Plötsligt dyker hon upp i min instagram. Hon sitter på en sandstrand i en riktigt liten röd bikini och skakar sin kropp. En sådan där kropp som är platt och tunn på rätt ställen och rund och fyllig på andra lika rätta. Jag undrar varför instagram tror att hennes konto skulle passa mig. Det skulle det verkligen inte. Om det är något jag verkligen inte behöver i mitt liv så är det andras riktigt snygga kroppar i riktigt små plagg.

Ibland undrar jag och ibland undrar jag ofta vad vi egentligen håller på med när vi håller på med sociala medier. Det gäller att vara både selektiv och uppmärksam, det blir så lätt fel. Jämförelse har väl i någon mån varit mest av ondo hur länge som helst men jämförelse fick ett så sjukt starkt och effektivt vapen när vi kunde börja jämföra oss själva med så brutalt många samtidigt. Det är så lätt att känna sig sämre och tråkigare och fulare efter att ha scrollat runt en stund.

Också jag som hyfsat balanserad och väldigt lycklig 37-åring kan ibland märka att jag påverkas negativt. Hur illa är det då inte för alla de tonåringar som typ aldrig är balanserade och rätt sällan stabilt grundlyckliga? Hur illa är det då inte för min egen tolvåring?

Ja, hjälp.

Så vad håller vi egentligen på med? När vi visar upp utvalda delar av oss själva och våra liv? Jag vet ju vad jag hoppas och tror att jag håller på med och jag hoppas att det också känns så i andra ändan. Jag hoppas innerligt att ingen någonsin känner sig sämre eller tråkigare eller fulare efter att ha tittat in här. Tvärtom hoppas jag att mina texter kan hjälpa andra att känna sig bättre och roligare och vackrare. För mina texter visar ju att en helt vanlig människa – inte en sådan där supersnygg i liten bikini – också vågar känna sig lite bra och rolig och vacker emellanåt. Då kanske andra också vågar.