I tisdags spelade min Arvid sitt livs första kvartsfinal, ikväll spelade han sitt livs första semi. Där tog det stopp efter en olidligt jämn och spännande match som avgjordes på straffar, men brons är brons och brons är sjukt bra.

Hans speltröja är smutsig och sliten och trött. Den har fått jobba hårt den här sommaren då Arvid har tränat och spelat med två lag.

Jag är så glad att han har hittat något som han älskar så sanslöst mycket. Och ännu gladare är jag för att han har hittat så sanslöst fina pojkar och tränare att dela det med.

Jag borde kanske känna att det är skönt nu. Färre kvällar vid fotbollsplan, färre skjutsar. Färre stunder av total panik då den där arma spelskjortan är på vift. Men ärligt talat känner jag bara… När kan juniorcupen 2021 börja?