid, liten är ett ord som sällan beskriver kvinnor på 177 cm.

Höggraviditet är i sanning mitt element. Jag är dålig på första halvan av graviditet men andra halvlek är SÅ min grej. Jag kan ju lista mina graviditetskrämpor bara för att illustrera:

Halsbränna: Nej. Faktiskt hade jag halsbränna en liten stund tre kvällar i rad förra veckan, men den försvann sedan innan jag ens hann överväga att agera på den.

Ryggbesvär: Nej.

Bäckenbesvär: Nej.

Muskel- och vadkramp: Nej.

Åderbråck: Nej.

Hemorrojder: Nej.

Nästäppa: Nej.

Urinvägsinfektion: Nej.

Känsligt tandkött: Nej.

Illamående: Nej.

Ömma bröst: Nej.

Foglossning: Nej.

Viktökning: Ja. Men hyfsat ödmjuka 8 kg.

Trötthet: Ja. Men å andra sidan är det slaskiga novemberdagar och den som är pigg har nog minst en hund begraven någonstans.

Strimmor på magen: Nej.

Svullnader: Nej. Kan fortfarande ha mina ringar i storlek XS. Det är förresten enda gången i hela mitt liv som jag har haft något alls i storlek XS.

Förhöjd kroppstemperatur: Nej. Inte vad jag märkt av.

Sammandragningar: Nej.

Sömnproblem: Jag vaknar rätt ofta men ligger sällan vaken länge. Sover fortfarande på något som påminner om mage.

Jag är enormt tacksam. Vet ju att mången kvinna vankar, suckar och stönar och förgås av diverse krämpor i det här skedet. Själv känner jag mig nästan som en gasell. Och absolut ingenting har jag gjort för att förtjäna det. Jag får bara tacka och ta emot. Ödmjukt.

Min graviditetsapp säger att det är nio dagar kvar. Jag kan bara nästan tro det. På rådgivningen i tisdags sa de att bebisen kommer om en vecka om den kommer då Arvid kom. Vi är bara nästan redo.

Ändå; du får komma precis när du vill. Helt redo blir vi nog inte. Men den här gången räcker nästan faktiskt hela vägen.

Ni vet det vi det här laget. Kavilo photograhpy har tagit bilden, i typ vecka 36.

Jag trodde den här tiden var min; den här tiden som mammaledig utan bebis. Jag är så medveten om att det här kan vara lugnet före en väldigt intensiv storm att jag stornjuter av varje dag som det är bara jag och de som redan finns. När någon frågar om jag börjar bli otålig i väntan på bebisen är svaret NEEEEEJ.

De tre dagar i veckan som Arvid är på dagis är mina egna. Jag sover lite, vilar mera, läser mycket, stickar en del, surfar massor och andas i den rytm som jag önskar att jag alltid skulle andas. De dagarna känns som en oförtjänt gåva till mig, och bara mig, från fpa eller livet eller Gud.

Men i dag insåg jag en sak; den här tiden är ju inte bara min. Den är lika mycket, kanske ännu mer, mina barns. Mina i nuläget födda barns.

Arvid har mamma-pappa-Arvid-dag på måndagar. Världens bästa dag i den värld som är hans. Tänk att han, som aldrig fick ha oss för sig själv, får ha oss odelat en dag i veckan. Och på fredag är det mamma-Arvid-dag. Världens nästbästa dag i den värld som är hans.

Ingrid kommer hem tidigt från skolan alla dagar, ofta redan kring halv ett på eftermiddagen. Och jag är oftast hemma och lika ofta utvilad. Jag är ledig och tillgänglig. Vi hinner göra saker tillsammans, vi hinner prata med varandra.

Nu samlar vi tillsammanstid. På hög. För kommande, kanske hårdare tider. Hur vardagen än blir med den nya bebisen så kommer vi stundvis att längta tillbaka till den vardag som är nu. När vi hade tillsammanstid.

Den här tiden är min. Men inte bara min. Den är också deras.

Den är vår.

Bilder: Kavilo photography.

Fler än en gång har folk sagt att Fredrik är född till att vara hemmapappa, som om det skulle förklara våra delade föräldraledigheter. Men alla de gångerna har folk haft fel.

Han är inte alls född till att vara hemmapappa. Han kräver alldeles för mycket yttre stimulans, han är alldeles för opraktisk och han är för dålig på att leka. Han är för ljudkänslig och för morgontrött och får förhöjd puls så fort fler än en person talar samtidigt, vilket händer typ hela tiden hemma hos oss.

När jag tänker efter är jag faktiskt inte säker på att han ens är född till att vara pappa. Men jag vet att han hur som helst valde att bli pappa och att han därmed valde ett uppdrag och ett ansvar. Ett uppdrag och ett ansvar som han också har burit alla dagar sedan hans förstfödda vilade första gången i hans famn. Frågan om huruvida föräldraskapet kommer naturligt för honom eller inte spelar faktiskt ingen roll. Det som spelar roll är vad han gör av det föräldraskap som han har valt.

Och så är det väl för oss alla. Jag har inte råd att gräva ner mig i det faktum att många delar av föräldraskapet rimmar illa med den personlighet som är min. Jag måste bara göra det bästa jag kan av de begränsade resurser som är mina och lita på att det bär. Lita på att kärleken bär.

Född till det eller inte – världsbäst är han. Och just nu är han åtminstone alla våra födda barns absoluta favoritförälder. Min bästis, kallar de honom hela tiden.

– Jag har varit bästis med pappa i åtta år och Arvid har varit bästis med pappa i fyra år och bebisen har varit bästis med pappa i noll år, som Ingrid förklarade i går.

Hur länge någon har varit bästis med mig har inte ens diskuterats.

Bilder: Kavilo photography.

Jag är den första att skriva under att skräniga gäng som super på tåg är i bästa fall bara irriterande och i värsta fall riktigt skrämmande. Överlag tycker jag att de flesta människor gör sig bäst i relativt nyktert tillstånd och att kombinationen grupp + alkohol på en plats där många andra valt kombinationen ensam + nykter sällan är lika med sant.

Men. Jag är den sista att skriva under rasistiska utrop i högtalare för att läxa upp en grupp människor på tåg. För jo, om konduktören verkligen använde ordet invandrargäng så var kommentaren rasistisk. Punkt.

Alla håller förstås inte med. En pensionär (eller åtminstone någon som valt att kalla sig pensionär i kommentarsfältet) hävdar att ”Rasism-ordet har liksom mobbnings-ordet upplevt en väldigt stor inflation, används fel för det mesta! Har själv noll tolerans angående mobbning och rasism, men allt negativt som sägs åt nån är inte mobbning eller rasism.”

Jag stannar där. Jag tycker det är lika intressant varje gång någon som inte är offret tar sig rätten att säga vad som inte är rasism, mobbning, sexism eller liknande. Jag försöker lära mina egna barn och de av andras barn som jag har glädjen att komma i kontakt med att vi människor väldigt lätt sårar varandra också när vi inte menar att göra det. Och i sådana situationer ska vi inte hävda att den andra inte får bli ledsen för att vi inte menade illa, det är bättre att helt enkelt be om förlåtelse för att vi gjorde illa trots att vi inte menade det.

Det är svårt att lära barn sådant som många vuxna inte kan. Som en del pensionärer uppenbarligen inte heller har lärt sig. Man blir ju alldeles matt, men man måste ju fortsätta försöka. Vi kan ju inte ha ett samhälle där alla får välja själva var gränserna går. Speciellt inte när enskilda människors gränser ofta ter sig så godtyckliga. En person som menar sig ha nolltolerans mot mobbning kan väl inte gärna tycka att det är rimligt att en konduktör kallar en grupp människor ”mänsklighetens avskum” och ”ren skit”. Eller?

Att konduktören tog sig rätten – absurt. Att vissa resenärer hurrade och applåderade – absurt. Att många nu försvarar konduktörens beteende – absurt.

Att jag plötsligt är helhjärtat på deras sida – de som super högljutt på tåg – kanske mest absurt av allt.

Och knappast varken konduktörens, medhejarnas eller pensionärens avsikt. Men så blir det ibland när vi är oskäligt osakliga och ovänliga. Då slår det tillbaka mot oss själva.

Ibland är livet nästan lite rättvist.

Den här bilden, liksom min nya header och den där lilla bilden till höger som jag inte har något namn på, är tagen av Kavilo photography.

Jag har hört att det är feministiskt oförsvarbart och jag förstår förstås vad man menar. Men aldrig har jag ångrat att jag bad min pappa följa mig till altaret den dag då jag gifte mig. 

Det handlade inte om ägandeskap. Det handlade inte om tradition. Det handlade helt enkelt om en ung kvinnas vilja att visa upp sin pappa för hela sin värld. 

Så kan det bli när en pappa kommer in i bilden först när en stor del av tavlan redan är målad. Vi delade inte min dopdag, inga farsdagar på dagis, inte min första skoldag och inga gymnastikuppträdanden. Jag kunde inte visa upp honom då, men den här stunden på min bröllopsdag var vår.

Många får i dag fira världens bästa pappa. Och jag är så glad att det får vara så. Att han finns i så många olika liv.

Också jag får fira. Jag firar den man som i mitten av 90-talet började älska tre ganska stora barn och räckte till också för dem, räckte till också för oss. Jag firar den man som är min egen och den jag alla gånger skulle välja om som pappa till mina barn. Jag firar den man som jag inte visste att var världens bästa farfar förrän jag såg honom med Ingrid och Arvid. Och jag firar den man som var med och möjliggjorde, gav mitt liv.

Grattis till er! 

Min pappa och jag.