Dagen innan skolorna coronastängde i våras bestämde jag mig för att ta 10 000 steg varje dag som skolorna var stängda. För att garantera att jag fick tillräckligt med frisk luft och vardagsmotion trots att jag och alla andra bara var hemma hela tiden.

Jag klarade det. Förstås. Fredrik kallade mig rigid en gång och jag förstår ju nog vad han menar. När jag bestämmer mig för något brukar det bli. Så jag tog mina 10 000 steg. Varje dag. Skolorna öppnade igen i mitten av maj, men jag fortsatte stega. Varför skulle jag sluta med något som jag uppenbarligen mådde så bra av?

Men så kom det en dag när det inte blev 10 000 steg. Den dagen blev det typ 9850. Jag skulle ta de återstående när jag borstade tänderna, men just den kvällen satt vi så länge och pratade i sommarhusköket att dagen hann bli en annan dag innan jag hann borsta tänderna.

Jag började nästan gråta när jag insåg att min fyra månader långa steg-streak tog slut där och då. Min lätt rigida gen gillar ju inte när det inte blir som planerat och samma gen har därför en tendens att sluta direkt om jag misslyckas.

Men jag har tack och lov en annan gen som faktiskt är ännu starkare. Den gen som får mig att välja det som gör mig gott. Så jag fortsatte gå. Och den där ena dagen utan 10 000 steg blev just precis bara den där ena dagen. Alla andra dagar har det blivit. Och så får det nog fortsätta tills livet kommer emellan.

Det är så skönt att veta vad man mår bra av och det är så skönt att det är rimliga saker. Jag kräver ju inte nöjesfält och olagliga droger, om vi säger så. Men varje dag vill jag ta mina 10 000 steg. Varje dag vill jag läsa skönlitteratur. Varje dag vill jag sticka lite.

Vad vill du?