Att vänskap kunde dofta så här

Vi är inte själsfränder, hon och jag. Våra själar sjunger helt olika sånger. Ingen sång är bättre än den andra, men de är olika. 

Olikheterna till trots är hon min äldsta vän. Och med tanke på det fick jag henne konstigt sent. 

Hon är inte bara den äldsta, hon är också en av de absolut bästa. Den av de bästa som bor längst bort och delar minst av min vardag. Och en av de människor i hela världen som jag längtar mest efter till vardags. 

– Visst tror ni att vi alltid kommer att ha varandra? frågade jag henne och hennes man i dag. För han kom också in i bilden för drygt tio år sedan och passade helt perfekt in i den bilden. Och dessutom finns det tre underbara barn nu som alla kramade om mig när vi sa hejdå i kväll. Att få en vän som sjuttonåring och sedan inse ett halvt liv senare att man fick en hel familj av vänner – det är stort.

De svarade förresten ja. Vi hör ju ihop. Vi fem och de fem. I deras hem är jag lika mycket mig själv som i mitt eget. Det finns inget jag inte kan göra, säga och vara tillsammans med dem. 

När jag som tonåring sökte mig fram i vänskapens ofta förvirrande landskap hoppades jag att vänskap kunde dofta så här. Men jag vet inte om jag vågade tro. I dag vet jag. 

Tänk det.

Nu är hejdå sagt för den här gången. Aldrig vänjer jag mig. Och hon vänjer sig inte heller. Det finns nämligen en sång som både hennes och min själ sjunger helt samatämmigt; den om hur smärtsamt det är med farväl.


Hon och jag. När vi sa hej förra gången. Snart igen, älskade du.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s