En berättelse om en förlossning

Den 26.11 kockan 20.34 skriver jag det här meddelandet på vår familjetråd på whatsapp: Så ni vet har jag haft en hel del sammandragningar i dag. Mycket mer än någon annan dag. Det kan ju betyda att något börjar hända snart. Men det kan ju också betyda bara att det är närmare nu än någonsin, och det visste vi ju förstås redan. 

På natten vaknar jag klockan ett och känner för första gången under hela graviditeten att en sammandragning gör ont. Jag har lite svårt att somna om. Inte på grund av smärtan men på grund av ivern. Händer det nu? Under ett par vakentimmar där mitt i natten märker jag att sammandragningarna kommer med någon slags regelbundenhet. Och någon slags tilltagande styrka. Däremellan är läget lugnt och jag lyckas somna om mellan de sammandragningar jag småningom börjar kalla värkar. Fredrik vaknar när jag vaknar och han stöttar och masserar genom värken och sedan slocknar vi direkt. För att vakna igen en kvart senare och köra ett varv till.

Arvid vaknar klockan sju. Dagen börjar. Och värkarna fortsätter. Lite tätare nu, de får tydligen en kick av att jag inte ligger blickstilla och försöker somna om mellan varven. Jag föreslår att vi ringer till bb kring halv nio och frågar vad de tror.

Men så blir värkarna ännu lite tätare och ännu lite värre och vi ringer bb lite tidigare än tänkt. De tycker vi kan komma in och se om något börjat hända. Vi ringer in våra goda vänner som lovat komma och ta hand om barnen då det väl gäller och de kommer till oss strax efter halv nio. Jonathan skrapar våra bilrutor ute på parkeringen (en rörande gest jag kommer att minnas för alltid och evigt) medan vi packar ihop våra saker och går igenom dagen med Ingela. Ingrids kör ska sjunga på adventsgudstjänst klockan tio och sedan har hon ett barnkalas på eftermiddagen. Presenten är någonstans men opackad. Ordnar det sig? Jo, det ordnar sig.

Klockan nio kommer vi till barnmorskeinstitutet. Vi får gå till en förlossningssal och barnmorskan kollar läget. Jag är öppen 4-5 cm. Och jag jublar. Var så rädd att jag skulle ha kämpat en halv natt för en ynka centimeter. Värkarna blir igen tätare och värre och jag säger att jag gärna vill ha epidural eftersom jag har så sjukt goda erfarenheter av det. Strax före halv tio är jag öppen 6 cm och en stund därpå får jag min epidural av en läkare som talar en tapper svenska som uppenbarligen inte är hans modersmål (ännu en rörande gest jag kommer att minnas, kanske inte för alltid och evigt men åtminstone en stund). Epiduralen kickar igång så där kring tio.

Redan tjugo över tio tar de hål på hinnorna. Och jag är öppen tio centimeter. Snart är det dags! Barnmorskan tycker vi väntar in ordentliga krystvärkar och jag litar på den kvinnan mer än på någon annan människa på jorden just då. Så vi väntar. En stund. Jag känner tydligt att krystningsskedet närmar sig.

Typ fem före elva får jag börja krysta. Och fem över elva kommer hon. På beräknad dag. Och Fredrik upplyser mig om att vi har fått en flicka.

Jag gråter av glädje. Fredrik gråter av glädje. Och jag inser att jag inte förr gråtit av glädje direkt efter de andra förlossningarna. Nu gör jag det.

Det gick så snabbt. Vi kom ju till bb bara två timmar innan hon föddes. Nu har jag en berättelse om en förlossning som gick verkligt snabbt och smärtfritt. Nu har jag fått höra en barnmorska säga att jag är som gjord för att föda barn. Nu har jag en ännu bättre förlossningsupplevelse än den jag hade med Arvid.

Min kärnkänsla de där första timmarna efter att hon kom är ren tacksamhet. Ingen stund under hela graviditeten har jag vågat ta för givet att vi skulle komma till den punkt där vi nu plötsligt är; att bebisen är född och lever och mår bra. Jag tänker mycket på de tomma famnar som finns i mitt liv, på de mammor som ännu är barnlösa och på de mammor som längtar nästan ihjäl sig efter ett andra eller tredje barn. Jag tänker på kvinnor som i samma stund befinner sig i samma byggnad men som bär på helt annorlunda, mörka och tragiska berättelser utan lyckliga slut. Mitt i min egen enorma lycka är jag så väldigt medveten om så många andras sorger. Jag vet så väl att det är ett mirakel varje gång ett nytt liv blir till.

Den där rena tacksamheten som kom över mig på bb har inte lämnat mig. Inte heller den här tårfyllda, överkänsliga veckan har naggat tacksamheten ens i kanterna. Jag känner mig så rik. Så oförtjänt rik.

Nej, förresten. Jag är rik. Så oförtjänt rik.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Advertisements

One thought on “En berättelse om en förlossning

  1. Är så glad att du skriver om tacksamheten. För jag känner så igen mig. Har snart varit tre barnsmor i ett år och när jag tänker på året som gått så står ordet framför mig med stora bokstäver. TACKSAMHET. Har kännt mig så rik, så liten, så välsignad, så ödmjuk inför livet och så oerhört tacksam. Känslan började på BB och följer ännu med mig många ggr om dagen.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s