Många hem

– Vad tror du vi har glömt? frågar min livskamrat när vi kör ut till riksåttan längs den väg som i folkmun kallas Måkaveji. 

– Nå, med tanke på att vi har med oss alla saker i hela världen har vi nog inte glömt någonting, svarar jag. 

Sju timmar senare tömmer vi bagageutrymmet och konstaterar att det finns dagar då bilen gör vad den borde och dagar då bilen gör mer än den borde. Den här dagen var en sådan där senare dag. För vi packade faktiskt inte bilen full. Vi packade den överfull. 

Jag kunde inte låta bli att ta en bild på packningen då den väl landat i vår trappuppgång. Inget filter i världen kan rädda den här bilden.


Och då lämnade vi några saker i bilen, typ vagnshjulen.

Och då tyckte jag att vi kunde ha tagit tåg. ”För inte behöver man ju så mycket grejer över julen” sa jag i något skede.

Ha.

Vad vi har glömt? Ingenting viktigt. Tror vi. 

Men vi har lämnat bakom oss. Vi har lämnat människor som vi kommer att sakna ännu mer än vanligt några dagar framöver. Saknaden är alltid stor, men den är störst de där dagarna innan mötet och de där dagarna efteråt.

Att ha många saker (i bagaget) är inget. Att ha många hem och många människor att älska- det är allt.

241 likes

Den här bilden har i skrivande stund 241 likes och 29 kommentarer på facebook. Den föreställer två av mina favoritkvinnor, min mamma och min dotter, och har funnits på mammas FB-vägg i fyra timmar. Om man vill att en bild ska få många likes ska man tagga min mamma. 

Men det var inte det jag skulle säga. Det jag skulle säga var att den här kvällen innehöll ännu ett avsked. För åttonde året i rad kramade jag mina föräldrar hejdå efter ett österbottniskt jullov. På ett sätt har jag vant mig, hela mitt väsen ifrågasätter inte längre vårt livsval varje gång en vistelse här tar slut. På ett annat sätt är jag inte det minsta van, det känns inte naturligt att leva så långt från den enda människa som alltid funnits i mitt liv. 

Hemma i Helsingfors händer det ibland att jag ser en mormor eller farmor med ett barnbarn i vagn eller på pulka. Och mitt huvud skriver en berättelse om en småbarnsfamilj med mor- och farföräldrar i grannstadsdelen. Det är nästan omöjligt att inte idyllisera. Och avundas. 

Å andra sidan finns det något mysigt med att komma till sitt barndomshem med egen familj och halva heimani. Vi ha fått ännu ett jullov med kvalitetstid, med sena myskvällar och många, långa samtal. Jag har läst så otroligt lite. Skrivit så otroligt lite. Promenerat så otroligt lite. Stickat så otroligt lite. 

Men jag har umgåtts. Massor. Badat i de människor som jag saknar årets flesta dagar. Och jag har haft det så otrolig bra. 

Det känns – nej, det ÄR – oerhört värdefullt att få ha en ursprungsfamilj och en svärfamilj att ha det otroligt bra med. Lyckliga vi.

Nu 247 likes. And counting.

Att vänskap kunde dofta så här

Vi är inte själsfränder, hon och jag. Våra själar sjunger helt olika sånger. Ingen sång är bättre än den andra, men de är olika. 

Olikheterna till trots är hon min äldsta vän. Och med tanke på det fick jag henne konstigt sent. 

Hon är inte bara den äldsta, hon är också en av de absolut bästa. Den av de bästa som bor längst bort och delar minst av min vardag. Och en av de människor i hela världen som jag längtar mest efter till vardags. 

– Visst tror ni att vi alltid kommer att ha varandra? frågade jag henne och hennes man i dag. För han kom också in i bilden för drygt tio år sedan och passade helt perfekt in i den bilden. Och dessutom finns det tre underbara barn nu som alla kramade om mig när vi sa hejdå i kväll. Att få en vän som sjuttonåring och sedan inse ett halvt liv senare att man fick en hel familj av vänner – det är stort.

De svarade förresten ja. Vi hör ju ihop. Vi fem och de fem. I deras hem är jag lika mycket mig själv som i mitt eget. Det finns inget jag inte kan göra, säga och vara tillsammans med dem. 

När jag som tonåring sökte mig fram i vänskapens ofta förvirrande landskap hoppades jag att vänskap kunde dofta så här. Men jag vet inte om jag vågade tro. I dag vet jag. 

Tänk det.

Nu är hejdå sagt för den här gången. Aldrig vänjer jag mig. Och hon vänjer sig inte heller. Det finns nämligen en sång som både hennes och min själ sjunger helt samatämmigt; den om hur smärtsamt det är med farväl.


Hon och jag. När vi sa hej förra gången. Snart igen, älskade du.

Jag ser värre ut

Jag ser värre ut än jag mår. Betydligt värre. Nästan dagligen slås jag av hur trött och sliten jag ser ut när jag möter min egen spegelbild. 

Jag ser nu ut som jag mådde de där dagarna då jag var som skörast. Och jag förvånas när jag ser mig själv, för egentligen mår jag ju ganska bra. 

Eller egentligen mår jag ju jättebra.

Visst, det börjar kännas att jag inte sovit speciellt många timmar i sträck på en dryg månad. Och visst, det finns stunder då jag känner mig trött, matt och låst och frustrerad. Men jag mår faktiskt bra. 

Alla gånger väljer jag att se sliten ut framom att känna mig sliten. Aldrig får man ju välja. Men ni förstår hur jag menar. 

Varje dag då själen samarbetar är en bra dag. En dag värd att tacka för.


Bild: Matilda Audas Björkholm 

Nådens år 2016

1. Gjorde du något i år som du inte gjorde förut?

Jag gav ut en bok, jag hade förlossningsvärkar hemma och jag stickade en tröja (egentligen flera).


2. Höll du några av dina nyårslöften?

Gav inga och då är de förstås svåra att hålla. Ännu svårare än de man ger.

3. Fick någon du känner barn?

Jadå! Världen blev bland annat en Amos, en Ellinor och en Elliot rikare. Alla tre landade i ovanligt goda hem.

4. Dog någon som stod mig nära?

En liten som skulle ha stått mig nära dog redan i magen. Också en annan människa fattas. Det blev två begravningar i år.

5. Vilka länder besökte du?

Jag besökte Sverige i februari, i juni och i september. I mars åkte jag till Schweiz för första gången i mitt liv.



6. Är det något du saknade 2016 som du vill ha 2017?

Världsfred, jämställdhet och rättvisa. Och löpning. Och golv i sommarhusets nedre våning.

7. Vilket datum kommer du alltid att minnas?

Lätt! 27 november.

8. Vad är det bästa som hänt dig under året som gått?

Lika lätt!


9. Vilket var ditt största misstag?

Jag gör hela tiden misstag. Jag kommer för sent, jag glömmer bort saker och jag slarvar bort saker. Men mitt största misstag är att jag många gånger valt mig själv framom andra och det lätta framom det rätta.

10. Vilket var ditt bästa köp?

Troligtvis tandläkartjänster.

11. Vad spenderade du mest pengar på?

Boende.

12. Vad gjorde dig riktigt glad?

Alla fina läsarkommentarer för blogg och bok och andra skriverier, att graviditetsillamåendet gick över till sommaren och att Fazers Present-konfekt är så förmånlig trots att det är den enda konfektask som jag äter alla bitar ur.

13. Har du varit sjuk eller skadat dig?

Jag var rejält illamående i april och maj. Men det var ju snarare ett friskhetstecken; att kroppen kan leverera nytt liv. Har faktiskt inte uppsökt läkare för min egen skull en enda gång sedan vi flyttade till Helsingfors i maj 2009. 

14. Vilka låtar eller artister kommer att få dig att tänka på 2016?

Hildesången. (Jag är ju på inget sätt någon musikmänniska.)

15. Mådde du bättre eller sämre 2016 än du gjort tidigare år? 

Bättre nog. Trots att min redan känsliga själ fick nya sår, trots att livet som redan kändes så skört tedde sig om möjligt ännu mera så.

16. Finns det något du önskar att du lagt ner mer tid på?

Det blir aldrig tillräckligt med väntid. Så mer av det, absolut.


17. Finns det något du önskar att du lagt mindre tid på?

Tjat och tillsägelser på hemmaplan. Önskar också att det hade funnits färre orsaker till sådant.

18. Hur var din julafton?

God! Vi hade pyjamasmys i soffan till Musse Pigg och hans vänner firar jul (kanske världens bästa julfilm). Sedan julklappar, julgröt, julkyrka (mef Hilde-Jesus) och sedan julmiddag och julövernattning med bästa vänner.

19. Blev du kär?

Bättre. Jag förblev kär.


20. Vilket program har varit det bästa på tv?

Tv och tv. Kanske The Crown.

21. Hatade du någon som du inte hatade förut?

Som vanligt inte. Jag lyckas glömma den här mystiska frågan varje år.

22. Vilken var den bästa bok du läste under 2016?

Omöjligt att säga. Men här kommer några bra: 

Svart kvinna

När hundarna kommer

Det blå mellan himmel och hav

Ljuset vi inte ser

Flickorna 

Naondel

Madeleine F.

23. Vilken var din största musikaliska upptäckt?

Min vän Kaj spelade och sjöng verkligt bra i Pleppo 2. Jag var imponerad. 

24. Önskade du dig något som du fick?

Ett barn. Kan man önska något lika mycket? Kan man få något lika fint?


25. Önskade du dig något som du inte fick?

Jag önskade några vänner barn som de inte ännu fått. Den sorgen. På något sätt håller den oss alla på mattan.

26. Vilken var årets bästa film?

Bridget Jones baby. Ser man en film två gånger PÅ BIO så är den bäst.

27. Vad gjorde du på din födelsedag?

Jag blev uppvaktad med frukost på sängen. Mamma ordnade kalas. Och på kvällen kom en av mina bästisar med familj på övernattning till sommarhuset.


28. Vilka var de bästa människorna du träffade?

29. Hur skulle du beskriva din klädstil?

Januari-maj: normal. 

Juni-november: graviditetsvänlig. 

December: amningsvänlig.

Och ja, jag längtar passionerat efter min normala klädstil.

30. Vad fick dig att må bra?

Att umgås, tro, hoppas, läsa, skriva, blogga, sticka och promenera.


31. Vilken kändis var du mest sugen på?

Mitt sug på och min fascination av kändisar vat bägge ytterst begränsade.

32. Vem saknade du?

Allra mest den lilla pojke jag aldrig fick lära känna.

33. Vilken var din bästa månad?

Bäst under ett gott år var juni, oktober och december.

34. Finns det något du kunde ha gjort annorlunda?

O, ja. 

35. Hur kommer nästa år att skilja sig från det här?

Jag kommer att jobba mindre. Mindre än någonsin sedan jag började jobba. 

Jag kommer att vara mer med Hilde. Vi fick ju så lite tid tillsammans förra året. 

Jag kommer att ha drömsommaren. 

Jag kommer att ha ett lugnare och mindre stressigt år. Bara en förälder i familjen jobbar. Hurra!

Men inget av det där vet jag med säkerhet. Förstås. Jag hoppas och har nåden att få tro. 

Och att det är en nåd vet jag så väl.

Gott nytt år! Må ditt nya år blir allt du hoppas på och må också du få ha nåden att våga tro på det du hoppas på.

Öppna en dörr

För ett år sedan valde vi att öppna en dörr. Vi vågade vilja dig. Vi var på nyårspromenad i Solf, din pappa och jag. Och någonstans där mellan de vackert julpyntade husen konstaterade vi att vi kör. Att vi inte har en aning om hur det går och om det går. Men vi kör. 

Och vi körde. 

Och nu är du här hos oss. Redan. Bara ett år senare, en hel liten människa med en hel månad på nacken. Tänk att det var dig vi öppnade dörren för då vi bytte år förra gången. Älskade lilla Hilde. 

Nyårsdagen till ära bjuder jag – ytterst frimodigt – på ett litet videoklipp. Se Hildes fullständiga ljuvlighet. Och se mig – betydligt mindre ljuvligt, men dock – sjunga Hildesången. 

Gott nytt år, du! I morgon tittar vi tillbaka på det år som varit.

​

​

Att få vara hennes

– Hej, fadder! myser hon och kryper upp i min famn. 

Ingen myser som hon, det vet alla som har träffat henne. Min guddotter Inga, 6 år. 

Hon markerar gärna revir genom att till vardags kalla mig fadder, och hon gör det så bra att det här med fadderskap plötsligt känns som den främsta relation man kan ha. Det insåg jag den dag då en storgråtande Arvid kom till mig.

– Mamma, jag vill att du är min fadde, fick han förtvivlat fram mellan tårarna.

Jag försökte övertyga honom om att det nog är minst lika fint och nära att vara förälder.

Jag lyckades inte.

Och visst; att få vara fadder är fint. 

Att få vara hennes är underbart.

Bild: Matilda Audas Björkholm

(Notera gärna hur vi händer våra händer, min guddotter och jag.)

Kränkande

Den är kränkande mot finlandssvenskar.

Den är kränkande mot kristna.

Men framförallt är den kränkande mot alla de människor som lever i slaveri och ofrihet, mot alla dem som lever ett liv där piskrapp är en verklighet. Och att kränka dem som redan är sönderkränkta är bara vidrigt.

Dessutom är den kränkande mot sannfinländska unga, sätter dem i ett sämre ljus än jag tror att någon förtjänar. Men det vet jag inte om de ser själva. 

I dag var det julafton

Du kanske trodde att det här var en hyfsat vanlig mellandagsonsdag. Du trodde fel. I dag var det nämligen julafton hos mamma och pappa. Vi firar ju aldrig julafton på julafton numera, vi firar julafton den dag då alla kan vara tillsammans. När den dagen än råkar komma så är det vår julafton. 

Och jag älskar det. Förstås. Att människorna och gemenskapen är viktigast blir så tydligt när man väljer dem framom ett visst datum. Kalkon, julsånger, julklappar, julgröt och godisbord fungerar lika bra den tjugoåttonde december som den tjugofjärde. 

Men utan föräldrarna och systrarna och deras bihang fungerar ingenting lika bra. 


Jag och mina systrar. Av alla gåvor livet har gett mig – och de är många – är de bland de allra finaste. Att jag får vara deras storasyster är stort. Är så otroligt glad och tacksam och stolt över dem. 

Bild: Tobias Björkholm

Mannen som kunde lyssna på kvinnor

För tjugo år sedan var han Pippis pappa när jag var Annika. Nu är jag bloggare och han är min största supporter. Han läser det mesta jag skriver och han gillar dessutom. Är enormt generös med uppmuntrande ord.

I kväll fick jag träffa honom igen, kanske för första gången sedan tidig höst 1996. Och under kvällens möte slog det mig att han är ovanlig, denna livslevande Pippipappa. 

Jag tror ju att en förkrossande majoritet av dem som läser min blogg är kvinnor. Jag tror att de flesta som köpt och läst min bok är kvinnor. Annat skulle vara konstigt. Det är ju ingen nyhet att män i regel lyssnar på musik gjord och framförd av män, läser böcker författade av män, ser filmer gjorda av män och delar kolumner skrivna av män.

(Och så täcks en del män ibland beklaga sig över att det är omöjligt att veta hur kvinnor tänker. Ta reda på, liksom!)

Just därför är han så ovanlig, så fräsch. Han är en äldre man som läser en yngre kvinnas tankar. Och jag tror att han med det gör sin egen värld större och vår andras värld bättre.

Det är tråkigt att han är så unik. Men det är väldigt fint att han finns. 


Till exempel så här kan det se ut när den här kvinnan tänker tankar som andra kvinnor – och några män – sedan kan ta del av. Om de vill. Bilden är tagen av den vän som jag alltmer börjar se som min själsfrände. Den första texten i min bok första bok skrivs när bilden tas.