Hon är en av mina absoluta bästisar. Vi har känt varandra i tjugo år och älskat varandra lika länge. Hon är olik mig på nästan alla sätt, överlägsen mig på de flesta. Ändå är vi på alla sätt som spelar roll så väl synkade. Jag tror bestämt att vi alltid kommer att ha varandra.

Vi satt och åt glass på ett café idag, hon och jag. Och vid bordet bredvid oss satt två andra kvinnor. Jag tror att de också var varandras bästisar. De var lite som vi, både förtroliga och skrattande. Aldrig tysta. Enda skillnaden var att de nog var åttio år. Minst. Efter en stund kom en tredje vän in med sin rollator och allt det vackra och goda bara fortsatte.

Goals. Brutalgoals.

Vänskap. Jag älskar det. Jag älskar att min själ är lättare efter någon enstaka timme med henne och jag älskar att jag får tro att hennes också är det efter någon enstaka tumme med mig.

Jag hoppas att hon och jag också går på café och äter glass en torsdag sent i augusti när vi är åttio. Det såg fint ut.

Jag borde verkligen sova. Klockan närmar sig ett, det är arbetsdag imorgon och hemma hos oss kan man tyvärr inte räkna med att få sova ostört de timmar man sover. Så jag borde verkligen sova. Men jag kan inte sluta läsa.

Trots att jag älskar att läsa kan jag i princip alltid sluta läsa, men igår mötte jag min överbok. Jag slutade inte läsa före jag hade läst ut den och när jag hade läst ut den låg jag länge och tänkte på den. Boken heter Ett blodkärl som brast och är skriven av min vän Christa Mickelsson.

För snart två år sedan skrev jag ett blogginlägg om Christas kamp efter den hjärnblödning som drabbade henne ett år tidigare. Den hjärnblödning som tog ifrån henne alla ord och förlamade hennes högra sida. Den hjärnblödning som hon nu har skrivit en bok om.

En bok som jag tycker att alla ska läsa. För den säger så mycket viktigt och bra och sant om livet. Och vi behöver viktiga och bra och sanna tankar om livet.

Tänk att vakna på sin sommarstuga en septembermorgon som en frisk, 33-årig journalist och tvåbarnsmamma. Tänk att åtta timar senare ligga på ett operationsbord och kämpa för sitt liv. Tänk att vakna upp ett par dagar senare och märka att man inte kan säga ett enda ord.

Tänk att komma tillbaka. Tänk att komma igen. Den här boken handlar om vägen dit.

Christa skriver ärligt, öppet och så att det känns. När hon beskriver hur det var att inte kunna göra sig förstådd går något sönder i mig, när hon skriver om hur hennes man fanns där blir något helt igen. När hon skriver om ångestladdade ändlösa kvällar på sjukhus gör det fysiskt ont i mig, när hon skriver om framstegen som småningom förde henne ända dit där hon är i dag gör det fysiskt gott i mig. Just spänningen mellan mörker och ljus och hopplöshet och hopp är en av de starkaste styrkorna med boken. En annan är spänningen mellan det krasst odramatiska och det svindlande förundrande. Den spänningen älskar jag.

Christa. I den bästa av världar hade du aldrig kunnat skriva den här boken, för i den världen hade ingen hjärnblödning funnits. Men nu lever vi i den här världen och här finns hjärnblödning och då tänker jag att det absolut bästa du kunde göra var att skriva den. Det säger så mycket om dig att den här boken finns. Du gav aldrig upp. Du nöjde dig inte med en medförfattare. Det bevisar att du är precis så modig och viljestark som jag tänkte att du var när jag lärde känna dig för ett halvt liv sedan.

I epilogen – som faktiskt var min personliga favoritdel i boken och som jag redan har läst på nytt – skriver Christa så här: Ibland tänker jag att jag har fått en uppgift, ibland tänker jag absolut inte att jag har fått en uppgift.

Jag tror att Christa alltid har haft och också nu har en uppgift. Jag tror att vi alla har det och att den uppgiften långt handlar om att leva det liv som blir vårt med största möjliga kärlek och generositet. Inget liv blir någonsin som planerat, men några liv blir det ovanligt lite. Att leva också ett sådant liv med så mycket kärlek och generositet som Christa gör är stort. Kanske störst.

Läs boken. Beställ den till exempel här.

– Jag älskar inte banan, säger Hilde när hon vill uttrycka exakt hur mycket hon ogillar banan.

Det är så hon förklarar sitt missnöje. Med att inte älska. Hon älskar inte heller köttsoppa, lastbilar eller katter.

Men hon är i sanning en människa som älskar många och mycket och som frimodigt och generöst och orädd uttrycker sin kärlek.

– Det är roligt att ni är här, sa hon mellan tuggorna till gästerna som var här en kväll förra veckan.

Och igår skrev hon ett brev till en vän som hon saknade. Vad som står i brevet får vara mellan henne och vännen.

Jag hoppas att hon aldrig förlorar den här frimodigheten och generositeten och orädslan. Må hon alltid vilja och våga tycka om.

Jag tyckte så synd om fotbollsföräldrar. Drömde om att inte behöva bli en. Utifrån sett såg det inte speciellt roligt ut. Jag såg bara en massa skjutsningar, en massa försäljning av wc-papper och en massa veckoslutstimmar på i bästa fall en läktare och i sämre och vanligare fall på marken bredvid fotbollsplan.

Oj, vad jag hade fel.

Jag älskar ju det här. För de älskar det och jag tror att man aldrig tröttnar på att se en människa man älskar göra något hon älskar. Det kan vara fotboll eller frimärken eller frisbeegolf, det är en njutning oavsett. Idag har jag sett Arvid spela fyra fotbollsmatcher. Fyra timmar satt jag på en regnjacka i gräset och hejade mig småhes. Varje sekund ville jag vara just precis där.

Men på riktigt: om vi ska klara av det här med något slags förstånd i behåll så måste vi lösa vissa praktiska frågor. Nu börjar alla våra matcher med att vi vänder upp och ner på huset för att hitta speltröjan, strumporna eller benskydden. Eller allt det där. Hur gör alla andra? Eller börjar alla andras matcher också på det sättet?

Plötsligt dök den här varelsen upp i min telefon. Här är ju jag. Ganska precis aderton år ung.

Och jo. Jag ser ju själv att mycket är problematiskt. Jag kunde hålla en två timmars föreläsning enbart om de hårrelaterade problemen. Det är löjligt lätt att vara onådig.

Samtidigt måste jag säga: tänk att jag fick vara ganska precis aderton år ung och så obrydd om mitt utseende som jag ändå var! Jag var väldigt medveten om att det inte var det viktigaste. Knappt ens viktigt. Jag var trygg. Jag var älskad. Jag hade så otroligt bra kompisar i mitt liv och jag hade så otroligt bra pojkar i mitt liv. Jag kände mig rätt fin. Faktiskt.

Och just det – att jag kände mig rätt fin – gör det löjligt svårt att vara onådig. För hon på bilden och alla andra som förmår känna sig fina är ju nog vinnarna när det kommer till utseende.

Jag brukar ju säga att jag hellre känner mig vacker än är vacker, om jag måste välja. Att gå omkring och överskatta sina egna looks är ett både sällsynt och ofarligt problem. Att gå omkring och överskatta bristerna i sina egna looks kan få de vidrigaste av konsekvenser och är vanligare än spagetti och köttfärssås.

Därför vet jag vad jag väljer. Därför söker jag mig till det och dem som gör att jag känner mig vacker och därför undviker jag det och den som gör att jag känner mig ful.

Och allra helst söker jag mig till det och dem som gör att jag växer i insikt om hur oviktigt det ändå är. Varken hur jag ser ut eller känner att jag ser ut gör världen till en bättre plats, det är helt andra muskler som behövs till det.

Och så bar hon ut en stor hög med böcker i hallen och satte sig ner. Läste dem högt för sig själv och ett gosedjur, en efter en, och flyttade över de lästa böckerna till en annan hög. Tills alla låg i den högen.

En hel timme satt hon där. En timme! Utan att säga ens ett ord till mig som satt och jobbade i köket. Men hur skulle hon ha hunnit? Hur skulle hon ha behövt?

Om jag lyckas vara med och ge henne ens hälften av min kärlek till läsning och böcker är jag överlycklig. För mig har den kärleken nämligen varit ovärderlig. För mig är den kärleken nämligen ovärderlig.

Hon är alldeles för liten för att man ska kunna säga eller ens gissa, men åtminstone för den Hilde som är nu när hon är nästan fyra år den kärleken också ovärderlig.

Den här onsdagen i mitten av augusti la Hilde till ett nytt hot i sin redan välsorterade repertoar.

– Mamma, om du väljer kvällsbok så tänker jag flytta till Helsingfors.

Jag valde inte kvällsbok. Hon bor kvar.

Där står de i sina ljusblå hupparin. Lite solbrända, mycket glada. De står på den trappa som på något märkligt sätt fortfarande är min och jag inser att jag inte känner någon av dem. Alls.

De solbrända och glada är i år tutorer i den skola som fortfarande känns som min och de finns på bild på instagram. Jag har för andra året i rad startat ett nytt läsår utan att göra det i ett klassrum och det känns liksom både helt fel och helt rätt samtidigt.

Jag sörjer att jag inte känner någon av de ljusblå på trappan. Jag sörjer att jag inte fick träffa min egen gamla basgrupp idag. Deras första dag deras sista år. Jag vet precis vad jag hade velat säga till dem idag. Jag saknar dem så att jag går lite sönder. Jag sörjer att det finns alldeles för få tonåringar i mitt liv just nu, för ingenting har hittills visat sig passa bättre in där. Jag sörjer att mina kära gamla kolleger som var min vardag i så många år plötsligt inte alls är min vardag längre. De fattas mig.

Så idag sörjer jag mycket, men också idag får jag göra det utan att ångra någonting. Det år som har gått har lärt mig att den kombinationen är mycket möjlig och ibland mycket ofrånkomlig. Också de gånger du avstår och offrar med stor sorg kan du göra det med stor vilja.

Och också ikväll vet jag det så väl; att jag är så innerligt tacksam över att jag får sörja. Om det hade varit bara lätt att lämna skolan och människorna hade det ändå varit den största sorgen av alla.

Det finns ljud som jag avskyr och det finns ljud som jag älskar. Och det finns verkliga favoritljud. Här kommer ett:

ljudet av Ingrid och Hilde som skrattar och pratar och har det bra tillsammans. Som systrar sig. Som berättar saker för varandra, som ställer frågor till varandra. Som tar varandra på allvar. Som bygger en relation som för alltid kommer att vara en del av dem båda.

Jag borde spela in det ljudet och spara det på burk. För det finns kanske inget vackrare.

Tre av våra tre barn vill helst av allt ha ett till syskon. Enligt deras gemensamma utsaga kommer de att bära ett så enormt stort ansvar att vi föräldrar knappt skulle märka av det här lilla syskonet.

– Jag vill ha ett syskon till. Det är det ENDA jag vill, hävdar Arvid.

– Alltså, jag kan faktiskt hoppa över mitt godis den här lördagen om vi får ett syskon istället, förtydligar han med rösten full av övertygelse.

– Jag kan hoppa över mitt alla lördagar, intygar Ingrid.

Jag förstår dem. Om jag också skulle kunna lägga något slags likamedtecken mellan bebis och lördagsgodis skulle jag ha sjutton barn. Minst.

Och jag inser, när jag lyssnar på dem, att vi aldrig förr har haft ett så här stort minsta barn utan att ett nytt barn varit på väg. Och att det känns rätt skönt att också den minsta är nästan stor numera. För mig. Men att det finns också andra känslor i familjen.

Deras syskonlängtan har pågått en tid, men intensiteten just idag har sina skäl. De flesta av oss var på bröllop igår och firade att två bra typer gör världen vackrare och roligare genom att dela varandras värld. Där fanns förutom härliga människor, festligt program och goooood mat väldigt många bebisar. Det kändes rätt skönt att inte ha en egen. För mig. Men det fanns uppenbarligen också andra känslor i familjen.

De gör sig oftast orimligt bra som storasyskon. Men det är ju inte orsak nog att ha sjutton barn. Eller ens fyra.

Men den här stunden. Det här första mötet. Ett av mitt livs bästa stunder. Bara därför kunde man ju nästan.